Operationen tog Ellinores sista livsvilja

Var på väg tillbaka efter år av problem – då knäcktes hon av läkarens misstag

1 av 2 | Foto: PRIVAT
”HON SPRAKADE” Så säger Elin, 23, om sin lillasyster Ellinore, 19. Men tonåren kantades av självskadebeteende, ångest och hyperaktivitet. Efter att Ellinores anhöriga hade kämpat i åratal fick hon slutligen bra hjälp. Men en diskbråcksoperation – då hon höll på att mista livet – fick allt att rasa.
NYHETER

Timrå. Efter åratal av självskadebeteende och två självmordförsök var Ellinore Ölmerud-Jonasson, 19, på väg upp i livet.

Men en diskbråcksoperation – som var nära att kosta henne ­livet – knäckte henne på nytt.

Sex månader senare tog ­Ellinore sitt liv.

Ellinore var 14 år när hon skadade sig själv första gången. Storasyster Elin fann henne utslagen och sönderskuren i huset.

Ellinore hade slukat ett helrör brännvin, skurit sig i ansiktet och på armarna och rakat bort ögonbrynen.

Vi är hemma hos Elin Ölmerud, 23, i hennes lägenhet i Timrå: mamma Liselotte, bonussystern Lovisa Dahlberg, 20, och hennes pappa Jörgen Ölmerud.

De tre flickorna växte upp tillsammans från späd ålder och blev mycket tajta. När de ska beskriva Ellinore är det med stor kärlek och värme. Hon var ”livfull, intensiv, orädd, kreativ och hade ett stort hjärta”.

– Hon sprakade. Hon gjorde allt i 120 knyck – men tänkte inte efter. Hon hade svårt med impulskontrollen, säger Elin.

– Hon bara gasade – och jag bromsade, säger Lovisa.

Senare skulle Ellinore få diagnosen hyperaktivitetsstörning.

Tog överdos av PCP

Under högstadiet hade hon kontinuerlig kontakt med BUP.

I nian förvärrades allt. Ellinore skolkade, umgicks i fel kretsar och var självdestruktiv. När hon var 15 år tog hon en överdos av den livsfarliga drogen PCP och hittades medvetslös.

Enligt polisen hade hon tur som överlevde.

– Det var första gången jag fick höra ordet suicid. Att hon var suicidbenägen, säger Liselotte.

Ellinores räddning blev en psykolog i psykiatrin, som hon fick förtroende för. Men när han ­slutade rämnade hennes tillvaro på nytt.

– Det var helt galet. Hon skar sig överallt - på benen, armarna, magen.

Ellinore for in och ut på psyket.

Efter grundskolan påbörjade hon en lärlingsutbildning till florist och stortrivdes. Men Ellinores psykiska ohälsa tog stor plats i familjen.

– Min tonårstid gick till att hjälpa min syster och stötta mamma. Vi har aldrig haft en mor-dotter relation. Alla lägger fokus på den som mår dåligt. Våra liv har styrts efter min systers behov, säger Elin.

– När jag inte orkade gick det inte längre. Vi insåg att vi behövde proffshjälp.

”Vi var fel socialgrupp”

Ellinore var i mycket dåligt skick när de i januari 2011 kontaktade socialtjänsten.

– Men soc ville inte ge Ellinore någon hjälp. De tyckte att vi var välfungerande vuxna med arbete och inkomst. Vi var fel socialgrupp, säger Liselotte.

Hon vägrade dock att lämna socialkontoret förrän Ellinore hade fått hjälp. Efter en lång kamp fick Ellinore plats på ett HVB-familjehem med anknytning till Hillegården utanför Österstund.

– Att Ellinore fick komma dit var hennes räddning. Efteråt sa hon att det var det bästa som hänt henne.

Ellinore fick hjälp att bearbeta sin ångest och lära sig att kontrollera självskadeimpulserna.

– Hon började göra saker igen. Skratta, sjunga, skriva, sy och sminkade sig mindre, berättar Elin.

Ellinore började på naturbruksgymnasium. Hon sådde, plöjde, körde traktor, mjölkade kor.

– Hon fick tillbaka sin energi, sin livsglädje. Slutade självskada sig. Hon började få självinsikt. När man träffade henne var hon alltid glad. Ett blont yrväder. Då visste man att det var på rätt väg, säger Elin.

Våren 2011 blev Ellinore kär. I början av 2012 flyttade hon och pojkvännen ihop. Till sommaren fick hon jobb på äldreboende.

Förlorade 2,5 liter blod

Ellinore var 19 år. Och allt såg ljust ut.

Men i augusti 2012 drabbades hon av två smärtsamma diskbråck. Hon opererades akut eftersom hon riskerade att bli för­lamad.

Men operationen gick fel.

– Det var ett rutiningrepp. Men kirurgen skar av en ven och perforerade stora kroppspulsådern som brast, berättar Liselotte.

Ellinore fick en livshotande blödning och förlorade 2,5 liter blod.

– Hon var kliniskt död. Läkarna visste inte om hon skulle överleva. Vi ringde anhöriga.

Under en ny operation stoppades blödningarna.

Två veckor senare skickades ­Ellinore hem – med blodförtunnande mediciner, smärtstillande och stödstrumpor.

Stöd för benen.

Men inget stöd för själen.

– Hon hade blivit lovad att hon skulle få bra eftervård, men fick ingen. Hon fick inget som helst stöd, trots att hon hade ett självskadebeteende, säger Elin.

Landstinget i Jämtland anmälde händelsen till IVO, Inspektionen för vård och omsorg, i december 2012.

Hela hösten gick Ellinore med kryckor. Ena benet släpade efter och hon plågades av svåra smärtor, eftersom hon hade kvar det andra diskbråcket. Hon hade även kraftiga smärtor och kramper

i magen. Och hon led oerhört av att hon var sönderskuren. Ärret ringlade sig över hela buken och upp mot bröstkorgen.

Ellinore hade kommit efter i skolan. Och förhållandet med pojkvännen tog slut.

Den 12 januari 2013 anlände hon okontaktbar i ambulans till sjukhuset – medvetslös av alkohol. Men när hon vaknade upp skickades hon hem igen, eftersom det inte fanns misstanke om ”allvarlig sjukdom”.

Ellinore ville nu inte bo själv, ­utan flyttade hem till Lovisa.

”Behövde bara vila”

Onsdagen den 20 februari förra året drabbades Ellinore av panik­ångest. Hon tog en överdos av lugnande mediciner, men larmade ambulansen. När Lovisa kom hem visste hon inte vad som hade hänt.

– Ellinore var så trött. Hon sa att hon bara behövde vila några nätter på sjukhuset, berättar ­Lovisa.

På akuten på Östersunds sjukhus bedömdes dock förgiftningen som ofarlig. Medicinjourläkaren kontaktade primärjouren inom psykiatrin för konsultation, per telefon. Enligt Lex Maria-anmälan så blev Ellinore erbjuden psykiatrisk vård, men ville åka hem.

Eftersom hon inte ansågs lida av någon allvarlig psykisk störning, så bedömde psykjouren att hon inte kunde tvångsintas. Därför skrevs hon ut klockan tio på kvällen.

Klandrar sig själv

Det var en isande kall vinterkväll när Ellinore skickades hem. Utan ytterkläder. Utan taxi­pengar. I 40 minuter fick hon vänta i vinterkylan på bussen.

När hon kom hem fick Lovisa inget veta då heller.

– Ellinore ville inte prata om det. Hon duschade och gick och la sig. Hon somnade direkt.

Lovisa brukade alltid tjata på ­Ellinore varje morgon att hon skulle kliva upp och gå till skolan, men inte denna morgon.

– Hon verkade så trött att jag ­inte väckte henne. Då får hon ­sova ut, tänkte jag.

Tårarna strömmar ner för kinderna på Lovisa när hon berättar. Hon klandrar sig själv. Undrar om hon hade kunnat förhindra självmordet.

Lever i stor sorg

Nästa dag kom Ellinore aldrig till skolan. Hennes ex-pojkvän anade oråd och larmade ambulansen. Men när den anlände var det för sent.

Ellinore hittades död i sin lägenhet. Det var torsdagen den 21 ­februari klockan 13. Strax efteråt fick familjen dödsbudet.

Sedan dess lever de i stor sorg och smärta.

– Jag har fortfarande svårt att ­fatta att hon inte finns, säger Elin.

– Jag saknar henne varje dag, ­säger Lovisa.

Hon var den sista som såg ­henne i livet.

Familjen kritiserar nu läkarnas agerande i samband med Ellinores självmordsförsök.

– Läkarna gjorde bedömningen per telefon, utan att varken ha ­träffat eller talat med Ellinore, att de kunde skicka hem henne.

Men psykjouren läste aldrig ­Ellinores journal. Om de hade öppnat ­journalen så hade de sett att hon gjort suicidförsök tidigare. Självmordsförsöket var ju ett rop på hjälp, ­säger Liselotte Ölmerud.

”Tänker att hon är fri”

Hon krävde svar från sjukhuset.

– Jag frågade: ”Varför kontaktade ni inte mig?”. ”Ja men hon var ju 18 år”. Ja men jag har ju faktiskt ­fullmakt för allting, det står i journalen. Då visade det sig att de inte ens hade öppnat journalen.

Liselotte tror att Ellinore ­drabbades av en fördröjd kris­reaktion efter den livshotande operationen.

– Personalen på sjukhuset hade missat att tala om för Ellinore och oss anhöriga att man kan hamna

i en svår svacka efter att man varit kliniskt död och att det fanns ­suicidrisk, säger hon.

Deras sorg är bottenlös.

Men på något sätt försöker de hantera smärtan över att deras ­älskade Ellinore är borta och ta sig vidare i livet.

– Jag tänker att Ellinore är fri nu och har inte ont längre, att hon har det bra, säger Liselotte.

FAKTA

Till syskon som förlorat någon 

Familjen Ölmerud har skapat en fond till minne av Ellinore för att stötta syskon som förlorat en bror eller ­syster i självmord.  Varje år den 2 mars – som var Ellinores födelsedag – kommer familjen Ölmerud att dela ut ett ­bi­drag ur fonden. Läs mer på www.elledewall.se

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP