Christers pojkdröm verklighet

Partikelfysiker, frisbeemästare, maratonlöpare.

Christer Fuglesang, 49, är en man med många talanger.

Mest av allt har han varit känd för sina 14 års väntan. Strax före klockan tre i morse, svensk tid, hade han väntat färdigt.

Då dånade Discovery mot natthimlen från Kennedy Space Center i Florida – och Christer var äntligen, äntligen på väg mot sina drömmars mål.

Rikslosern – som från fikarum till humorprogram i tv har hånats för sitt tålamod – fick äntligen bli en hjälte.

Som rymdfararen Christer Fuglesang.

Den historiske förste svensken i rymden.

Själv har han aldrig tvivlat.

–Nej, jag har aldrig trott att jag inte skulle få komma upp i rymden. Aldrig någonsin faktiskt, sa Christer när jag träffade honom senast, för en månad sedan på Cape Canaveral.

Kanske började Christer Fuglesangs rymddrömmar när han på tv såg ryssen Alexej Leonov göra mänsklighetens första rymdpromenad 1965.

– Jag har alltid varit fascinerad av rymden. Leonovs första rymdpromenad var på min åttaårsdag, sa han nyligen till Aftonbladet.

Han läste sina science fiction-böcker som alla andra grabbar. Gick på fjällvandringar med familjen. Gick ut gymnasiet, idrottade. Kom in på Kungliga Tekniska Högskolan och doktorerade i partikelfysik. Sprang maran på 3.15.

Inget tydde på att han skulle bli något annat än en tämligen framgångsrik forskare.

Han fick ett toppjobb på det schweiziska partikelfysiklabbet Cern som han trivdes alldeles utmärkt med.

Men så visade en kompis upp en annons där ESA – den europeiska rymdorganisationen – efterlyste astronauter.

5 000 sökte, varav nästan 300 från Sverige.

Christer Fuglesang och tysken Thomas Reiter antogs och 1992 flyttade han till Stjärnstaden strax utanför Moskva.

Han lärde sig ryska. Han kvalificerade sig för att bli pilot på den ryska Sojuzfarkosten.

Men – han fick inte flyga.

I stället skickades Thomas Reiter upp och Christer fick bli Reiters sambandsofficer under hans flera månader långa resa ombord på rymdstationen Mir.

1996 flyttades Fuglesang och Reiter över till Nasa. Christer var påtänkt som besättningsman ombord på den katastrofdrabbade Columbia, men planerna ändrades.

Sen blev det ännu mera väntan innan rymdfärjorna åter började flyga.

Thomas Reiter flög upp i somras.

Nu ska Christer Fuglesang hämta ner honom till jorden igen.

Ett glädjens ögonblick för de båda polarna.

– Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle få resa tillsammans med min gode vän Thomas, sa Christer.

– Jag ser verkligen fram mot att få träffa honom.

Uppe i rymden ska Christer Fuglesang slå världsrekordet i att hålla en frisbee i luften – en smal sak i tyngdlöshet.

Och det är ingen slump.

Frisbee är ett av Christers största fritidsintressen. Han har dubbla SM-guld på meritlistan.

Dessutom har han gjort två Atlant-seglingar, sprungit flera maratonlopp, varit sångledare på KTH:s fester och spelat korpfotboll i Houston.

Men udda hobbys i all ära – i morse blev han äntligen rymdfararen Christer Fuglesang.

Några första ord – likt Neil Armstrongs ”Ett stort steg för mänskligheten” på månen 1969 – har han inte dock tänkt ut.

– Haha, det vet jag inte. Jag har inte funderat ut några och aldrig tänkt på saken. Det blir det det blir, sa han när jag träffade honom i Houston tidigare i höst.

Kanske kan han nu se sitt älskade Bromma där uppifrån tyngdlösheten.

– Vi flyger över norra Tyskland och då ser vi halva Sverige, sa Christer under intervjun.

Han avslöjade också att han gärna åker upp till rymden fler gånger.

Den normale astronauten pensioneras vid 60 års ålder. Men det finns undantag. John Glenn fick vänta tills han var 77 innan han gjorde sin andra resa.

Vad gör du när du är 77, frågade jag Christer.

– Säg det, svarade han. Förmodligen är jag pensionerad och kanske ute på jorden runt-segling. På egen köl.