Fula ord är inget att döma Sjödin för

Stockholms tingsrätts dom mot SSU:s ordförande Anna Sjödin landade mitt i diverse nybakade ministrars avgångskarusell och väckte därför inte någon större diskussion även om den väckte uppmärksamhet.

Det finns all anledning att diskutera domen som i mina ögon ter sig minst lika osaklig som åtalet. Låt oss verkligen hoppas att Svea hovrätt beviljar prövningstillstånd så att frågan om tillåtna och otillåtna okvädningsord mitt i ett handgemäng blir ordentligt klarlagd.

I en tidigare krönika har jag hävdat att åtalet mot Anna Sjödin präglades av en störande bismak som kanske inte ska kallas direkt politisk men väl offentlighetsbetingad.

Visserligen var åtalet formellt helt korrekt på alla punkter som rörde våld mot tjänsteman – det var ju inte tu tal om att Anna Sjödin och Babak Jamei slogs som ilskna katter – men man kan ändå undra om det inte ur förnuftssynpunkt var lite mer våld än nöden krävde att låta ett ordinärt krogbråk sluta i domstol hur mycket parterna än polisanmälde varandra.

Jag menade att Anna Sjödin råkade värre ut i svenskt rättsväsende som SSU-ordförande än hon skulle ha gjort om hon hade varit en okänd privat person. När vi sedan lägger till åklagarens yrkande att Sjödin skulle dömas för hatbrott för att hon (måhända) hade kallat sin antagonist för ”svartskalle” är vi inne på de verkligt tvivelaktiga överdrifternas område i detta mål.

Domstolen gick så gott som helt på åklagarens linje. Visserligen dömde man inte till fängelse för hatbrott utan till böter för våldsamheterna mot ordningsmakten samt för tillmälet ”svartskalle” och ”sådana som du … osv.” Man ansåg att Sjödin hade gjort sig skyldig till en förolämpning av rasistisk karaktär.

Man kan tycka att tingsrättens utslag är en struntsak eftersom hela bråket trots allt är strunt och påföljden lindrig. Men jag känner mig oroad över känslomässigheten i rättens beslut.

Krönikan i vilken jag ifrågasatte åtalet mot Sjödin renderade i mängder av upprörd e-post. Temat var genomgående detsamma: Det är klart att sådana där typer ska åtalas och dömas. Anna Sjödin är en stöddig glappkäft som dessutom svär i rätt-en. Hennes uppvaktning var inte mindre osympatisk. Det är viktigt att den här sorten rensas ut så att de inte gör politisk karriär i fortsättningen.

Ungefär så gick argumenten genomgående. Och till en del kan jag ju hålla med.

Anna Sjödin är nog inget charmtroll vare sig i medierna eller i rätten. Hon betedde sig taktiskt korkat hela vägen från det första offentliga framträdandet efter kalabaliken till det sista i rättssalen.

I stället för att göra en klädsam pudel redan ”dagen efter” fylld av beklaganden över att hon av misstag hade blivit mer berusad än vad som var nyttigt för henne uppträdde hon som en kvinnlig Hulken fylld av ­ilska över skamlös behandling. Det är inte att förvåna sig över att många människor reagerar med antipati och avståndstagande, att de anser att hon kan flyga och fara ur politiken. Det får de tycka vare sig de har rätt eller fel.

Men människor ska inte dömas i domstol för sådant. I domstol ska de dömas för brott åklagaren kan bevisa att de har begått.

I målet mot Sjödin är bevisningen skakig, lindrigt sagt, på alla punkter. Domstolen har, precis som domarna hemma framför tv-apparaterna, gått på magkänslan: allmänt ohyfsad tjej det där, fylld av sin egen betydelse! Hon har nog gjort det hon anklagas för.

Kanske. Men ska man verkligen bli fälld för att man i ett bråk om fortsatt närvaro på krogen säger svartskalle till en som säger hora till en själv?

Då är det också brottsligt att i en polemik på mejlen kalla mig för ”finsk kärring som borde åka hem”.

Jag har mycket att polisanmäla vid närmare eftertanke.