”Vad har jag att erbjuda, jag kan ju ingenting?”

Den svaga lukten av urin försvinner nästan genom maskorna i en scarf.

Bästa sättet är att försöka hålla andan hela vägen i hissen på väg upp till lägenheten på femte våningen. Låt oss ta avstamp där. Mitt i pisslukten.

Inte för att den i sig har något med arbetslösheten att göra.

Men rika människor behöver sällan hålla andan i en hiss.

Vi flyttar in en fredag i oktober.

I det knappa eftermiddagsljuset syns tusentals kajor bilda svarta formationer mot himlen.

Har du varit i en mellanstor svensk stad på hösten känner du igen den här synen och ljudet av fåglarna som söker stadens värme framåt kvällen.

Det finns något ödesmättat i skådespelet. Just där, mellan bussen och hemmet, tränger sig känslan av Sverige tätare inpå.

En till hälften nedmonterad välfärd.

Eskilstuna kommun har 7,1 procents arbetslöshet. Det är högst i Sverige. Och stadsdelen Nyfors är stadens hårdast drabbade område – nästan var femte går utan jobb.

Det är inget att hymla med. Vi är här på ett tillfälligt besök. Måhända ett fåfängt försök att beskriva en verklighet som inte tillhör oss, men där vi plötsligt kan hamna.

Pernilla Åström och Mirja Jonson är redan där. De befinner sig båda på andra sidan det där gapet som växer sig bredare och djupare i landet. Ett helvetesgap för de som inte längre behövs.

Pernilla är 26 år och har aldrig jobbat. Inte en enda dag.

– Eller förresten, det har jag visst, påminner hon sig.

– Jag hade ett sommarjobb på ett äldreboende för tio år sedan.

Ett sommarjobb och en praktikplats i ett stall. Därefter är hennes cv ett blankt papper.

– Sedan dess har jag inte gjort något alls.

Drygt elva mil bort, i Stockholm, säger Sveriges finansminister Anders Borg i en bedömning av det ekonomiska läget, att Sverige har landat på fötter och undvikit en depression. Men arbetslösheten förväntas ligga kvar på omkring 10 procent även nästa år.

I Nyfors är den närmare 20 procent.

– Det tycker i alla fall jag är ganska deprimerande, säger Pernilla.

Vi är inbjudna till hennes prydliga lägenhet på Bergsgatan. Väggarna täcks av afrikanska masker och bilder på Bob Marley.

Det luktar starkt men hemtrevligt från doftjus och rökelser. Schäfertiken Shiva stryker med tiggarögon kring våra ben.

– Hon är min familj, säger Pernilla.

Mirja är också här. De är kusiner och bor så nära varandra att de kan se in i varandras lägenheter.

De skrattar lite åt situationen de båda befinner sig i.

Två unga människor som har vant sig vid att höra ”nej tack”.

Skrattet blir en tillfällig lösning. Som ett lyckligt slut i tanken.

– Men just nu ser det inte så ljust ut, konstaterar de.

  Mirja, Pernilla och Jimmy söker jobb alla tre. Men efter att Mirja fått sparken från jobbet som budbilsförare har det varit stopp. Nu hoppar hon bara på något jobb, vilket som helst. ”Det är så jävla jobbigt att bara gå hemma”, säger Miirja. Foto: MAGNUS WENNMAN Två veckor senare hör jag Mirja säga exakt samma ord igen.

– Just nu ser det inte så ljust ut.

Den här gången finns det inget tröstande skratt i närheten.

Hon hade hunnit börja hoppas på jobbet som telefonförsäljare i Västerås. Hon fick komma på intervju och hade en bra känsla med sig därifrån. Arbetsförmedlingen vägrade i och för sig att betala för tågkortet, men om hon fått jobbet kunde hon ha lånat ihop pengarna.

Nu är det skit samma.

Det blev ännu ett i raden av nej. Hon vill inte direkt prata om det.

Mirja är 22 år och det enda hon vill är att få ett arbete.

– Bara jag får göra någonting. Det är så jävla jobbigt att bara gå hemma, säger hon.

Hon har haft tillfälliga jobb på lager och som budbilsförare.

Hon lever på 5000 kronor i månaden som hon får i så kallat aktivitetsstöd. För att ha råd med hyran delar hon en enrummare med sin kusin Jimmy.

Om hon får drömma fritt vill hon starta ett klädföretag och designa rockabilly-kläder.

– Men i första hand vill jag bara ha ett jobb på lager eller som städare.

Städare, kan man fråga sig, ska det vara en orimlig önskan för en 22-årig tjej i Sverige 2009?

I Nyfors blir det fel att säga att Pernilla och Mirja tillhör ett utanförskap. De delar arbetslösheten med var femte granne.

Stadsdelen är belägen mitt i Eskilstuna. För 50 år sedan låg det dragiga träkåkar här. Arbetarna, ofta invandrade finländare, åkte varje morgon i kolonn till de stora fabrikerna.

På 60-talet skedde samma förvandling här som i resten av Sverige. I Nyfors var det byggherren Gunnar Graflund som rev det gamla och byggde nytt. Gula tegelfasader med hundratals små fyrkantiga fönster sida vid sida.

Den stora skillnaden mellan då och nu är tillgången på jobb. Då blomstrade tillverkningsindustrin. Nu är den, om inte döende, så i alla fall svårt skadskjuten.

Annat är sig likt.

Bergsvägen delar fortfarande upp stadsbilden i två skikt. På andra sidan ligger Övre Nyfors. Redan namnet avslöjar skillnaderna i inkomst mellan invånarna. Till höger villor med dubbelgarage. Till vänster lägenhetskomplex med trasiga fönsterbleck.

Jag frågar mig om invånarna ens delar samma stad.

– Jag känner ingen som bor där och jag går aldrig dit ens när jag är ute och går med hunden, säger Pernilla.

Pernilla och Mirja vet att det finns de som pratar – och tycker. Villorna på andra sidan gatan nästan skriker åt dem. Men ta er i kragen för helvete. Sluta tyck synd om er själva. Ni är ju unga.

– Jag skulle byta med vem som helst när som helst, om jag bara kunde, säger Pernilla.

Hon berättar om hur åren av nej, nej och nej har brutit ner hennes självkänsla. Hur hon måste tvinga sig själv att ringa ett samtal till en tänkbar arbetsgivare.

– Jag tycker att det är skitjobbigt. Vad har jag att erbjuda, jag kan ju ingenting?

Nu väntar ännu en utredning hos socialförvaltningen. En enkät ska fyllas i. Den ska visa vem Pernilla är.

– Och vad som har gått fel för mig.

Hon ler och suckar på samma gång.

Handläggaren säger att Pernilla ska få börja i någon form av verksamhet. Någon närmare definition än så har hon inte fått.

– Jag skulle helst slippa gå till någon slags låtsasjobb. Jag vill ju börja jobba direkt.

  Pernilla och Mirja delar arbetslösheten med var femte granne i Nyfors. Foto: MAGNUS WENNMAN Hjälp oss att förstå. Hur kan en 26-årig kvinna i Sverige gå utan sysselsättning i sex år?

Vi ställer frågan till Bo Wictorin, analytiker på kommunens arbetsmarknadsförvaltning. Han gör sitt bästa för att beskriva den virvel som sveper Eskilstuna nedåt just nu.

– Arbetslösheten i Eskilstuna har varit hög länge och det senaste året har den fördubblats. Vi har över 4 500 personer som är öppet arbetslösa. Unga som saknar utbildning hamnar i en ond cirkel.

– Vi behöver hjälp av näringslivet, men så länge konjunkturen sviktar är det anställningsstopp, säger Wictorin.

Under tiden växer massan av människor som aldrig får ett lönebesked i brevlådan.

Och Eskilstuna gör väl så gott Eskilstuna kan. Här finns demokratikontor, servicecenter, arbetsförmedling, kompetensutveckling, kunskapsföretag och jobbcoacher.

Men för den som har sökt 100 jobb utan ett enda positivt besked kan rådet från ännu en jobbcoach lätt bli ett hån.

Eller som Mirjas rumskompis Jimmy säger efter en dag på kursen i lagerlogistik som han går på inrådan av Arbetsförmedlingen.

– I dag fick vi se en jävla film om teambuilding, det var en Hollywood-rulle om ett basketlag. Jag har lite svårt att se hur den ska göra mig mer attraktiv på arbetsmarknaden.

I Nyfors flyger kajorna sina uppvisningar varje kväll. Det är jävla november och Sverige har landat på fötter, sägs det.

– Jag vill bara ha ett jobb.

Vi hör de där orden från nästan alla vi intervjuar. Sen blir det för det mesta tyst.

Drömmar kan vara kortfattade i bland.