”Långsamt lär man sig att leva med det”

Än har alla sår inte läkt efter Göteborgsbranden

ÖVERLEVARE Rudy Alvarado och Shirin Shaker överlevde Backabranden i Göteborg 1998.
Foto: Foto: THOMAS JOHANSSON
ÖVERLEVARE Rudy Alvarado och Shirin Shaker överlevde Backabranden i Göteborg 1998.
NYHETER

63 ungdomar dog i Backabranden i Göteborg.

Nu berättar de överlevande hur de orkade gå vidare.

– Såren läker aldrig, men man lär sig att leva igen, säger Shirin Shaker, som förlorade sina två systrar.

Klockan börjar närma sig midnatt den 29 oktober 1998 och det brinner i en lokal på Hisingen i Göteborg – där hundratals tonåringar festar.

Ungdomarna väller mot utgången för att fly lågorna. Många faller omkull och dörröppningen blockeras av fastklämda personer.

Totalt omkommer 63 ungdomar och mer än 200 skadas.

”Lever för det mesta”

Shirin Shaker var 13 år när hon räddades ur lågorna och klarade sig med svåra rökskador. Men hon förlorade båda sina systrar Meriam, 17, och Jasmin, 12.

– Det är som ett sår som aldrig helt läker och man känner sig så ensam i de känslorna. I dag har det gått 13 år och jag lever för det mesta. Men vissa dagar orkar jag bara inte för det gör så ont, säger Shirin.

Hon berättar att fredagens terrordåd i Norge väcker många känslor. I synnerhet med tanke på att så många av offren var ungdomar.

– Jag känner oerhört starkt för dem. När man är med om en sådan tragedi kan man aldrig helt gå vidare. Många av ungdomarna kommer nog alltid att vara rädda för polismän. Jag kan till exempel fortfarande inte gå ut och festa. Men det är viktigt att säga att man lär sig att leva igen. Även om det tar tid.

Nu tror hon att det viktigaste är att stödet till de drabbade finns kvar länge.

– Man måste få hjälp under flera år. Myndigheterna har en tendens att lägga väldigt mycket kraft i början. Men sedan avtar det. Jag behövde till exempel inte hjälp förrän flera år efteråt. Men då fanns stödet inte kvar.

Väldigt lång tid

Rudy Alvarado var 16 år när Backabranden bröt ut. Han var en av de första som lyckades ta sig ut.

– Jag förlorade flera kompisar och min bästa vän dog. För mig tog det väldigt lång tid att inse vad som hade hänt, säger han.

– Men efter fem år gick jag till en psykolog och han lärde mig att hantera alla skuldkänslor. Jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde på årsdagen det året. Det var först då som jag verkligen gick vidare.

Chockad först

De senaste dagarna har Rudy följt händelserna i Norge hemifrån – och han känner igen sig i de drabbades historier.

– Först är man bara chockad och det gör så fruktansvärt jävla ont. Men långsamt lär man sig att leva med det. Först tror man det är helt omöjligt, men det går. Och det är också det man ska göra för att hedra vännerna som inte finns kvar.