Marwa, 18: Jag har varit rädd i fyra år

1 av 29 | Foto: MAGNUS WENNMAN
Gränsen mellan Serbien och Ungern är stängd och Marwa Melhen, till höger, med vännen Alaa Moufleh är nu fast på den serbiska sidan.
NYHETER

GRÄNSEN SERBIEN/UNGERN. Ungern har utlyst undantagstillstånd i landets södra delar.

Det har 18-åriga Marwa Melhem också.

Hela hennes liv är satt på undantag sedan bomberna började regna över hennes kvarter och hon tvingades fly.

Framför taggtråden vid Ungerns stängda gräns lät vi henne besvara några av de vanligaste frågorna som läsare mejlar om flyktingkrisen.

Hur ser det ut där du är just nu?

– Jag sitter på en motorväg som jag trodde skulle ta mig in i Ungern, men där framme har de stängt stora grindar. Det är tusentals människor här, de flesta syrier som jag. Vi har ingen annanstans att ta vägen nu. Det luktar fruktansvärt illa här eftersom det inte finns tillräckligt med toaletter eller duschar.

Vi ska sova här i natt och så länge vi måste, men det är ljust från stora lampor och väldigt högt ljud från alla människor.

Varför stannar du inte bara i ditt land?

– Jag kommer från en stadsdel för palestinier i Damaskus som heter Yarmouk. Det har varit krig där sedan 2011. Bashar al-Assads flygplan bombar varje dag och, det finns ingen el och inget rent vatten. Vi som levde där satt fast i striderna mellan olika grupper, bland annat Daesh. (IS reds anm.)

Två av mina vänner har dödats. Min bror bor fortfarande kvar där, men jag har inte sett honom på två år. Senast jag pratade med honom berättade han att det inte fanns någon mat alls i det område han bor, människor tvingas äta gräs och andra växter för att överleva.

Om ni kommer från krig, hur har ni råd att fly?

– Min familj har gjort allt för att jag ska kunna ta mig till Tyskland. Nu är snart alla sparade pengar slut och det är omöjligt för mig att börja om och försöka ta en annan väg.

Hur känns det att vara på flykt?

– Det svåraste är att jag inte vet vad som ska hända om en timme eller i morgon. Jag vet inte vad som finns hundra meter framför mig och jag vet inte hur det är med min familj och mina vänner som fortfarande är kvar i kriget. Jag gråter ibland, men bara när jag är ensam. Vi har barn med oss i gruppen och vi vuxna försöker att vara starka för deras skull.

– Just nu förstår jag inte varför Ungern vägrar att låta oss passera. Jag är orolig för vår säkerhet när jag ser poliserna på andra sidan, kommer de att skjuta oss? 

Flyktingar är bara ute efter svenska bidrag, varför ska vi betala för dem?

– Jag vill inte ha bidrag. Jag vill utbilda mig i det land jag kommer till och börja arbeta. Jag vill bli journalist och berätta om människor som har gått igenom det vi går igenom.

Det finns faktiskt en gränsövergång där migranterna kan ta sig vidare lagligt genom att registrera sig, varför gör ni inte det?

– Jag vill inte söka asyl här, jag tror inte att jag skulle få stanna. Jag vill bara passera genom Ungern så snabbt som möjligt och komma till Tyskland.

Vilken hjälp får ni där ni är nu?

– Här finns det nästan ingen mat eller vatten alls, så just nu får vi väldigt lite hälp, men i Serbien och Makedonien var människor väldigt vänliga och hjälpsamma och det är jag mycket tacksam för. De har stora hjärtan.

Är du rädd?

– Ja, jag har varit rädd i fyra år.