”De tog min pappa – jag är ensam nu”

Abdullah, 14, sitter ensam på marken – en meter in i EU

1 av 8 | Foto: MAGNUS WENNMAN
blickar mot eu Abdullah, 14, sitter ensam på asfalten och stirrar mot stängslet. Hans pappa fördes bort av polisen i samband med gårdagens upplopp vid den ungerska gränsen.
NYHETER

HORGOS. När tårgasen sjunkit och batongerna hänger still sitter han kvar på asfalten.

Abdullah, 14.

En meter in i EU.

– De tog min pappa, jag är ensam nu.

Till sist fick Ungern användning av musklerna. I tre dagar har poliser och militärer stått uppställda som stenstoder med ansikten mot taggtråden. På andra sidan har frustrationen vuxit bland de tusentals flyktingar som kom fram för sent, när vägen in i EU redan var stängd.

De ropade sina slagord och vädjade till omvärlden att förmå Ungern att släppa igenom dem. Ingen av dem ville stanna i Ungern, bara passera.

På nätterna sov de på asfalten och på fälten intill taggtråden.

Kaos vid gränsen

På onsdagseftermiddagen exploderade allt. En grupp män började att kasta vattenflaskor och stenar över stängslet, samtidigt spreds ett falskt rykte om att gränsen skulle öppnas under två timmar. Alla ville fram för att hinna igenom när det påstådda fönstret skulle vara öppet.

Då satte kravallpoliserna in tårgas och vattenkanoner.

– De slog på allt, jag fick tag på en liten bebis som kommit bort från sin familj i tumultet, hon var helt blind av tårgasen, säger hjälparbetaren Merkind Aster från Tyskland.

”Oacceptabelt”

Ungerns utrikesminister Peter Szijjarto gav sin förklaring.

– Det är oacceptabelt att en aggressiv grupp migranter attackerade vår polis vars uppgift är att skydda landets gränser.

Låt så vara. Frågan kvarstår om det är ett rimligt mått av våld att rikta vattenkanoner, tårgas och fysiskt våld även mot barnfamiljer?

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon sa sig vara ”chockad av Ungerns oacceptabla behandling av flyktingar”.

”De tog min pappa”

Det är efteråt när allt lugnat ner sig och ambulanserna kört iväg med skadade som en ensam pojke sitter ensam kvar på asfalten. En mager tonårskropp framför rader och rader och rader av hjälmar, sköldar och batonger 20 meter längre fram.

Var han en av dem som kastade stenar? Försökte han olagligen att ta sig in i fredsklubben EU?

Vet inte.

Nu är han bara 50 kilo barn framför tonvis med muskler och vapen. Han håller lamt i ett fånigt litet rör.

– Abdullah, svarar han när jag ber om hans namn, men han vänder inte från poliserna där framme.

Varför sitter du här?

– Min pappa. Abdullah pekar in i Ungern.

– De tog min pappa. Jag är ensam nu och har ingenstans att ta vägen.

En man från Röda Korset kommer fram och pratar med Abdullah på marken. Lovar att undersöka vad som har hänt med pappan, men skakar sen på huvudet när han går iväg.

– Det finns minst tio barn här som kom bort från sina föräldrar i kaoset här. Jag gör vad jag kan, men det kommer att ta tid att lokalisera dem.

Tvingas bort av polis

Det går en timme. Jag och fotograf Magnus Wennman stannar hos Abdullah. Han fortsätter att stirra in i den del av världen han skulle fly till. Han flydde från kriget och där inne skulle det vara fred. Där försvann hans pappa.

Till sist trampar de fram igen med sina sköldar, benskydd och hjälmar.

Journalist eller aktivist? Aldrig förr har det varit så svårt att välja, men vi inser att vi inte kan göra mer för Abdullah än att berätta det vi ser. Inte nu i alla fall.

30 poliser tvingar bort oss. De kliver rakt över pojken på marken. Omringar honom och för bort honom.

Abdullah kom in i EU till slut.