”Så länge lever jag inte”

Läs cancersjuka Galinas brev till Novaja Gazeta

NYHETER

Galina Sergejevna Tsvetkova från sydryska staden Samara lider av elakartad lungcancer.

Men den utlovade kostnadsfria medicinen har hon inte fått.

Nu fruktar Galina för sitt liv i väntan på behandling.

Här är hennes brev till tidningen Novaja Gazeta.

Sjukdomen kom så plötsligt. Jag lade in mig på sjukhus med uppsvullna leder för observation. Diagnosen var primär lungcancer och metastaser i bukhålan.

Jag blev utskriven, men tydligen var det ingen som meddelade den vårdcentral som har hand om området där jag bor. Det var i alla fall ingen som hörde av sig därifrån, och inte ville jag berätta för familjen. En vecka senare hade jag magrat av så mycket att min bror blev rädd när han fick se mig. Det var på helgen. Han ringde ambulansen. De förklarade för honom hur det låg till.

Larmcentralen såg till att det kom en läkare hem till mig och hon skickade mig sedan till onkologiska mottagningen. Men operation var inte aktuellt, i stället skulle jag få palliativ behandling på hemorten. Cancerläkaren talade dessutom om för mig att jag skulle få alla nödvändiga preparat utan kostnad. Alltid något ?, tänkte jag för mig själv.

Men man ska inte ropa hej?

Med egna pengar

På min lokala vårdcentral fick jag veta att jag själv var tvungen att bekosta ”Tramal” (preparat för smärtlindring) och allt annat som behövdes, eftersom de inte hade fört in mig i datasystemet än. Mina släktingar köpte medicinerna. Nästa gång läkaren kom skrev hon ännu en gång ut ett recept där det stod att jag måste bekosta medicinen med egna pengar.

Vårdavdelningschefen på min vårdcentral – Tatiana Nikolajevna Maljusjko – förklarade för min syster att det inte fanns medel för kostnadsfri behandling av min cancer. De får inga medel från Centrallasarettet och där har man i sin tur inte tilldelats några medel från den farmaceutiska förvaltningen. Hon sade också att jag inte är ensam om att vänta.

Hälsoministeriets farmaceutiska förvaltning i Samaras län gör gällande att alla beställningar till vårdcentralerna levereras i tid och att problemet snarare är att kvoten för de medel vårdcentralen har till sitt förfogande är uppnådd.

”Man hinner ju dö”

I väntrummet sade läkarsekreteraren att Dr. Gusarova inte var där och att jag kunde få komma som tidigast i januari. Så länge lever jag inte.

Om det nu är meningen att man ska få kostnadsfri behandling, varför kan då inte vi sjuka få den medicin vi behöver genast? Hur är det möjligt att räkna ut kvoten i förväg? Vet man hur många som kommer att få cancer? Varför ska det behöva ta så lång tid innan medicinerna finns på apoteket? Man hinner ju dö innan man får dem.

Finns det någon som helst kontroll av de medel som fördelas mellan vårdcentralerna när det gäller den här sortens sjukdomar? Hur stora är de och hur mycket finns det att tillgå?

Varför ska sådant här behöva försiggå i Samara? Jag är säker på att det aldrig skulle kunna hända i Moskva med omnejd. Låt andra läsa mitt brev, kanske hjälper det någon annan, även om det är för sent för mig.

Gudskelov har jag fått en plats på ett hospishem där jag får hjälp med smärtlindring.

Galina Sergejevna Tsvetkova , Översättning: , Lina Björkegren