Det här är början till slutet för sd

Sverigedemokraternas riksmöte i Karlskrona har bevakats i massmedia i en utsträckning som försätter en av partiets käpphästar ur stridbart skick: det går inte längre att säga att Sverigedemokraterna tigs ihjäl, mobbas och ses över axeln av det offentliga etablissemanget i Sverige.

Och väl är ju det.

Populism blir man inte av med genom att låtsas att den inte finns. Tvärtom. Populism trivs i radioskugga och kulturskymning, i isolation och provinsialism.

I ett politiskt allmänbildat land som Sverige med långa och fortfarande vitala demokratiska traditioner bekämpas populism bäst genom att granskas och bemötas. Där det släpps in luft och ljus i det offentliga rummet, där vädras också populismens mögliga dunster ut. Det har Mona Sahlin, som en av de första bland Sveriges partiledare, fattat.

Det finns emellertid ännu ett pålitligt sätt att bli av med grov populism vid sidan av att bemöta den. Det är att ge den makt, om dess företrädare vågar ta emot makt. Naturligtvis ska populisterna inte ha mer makt än vad de i representativa val har förtjänat. Och de ska inte ha makt utan ansvar. Men makt och ansvar har samma effekt på populistiska partier som solstrålar har på troll: de spricker.

Därför mottar jag med viss tillfredsställelse uppgifterna från riksmötet i Karlskrona om att Sverigedemokraterna nu lägger manken till för att bli ”ett vanligt parti” och att Jimmie Åkesson har börjat lägga sig vinn om en partiledarmässig apparition. Det är nämligen dessbättre början till slutet på Sverigedemokraterna, kanske inte som parti men som politisk outsider med mandat att prutta de andra partierna rätt upp i ansiktet.

De senaste decenniernas erfarenheter från den europeiska kontinenten visar alla i samma riktning. De som har släppt in populisterna i regeringen eller i ett antal delstatsregeringar har blivit av med dem, de som har hållit dem utanför har fått se extremismen blomma i allt

starkare populistpartier.

Finland gjorde på sjuttiotalet samma erfarenhet. Sedan vennamoismens arvtagare tog säte i regeringen har populismen i Finland inte varit sig själv. Den fortlever hos några clownliknande uppenbarelser inom ramen för partiet Sannfinländarna, men är på det hela taget oförarglig.

Danmark är naturligtvis undantaget – så här långt. Vi har inte sett slutet på Pia Kjaersgaards bana än. Mikael Wiehe blev inte precis persona non grata i Danmark efter sin attack på den danska invandringspolitiken.

Den fråga som inställer sig i och med att Sverigedemokraterna lägger undan skinnpajen och iklär sig kostym lyder förstås: Vad händer med de rasistiska och främlingsfientliga opinionerna som partiet har gjort sig till tolk för?

Får de kanske bara en mer sofistikerad förpackning och blir de därför rentav farligare? Många journalister som kommenterat Sverigedemokraternas riksmöte ger uttryck för sådana farhågor, känner obehag för partiets uppfiffning och tar fortfarande i det med tång.

Ja, det är fullt möjligt att Sverigedemokraterna i mer välkammad apparition kommer att marknadsföra sin invandrarfientlighet på ett mer försåtligt sätt i rumsrenare omskrivningar.

Personligen oroar jag mig inte över det. Det är nämligen inte fel att politiska uppfattningar som de flesta av oss inte omfattar för att vi finner dem tvivelaktiga ur många synvinklar, artikuleras bara de artikuleras på ett anständigt sätt.

Man kan inte fördöma människor för att de uttrycker åsikter som att invandringen och särskilt den misslyckade integrationspolitiken har ställt till många bekymmer i det samhälle de lever i – eller liknande åsikter.

Man måste ta reda på varför de tycker så och diskutera deras argument. Förutsatt att de argumenterar och uttrycker sig civiliserat, vilket Sverigedemokraterna förefaller att nu vilja göra.