”De tog oss inte på allvar”

Nya studien: Syskonen glöms bort av vården – erbjuds ingen hjälp

DERAS SORG RÄKNAS INTE ”Syskonen är väldigt bortglömda. Vår sorg räknas inte. Vi saknar Ellinore varje dag”, säger Elin Ölmerud, 23, och Lovisa Dahlberg, 20. Någon hjälp från vården har Elin fortfarande inte fått. En diakonissa från kyrkan stöttade familjen i den akuta krisen, berättar Liselotte Ölmerud och Lovisas pappa, Jörgen Ölmerud. En ny studie från Karolinska institutet bekräftar syskonens upplevelse. Få som förlorar ett syskon i självmord erbjuds någon typ av stöd.
Foto: Lina Siksjö
DERAS SORG RÄKNAS INTE ”Syskonen är väldigt bortglömda. Vår sorg räknas inte. Vi saknar Ellinore varje dag”, säger Elin Ölmerud, 23, och Lovisa Dahlberg, 20. Någon hjälp från vården har Elin fortfarande inte fått. En diakonissa från kyrkan stöttade familjen i den akuta krisen, berättar Liselotte Ölmerud och Lovisas pappa, Jörgen Ölmerud. En ny studie från Karolinska institutet bekräftar syskonens upplevelse. Få som förlorar ett syskon i självmord erbjuds någon typ av stöd.
NYHETER

De har förlorat en syster eller bror i självmord.

Men syskonen glöms bort av vården.

– Det finns inte tillräckligt bra professionellt stöd för suicid­drabbade syskon, säger Rossana Pettersén, doktorand i klinisk psykologi.

Efter Ellinores självmord fick systrarna Elin Ölmerud, 23, och Lovisa Dahlberg, 20, ingen hjälp av sjukvården.

– Syskonen är väldigt bortglömda, säger Elin.

– Syskonens sorg räknas inte, säger hennes mamma Liselotte Ölmerud.

Elin ordnade själv tid hos en kurator, men blev besviken.

– Kuratorn förstod inte problematiken. Hon ville inte ta i de svåra frågorna. Hon hade inte kunskap att bemöta mig på ett bra sätt. Jag var frustrerad för jag fick inte det stöd jag ­behövde.

Elin begärde då remiss till psykolog inom psykiatrin.

Brakade ihop

Lovisa fick först stöd hos skolkuratorn, som dock tyckte att hon behövde mer hjälp och i november remitterade henne till ungdomspsykiatrin i Östersund. Hon har nu hunnit träffa en psykiatrisjuksköterska tio gånger.

– Det har varit en räddning, annars hade jag inte klarat av att gå till skolan, säger hon.

Lovisa var den sista som såg Ellinore i livet. I julas brakade hon ihop. Sov ­bara 2–3 timmar, åt inte, tappade ord, hyperventilerade.

– Fruktansvärt ledsen har man varit. Det är mer hanterbart i dag, men det är jobbigt, säger Lovisa.

Har varit sjukskriven

Ellinores storasyster Elin fick diagnosen ­depression och antidepressiva mediciner i oktober. Hon har varit sjuk­skriven på heltid, men ­arbetar nu deltid­.

– Jag vill ändå försöka ha en vardag, så att livet rullar på.

I slutet av februari är det ett år sedan Ellinore dog.

– Sjukvården har inte ­tagit oss på allvar. Jag väntar fortfarande på att få komma till psykolog, säger Elin.

Få får hjälp

Att sjukvården struntar i syskonen bekräftas nu i en ny – och ännu opublicerad – studie från Karolinska institutet. Rossana Pettersén, doktorand och klinisk psykolog vid Karolinska institutet, har intervjuat 18 personer i åldern 15-37 som förlorat ett syskon i självmord.

Syskonen drabbades av depression, ångest, sömnproblem, koncentrationssvårigheter och minnesproblem.

– Det stod klart att de ­hade behövt hjälp. Alla ­hade önskat att vården ringt dem och tagit hand om dem, säger hon.

Ett fåtal erbjöds hjälp. Resten fick själva söka vård eller så sökte föräldrarna hjälp åt dem. En tredjedel - sex stycken – fick ingen hjälp alls.

Stödet varierade från ett till åtta samtal hos kurator, psykolog, skolsköterska ­eller psykiater.

– Men syskonen var inte nöjda. Hjälpen de fick var inte tillräckligt bra. Vår ­studie visar att det inte finns tillräckligt bra professionellt stöd för suiciddrabbade syskon, säger Rossana Pettersén.

Hon efterlyser nu professionellt stöd baserat på ­vetenskap till efterlevande syskon.

FAKTA

Till syskon som förlorat någon 

 Familjen Ölmerud har skapat en fond till minne av Ellinore för att stötta syskon som förlorat en bror eller ­syster i självmord.  Varje år den 2 mars – som var Ellinores födelsedag – kommer familjen Ölmerud att dela ut ett ­bi­drag ur fonden. Läs mer på www.elledewall.se

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP