Artiklarna om Anna Nicole luktar lik

KOLUMNISTER

Har man arbetat på en kvällstidning, uttryckligen en svensk kvällstidning, och lärt sig förstå dess egenartade charm, finner man sig för det mesta i dess kommersiella grepp och metoder.

Hög journalistisk kvalité, braskande rubriker och lättviktigt strunt existerar sida vid sida i de svenska kvällstidningarna och har gjort dem unika bland världens tabloider. De når ut i stora upplagor ­– också med sitt kvalificerade material.

Personligen känner jag mig ofta tacksam över att få skriva i en tidning som professionellt folk på redaktionen och marknadsföringsavdelningen lyckas sälja i över fyrahundratusen exemplar om dagen.

Då och då under åren händer det dock att jag får syn på kvällstidningslöpsedlar som får mig att slå bakut och mumla ordet ”bojkott” för mig själv.

Löpsedlarna om Anna Nicole Smith tillhörde den kategorin – både så länge hon levde och inte minst när hon dog. Det har luktat fränt av prostitution om alla dessa hundratals stort uppslagna publiceringar kring en människa som var ett objekt för dunkla drifter och inte en person i den offentlighet som dödade henne. I dag luktar det lik över alltsammans.

Det var inte Anna Nicole som prostituerade sig. Tidningarna var det, medierna världen över, som sålde sin journalistiska heder, sitt moraliska omdöme, för alla de pengar exploateringen av en desperat sexsymbol kunde ge.

De svenska kvällstidningarna var naturligtvis endast små aktörer i det stora internationella sammanhanget. Men de kunde inte låta bli att delta i kalaset, i den handel med naket kött under omvandling till naken misär som historien om Anna Nicole Smith handlade om.

Paralleller har dragits mellan Anna Nicole Smith och Marilyn Monroe för att motivera den ihållande publiciteten kring den först nämnda.

Visst finns det likheter framförallt i deras bakgrund och i förödelsen offentligheten ställde till i deras liv, kanske också i deras personligheter.

Troligen var Anna Nicole en känslig, djupt osäker person som på grund av omständigheter i barndomen aldrig utvecklade ett stabilt jag, en befäst personlighet. Utseendet, skönheten med dess sexuella försäljningspotential, blev hos en ung kvinna med sådan bräcklighet egentligen ett ont öde.

När först marknaden och sedan medierna hade tagit hand om denna potential förvandlades den unga kvinnan, som inte visste vem hon var och vad hon kunde, till stjärna. Stjärna i en konstlad tillvaro av lyx och rikedom men en tillvaro där hon fortsättningsvis stod blottad på artikulerad identitet.

Den existentiella förvirringen hos Anna Nicole måste ha blivit total. Ångest, droger, mat, förtvivlan och mer droger samt desperata försök att hitta ut ur villervallan blev följden.

En liknande process kunde iakttas hos Marilyn Monroe. Dock med en enorm skillnad: Marilyn Monroe var en skapande konstnär med ett antal oförglömliga rollprestationer på film att visa upp. Det gjorde för all del inte henne själv lyckligare men det motiverade ändå publiciteten och offentligheten kring henne.

Ingenting hedervärt motiverade offentligheten kring Anna Nicole. Hon hade inte presterat något enastående. Hon bjöd på något man kunde snaska i och det snaskades tills Anna Nicole tog slut.

Kanske ska jag inte moralisera så mycket över tidningar och andra medier, i när eller i fjärran. Förmodligen hade det varit affärsmässigt tjänstefel av en tidningsledning att inte ta emot den kommersiella karamell fenomenet Anna Nicole bjöd på.

Om så är säger dock exit Anna Nicole någonting om hur det fria ordet är på väg att förvandlas från demokratiinstitution till cynisk underhållningsindustri. Om vi inte ser upp.

Yrsa Stenius