Dagens namn: Jon, Jonna
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

”Orden ’Jag älskar dig’ sägs fler gånger än de normalt gör under en livstid”

Aftonbladets Carina Bergfeldt rapporterar från Norge – ett litet land fyllt av sorg och kärlek

OSLO. Klockan 18.27 fredagen den 22 juli greps Anders Behring Breivik efter en av de värsta massakrerna i modern tid.

På minuten tre dygn senare sträcker 200 000 människor upp blommor i luften, i en kärleksförklaring.

Norge är inte ett land som hatar.

Norge är inte ett land som hämnas.

Här är tre dygn som för evigt förändrade vårt grannland.

Han, i 20-årsåldern, sitter med armarna om dem båda. Tillsammans, på en klipphäll på Utøya. Flickorna, kanske något år yngre, lutar sig mot hans axlar. 

Jag tittar på dem och kommer på mig själv med att undra vem av tjejerna, om någon, som är hans flickvän.

Alla tre är blodiga i ansiktet.

Alla tre är skjutna i huvudet.

Alla tre är döda.

Tio kroppar i närheten. Tjugo. Kan det vara trettio? Spridda runt ön.

Redan när planet landar på Gardemoen ett par timmar tidigare står det tydligt att något är annorlunda.

Rösten i högtalarna säger inte standardfrasen, välkomnar inte till Oslo, önskar inte en trevlig vistelse. Rösten är spänd. Konstaterar att vi landat.

Punkt.

Det har gått mindre än tre timmar sedan nyhetschefen Joakim avbryter ett nyhetsmöte för att ”något har smällt i Oslo”.

Sju journalister från Aftonbladet kliver av planet. 

Sju sms piper unisont:

Skott på ungdomsläger.

Uppdelning. 

Fyra till huvudstaden. Tre till ”den där ön” vars namn snart kommer att etsa sig in i våra minnen för evigt.

Glassplittret knastrar under fötterna. 

De norska poliserna ser obekväma ut med sina laddade automatvapen. Som att de inte riktigt vill bära dem. 

Jag ser på den fullständigt förstörda regeringsbyggnaden och hinner tänka att många måste ha dött när telefonen ringer. 

Webb-tv-Caroline.

”Ni får nog komma hit. Det är döda barn överallt.”

De har försökt att gömma sig.

I vattnet, bakom klippor och under buskar.

Han, den ljushårige och svartklädde mannen, har gått runt på ön och lekt en dödlig kurragömma med 540 ofrivilliga deltagare.

20-åriga Siri Marie var en av dem. Hon berättar om rädsla. Skrik. Om en mardröm hon bara sett på film som nu är en overklig verklighet.

– Telefonerna går i ett. Orden ”jag älskar dig” sägs fler gånger än de normalt gör under en livstid. Jag pratar med pappa men måste lägga på. Skickar ett sms. ”Oavsett vad som händer så älskar jag er alla”. Sedan stänger jag av telefonen. Alla ljud kan bidra till faran, säger hon. 

I en annan del av Norge sitter hennes far. Han försöker ringa upp sin dotter. Får inget svar. Han sätter sig i bilen och gasar mot Utøya. Spenderar de närmaste timmarna med att försöka hantera paniken. Klumpen i magen som säger att det är hans fel. Att hans dotter nu är död och att det är han som har dödat henne för att han försökte ringa upp, trots att hon sa att han inte fick det.

Men Siri Marie är inte död.

Kulan som kom mot henne fastnade i klippan, några centimeter från hennes huvud. Och på kvällen återförenas far och dotter på Sundvolden Hotel, som på bara några timmar förvandlats till kriscenter.

Där finns också Jørgen, med ett sår på foten och rivmärken på bröstet. Han vet inte hur han fick skadorna. Det är tretton grader kallt men han är barfota. Har ett blommigt täcke virat runt höften. En ambulansfilt runt sin nakna överkropp. Bland ambulanspersonal, präster och poliser står han plötsligt vid hotellet. Han kommer fram. Vill prata.

– Jag såg när han sköt dem, säger han.

Jørgen berättar hur han bröt av en gren från ett träd och satt med den över huvudet. Hörde hur mannen kom allt närmare.

– Till sist var han 20 meter från mig. Han försökte locka fram oss. Ropade ”kom, jag ska rädda er”. Men jag stannade kvar bakom klippan.

Andra gjorde det inte.

De gick fram. De dog.

18-åringen får tårar i ögonen. Han drar filten hårdare runt sin nakna kropp. Sväljer.

– Jag var så rädd … livrädd. Jag ville bara hem till min familj.

En annan pojke, Morten, ­säger att han aldrig kommer att glömma vännernas skrik.

– Jag hör dem fortfarande. Det var ett speciellt skrik… jag är helt säker på att det var någons dödsskrik.

Han tuggar på sin underläpp. Rösten går upp i falsett när han pratar.

– Det där skriket… Det plågar mig och plågar mig. Men mördaren misslyckades med att ­döda mig. Jag kan inte låta ­honom ta kål på mitt psyke heller. Det vill jag inte unna honom.

Efter tolv timmars oavbrutet jobb och fyra timmars sömn gör hungern sig påmind.

Matsalen på Sundvolden ­Hotell är fylld. Men inte av mat, av sorg.

Rödgråtna ögon vart man än tittar. Föräldrar som står i en kö för att få veta om just deras barn finns på hotellet, föräldrar som en efter en får reda på om deras barn lever. Ungdomar som tittar sig omkring. De är fortfarande barfota. Att lokala affärer har kört dit klädesplagg hela natten har de inte märkt än. Senare kommer de att vandra bland klädborden. Välja en pyjamas från någon affär, en randig tröja från Dressman, joggingskor från den lokala sportbutiken. Men här och nu sitter de fortfarande invirade i täcken och filtar. ­Tittar ut. Väntar. På mamma.

På pappa. På svar.

Psykiatrikern Inger Thoen, 73, har lyssnat på det extrainsatta meddelandet på lokalradion:

”Vi behöver all sjukvårdshjälp vi kan få för att ta hand om de drabbade på hotellet.”

Hon satte sig i bilen och åkte dit direkt.

– Det är svårt. Vad säger man till en förälder som precis fått veta att deras barn dött? Och som precis fått veta att de dessutom måste lämna dna-prov för att sonen eller dottern är för illa tilltygad av skotten för att identifieras?

Hon tystnar. Tittar ut över landsbygden.

– De som är orutinerade pratar. Pratar, pratar, pratar. Jag tror att man ska säga så lite som ­möjligt. Vad ska man säga? Att det går över? Någon annan ­klyscha? Det här går ju inte över.

Han har svart kostym, vit skjorta och svart slips. Blicken flackar, som att han inte vet vem av dem ­alla han ska titta på.

Jens Stoltenberg är i det ­innersta rummet på hotellet

i Sundvollen. Det speciella ­rummet. Det där rummet som ingen vill vara i. Det där rummet som man tidigt avsatte för föräldrar vars barn är döda ­eller saknade. Det där rummet som obegripligt nog är överfullt.

Där någonstans börjar vidden av ondskan bli tydlig.

Det hörs spridda snyftningar. Och en statsminister vars ­vädjande röst tränger igenom gråten.

– Utøya är en plats för unga människor som vill förändra världen … Låt inte ondskan ta Utøya ifrån oss – ifrån dem, ­säger han.

När statsministern talat klart går han runt bland barnlösa ­föräldrar. Omfamnar, lyssnar, knäböjer.

Han känner själv flera av de döda. Han har varit på Utøya varje sommar sedan 1974. Varje sommar i 27 år. Nära vännen Monica Bøsei, 45, i AUF-kretsen mera känd som ”Mor Utøya” ­hade jobbat som ledare på ­sommarlägret i över 20 av dem. Tillsammans med kronprinsessan Mette-­Marits styvbror, som arbetade som vakt på lägret, blev hon mördarens första offer.

– Mitt viktigaste jobb är att finnas för de drabbade män­niskorna nu, säger statsministern till mig när vi pratar senare samma dag.

Han gör sitt jobb.

Varje dag håller Jens Stoltenberg ett nytt tal, på en ny plats. Det ena mer passionerat än det andra. På söndagen vinner han inte bara norrmännens, utan ­hela världens hjärtan, när han ­talar i Oslo Domkirkke på en ­minnesgudstjänst.

– Vi är ett litet land. Men vi är ett stolt folk.

Jag och Caroline promenerar genom staden när hans ord tystnat. I varje hörn, ett tecken på kärlek, på medmänsklighet. ­Tusen och åter tusen blommor döljer nu glassplittret på marken.

71 timmar efter att bomben smäller i regeringsbyggnaden passerar Anders Behring Breivik sitt verk, på vägen mellan polishuset och tingshuset

i Oslo. Vad han tänker när han ser det vet vi inte. Men på ­bilderna som fotografen tar på 32-åringen ler han.

Britt, som inte vill säga sitt efter­namn, står bredvid oss utan­för tingshusets baksida och väntar.

– Jag vet egentligen inte varför jag är här. Det är som att man hoppas på någon form av svar … eller förklaring, säger hon.

I sal åtta på tingshuset lämnar Anders Behring Breivik just det. En förklaring.

Iklädd röd skjorta och röd stickad tröja berättar han hur Arbetarpartiet svikit honom. Svikit landet.

Han är tvungen, säger han. För att hämnas. Norge kommer att tacka honom. Om sextio år. När han har räddat sitt land och ­Västeuropa från kulturmarxism och islamisering.

Det blir – återigen – Jens Stoltenberg som ger svar på tal. Den här gången på Rådhusplassen.

– Gärningsmannen säger att det var en attack på Arbetar­partiet. Ni, säger han till folket, svarar att det var en attack mot hela Norge.

Klockan är 18.27. Det har gått knappt tre timmar sedan ­Anders Behring Breivik häktades.

Det har gått, på minuten, tre dygn sedan det stod klart att Norge drabbats av sin värsta kris sedan andra världskriget.

Det sker som i ett trollslag.

200 000 blommor åker upp

i luften samtidigt. En kärleksförklaring.

Det är obeskrivligt vackert.

Det är sorgligt.

Det är Norge.

Ett Norge som aldrig blir det land det var innan den 22 juli 2011.

Men ett Norge som inte behöver vara sämre.

När Maria Solheim sjunger ”Mitt lille land” försöker ljudteknikern bredvid mig dölja att han gråter. Han harklar, snörvlar, hostar. ­Kliar sig om näsan.

Jag vänder mig om. Tittar mig omkring. Alla är där.

Till höger, en kopia av trummisen i The Poodles. Han pratar med en rakad kille med tatuerat huvud och skinnväst. Snett ­bakom de båda, en polis som bytt bort pistolen i vapenbältet mot en rosa ros. Rakt fram, en kvinna som knyter en blå-vit-röd ­rosett runt sin hund. Till vänster sitter en mörk och en ljus flicka tillsammans och sjunger med i låten. Bakom oss, en ensam man i mörk kostym. Och bakom honom, två invandrar­familjer.

Alla håller de i varsin blomma.

Bilder dansar runt i huvudet. Av skjutna barn. Av tårar. Av ögon som sett mer ondska än vad som är rimligt ens under en livstid.

Men så lyfter 200 000 män­niskor upp sina blommor

i luften igen och jag är tillbaka på Rådhusplassen. Märker att en ny låt börjat.

”Sammen skal vi leve, hver søster og hver bror. Små barn av regnbuen og en frodig jord” sjunger Maria Solhem.

200 000 människor sjunger med.

Livet går vidare.

Utom för de 77 människor som miste livet i Oslo och på ­Utøya.

Anders Behring Breivik har flyttats till sitt nya hem, Ila ­fengsel, där han förmodligen kommer att vara många år framöver.

Ni som läser det här har kanske kommit tillbaka till jobbet, eller har några lediga semesterdagar kvar.

Och själv har jag lämnat ­Norge.

Kroppar begravs. Glas­splitter sopas bort. Regeringshus byggs upp.

För som sagt, livet går vidare.

Och det jag kommer att minnas från Norge är inte döden.

Det är att Norge inte är ett land som hatar.

Att Norge inte är ett land som hämnas.

Det är att Anders Behring Breivik misslyckades.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet