Dagens namn: Per
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Dagen vi aldrig glömmer

Massakern på Utøya - minut för minut

UTØYA/OSLO/STOCKHOLM. Han har åtta missade samtal på mobilen.

Sju av dem från mamma.

Och otaliga SMS.

Alla vill veta samma sak.

Om han mår bra.

Ali Esbati, svenska Ung Vänsters tidigare ordförande, svarar sin mor och skickar ett uppgivet meddelande till sin gravida flickvän, Marte Michelet. ”Sitter fast här tills vidare.”

Sedan går han in på Facebook på mobilen. Klockan är 16.32 när han skriver att han är på Utøya, inte i Oslo. Att han mår bra. Att han är trygg.

Han var på ön för att hålla ett föredrag om högerpolitiken i ”Söta bror” – norrmännens smeknamn på Sverige. Men en dryg halvtimme in märkte han hur allt fler oroligt började titta på sina mobiler. Plötsligt knastrade högtalarsystemet ut ett meddelande:

”Det har varit en explosion i Oslo. Vi vet fortfarande väldigt lite. Informationsmöte klockan 16”.

Ina Rangønes Libak.   Ina Rangønes Libak.

Han avslutar sitt föredrag en kvart för tidigt och nu sitter han i matsalen, ivrigt surfande på mobilen, för att få veta vad som händer 33 kilometer bort, i huvudstaden.

Han hör kastruller slamra i kafébyggnadens kök. Där inne står Ina Rangønes Libak.

Hon älskar Utøya, brinner för politik. Var på ön första gången när hon var sex månader gammal, med sina politiskt engagerade föräldrar. Blev själv den yngsta någonsin i Norge som valdes in i kommunstyret. Då var hon 17 år. Nu är hon 21 och köksansvarig.

Hon diskar de stora grytorna och funderar på det som hänt.

Det har bara gått ett par minuter sedan mötet, då hon satt med sina vänner och lyssnade på ”Mor Utøya”, Monica Bøsei, som lugnade alla oroliga ungdomar.

– Vi är på Utøya, det tryggaste stället i världen. En öde ö i Tyrifjorden, hade föreståndarinnan sagt.

Sedan hade Monica Bøsei lämnat gruppen. Hon skulle hämta en polis som kommit för att inspektera ön. Och Ina hade gått tillbaka till köket.

”Det här är dagen då jag ska dö” tänkte han när han slog upp de blå ögonen klockan 08.10, den 22 juli 2011.

Ett par timmar senare satt han i sin hyrbil och lyssnade på P4.

Nyhetsbulletinen som avgjorde allt kom bara minuter efter explosionen.

En röst på radion berättade att en bomb briserat i centrala Oslo. En person var död. Men regeringsbyggnaden stod kvar.

Han kände hur känslan av misslyckande spred sig i kroppen. Ordet fiasko ringde i hans huvud.

Minst tolv döda. Det hade varit hans mål. Minst tolv döda.

Där och då visste han. Han skulle slutföra aktionen. Han körde sin hyrbil till Utvika, klev på M/S Thorbjörn.

Nu går han på ön, uppför en stig. Två steg bakom polisen Trond Berntsen, 51, och föreståndarinnan Monica Bøsei, 45.

Hundra röster i hans huvud säger samma sak:

”Gör det inte.”

Han lyssnar inte på rösterna.

Han lyfter pistolen.

Han trycker av.

 

Cathrine Trønnes Lie Cathrine Trønnes Lie Ungdomar skriker.

Ungdomar springer.

17-åriga Cathrine Trønnes Lie följer med vågen av rädda barn.

När hon rusar förbi kafébyggnaden ser hon ett välbekant ansikte i fönstret.

Lillasyster Elisabeth, 16 år.

– Hon ser rädd ut, säger Cathrine.

– Jag stannar till och gör tummen upp. Hon ler, gör tummen upp tillbaka. Det är sista gången vi ser varandra.

Några minuter senare ringer Elisabeth Trønnes Lie upp sin pappa, Freddy Lie. Han vet inte vad han ska tro när han hör dotterns gråt blandas med skrik och skott i bakgrunden.

 

Ungefär samtidigt som han rusar ut till sin bil och börjar köra mot Utøya bryts samtalet.

Hela vägen ut försöker han att ringa sin 16-åriga dotter, flickan som älskar att sjunga och som drömt om att jobba för demokrati och för djurs rättigheter.

Men Elisabeth Trønnes Lie svarar inte. Mobiltelefon ligger vid hennes fötter i Storsalen. Den är täckt av hennes blod.

I rummet bredvid, Lillesalen, har Ina Rangønes Libak gömt sig bakom ett ljusbrunt piano. Plötsligt står en svartklädd man ovanpå det och siktar ned.

– Jag förstod inte att han hade kommit in. Men så är han där. Han skjuter mig, säger Ina Rangønes Libak.

De första två skotten träffar Ina i höger och vänster arm. Det tredje i hennes handled.

– Jag tänker att ”det här kan man överleva”, säger hon.

Så skjuter han igen. Träffar hennes käke.

– Skottet i käken smackar till. Sedan kommer det en smak i munnen som jag aldrig känt tidigare och det kommer jättemycket blod. Jag minns specifikt att jag tänker att ”det här är inte bra”.

Så skjuter han igen. I hennes bröst.

– Och jag tänker ”det här dör man av… okej, nu dör jag”.

Barnen och ungdomarna i rummet är paralyserade. De klarar inte av att fly.

Han tänker att det ser märkligt ut. Inte som på alla filmer han sett på teve, när folk springer så fort de får chansen.

I stället står de kvar framför honom, gråter och ber för sina liv.

När han laddar om sitt vapen tänker han att det är konstigt att de inte flyr.

Sedan dödar han dem.

 

Hennes långa ljusa hår är utsläppt. Hon har svart tröja med ett glittrigt peacemärke på bröstet, svart kavaj och blåjeans. Hon sitter i vittnesbåset i sal 250 och tittar på åklagaren Svein Holden.

– Var ska jag börja?

– När du känner att något inte är som det ska.

Marte Fevang Smith, 17, sväljer. Reser tillbaka i tiden till den 22 juli. Hon rusar genom barrskogen. Tallkottar under hennes fötter. Hon är rädd.

Så kommer hon till vattnet. Ett stup ned, två stora träd. Platsen som kallas Kärleksstigen.

Hon är inte ensam. De är elva personer som sätter sig tillsammans, på huk. En av dem är Maria Maagerø Johannesen, 17. Hennes allra bästa vän. Född samma år, samma månad, på samma sjukhus.

En av pojkarna tar fram en telefon och ringer 112. Det är svårt att komma fram, men till slut går det. Han säger till larmoperatören att ”de skjuter på Utøya”.

Men larmoperatören säger att pojken har missuppfattat det hela.

”Det är inte alls på Utøya som det skjuts. Däremot har det varit en explosion i Oslo.”

– Han som ringer säger nej, och säger det igen: De skjuter på Utøya, men operatören säger också samma sak, att han har missförstått. Så han lägger på, berättar Marte Fevang Smith.

Skotten kommer närmare. Det låter som att det är flera olika vapen, från flera olika personer. Gruppen är övertygad om att det är flera gärningsmän. Minst två. Förmodligen tre. Kanske till och med fyra.

Så föds idén.

Marte Fevang Smith Marte Fevang Smith  

De ska spela döda. När den ena gärningsmannen ser dem, så kommer han att tro att en av de andra gärningsmännen dödat dem. De lägger sig i så konstiga och obekväma positioner som deras kroppar tillåter.

De är rädda, ser till att kropparna är nära varandra, att de känner varandra, när de spelar döda.

Marte håller Marias hand.

Så kommer gärningsmannen gående.

Men han har ingen medhjälpare.

Han vet att de inte är döda.

Han förstår att de låtsas.

Han tar tid på sig.

– Han går fram till oss och skjuter. En efter en. Det är ett par sekunders mellanrum mellan varje person, säger Marte Fevang Smith.

– Ingen försöker fly. Ingen säger något. Han skjuter oss alla.

– Han kommer fram till mig. Jag säger nej, men jag säger det tyst. Han skjuter mig. Sedan blir det svart.

Han går tillbaka till kafébyggnaden, in i huset.

Det ligger en mobil på golvet. Klockan är 17.59 när han tar upp den och ringer polisen.

Han presenterar sig som kommendör i den norska antikommunistiska motståndsrörelsen och berättar att han vill överlämna sig till den norska Deltastyrkan.

När larmoperatören inte verkar förstå vad han vill få fram lägger han på luren.

Tänker att han kan fortsätta döda ett tag till.

Ali Esbati   Ali Esbati

Ali Esbati springer i strumplästen. Det fanns ingen tid att ta på sig skorna. Först förstod han inte att det var skott han hörde, men så slet någon upp dörren till matsalen och ropade att alla måste springa. En del sprang in i Lillesalen. Ali Esbati sprang ut genom entrédörren.

Han springer med telefonen i handen. Skriver ett kort SMS. ”det är skottlossning här, jag lever”

Han får ett ”va?” tillbaka. I Oslo sitter Marte Michelet och blir arg på sin sambo. Hur vågar han skämta med en gravid kvinna när en explosion redan har hänt?

Han ringer upp henne, viskar ”det kommer att gå bra, men vad som än händer älskar jag dig” och lägger på.

Nu inser Marte allvaret.

Ali insåg det några minuter tidigare, när han såg två kroppar ligga på gårdsplanen.

Han rusar vidare, mot skogen. Gömmer sig i ett par buskar. Så ser han en ung man komma bärande på en flicka. Han lägger ned henne bakom några ormbunkar. Ali Esbati springer fram för att hjälpa. Flickan är skjuten på flera ställen. Fem personer är hos henne. Ali tittar sig omkring, känner att de är för många, om de som skjuter kommer dit. Så han smyger tillbaka till sin plats, med bilden av flickan som är skjuten i käken fastetsad i sitt medvetande, hennes blod fortfarande på sina händer.

Exakt hur hon har kommit till sluttningen vet Ina Rangønes Libak inte.

 

På något sätt – Ina minns inte exakt hur – fick hon sin chans att fly från Lillesalen, och med fem skott i kroppen sprang hon ut ur kafébyggnaden nedför slänten.

– Det är blod överallt, jag blöder, jag tänker att han kommer att se mina blodspår och följa mig.  Jag känner hur jag inte har kontroll på kroppen. Jag står på något gräs och vet inte riktigt var jag befinner mig. Det kommer så mycket blod från alla mina sår. Jag försöker stoppa blodet, men när man har fem skotthål och bara två händer så räcker de inte till, säger hon.

Då springer han fram. En ung man. Lyfter upp henne och rusar i väg.

– Jag har aldrig sett en man springa så fort och vara så stark i hela mitt liv, säger hon och ler.

Och så ligger hon då här, på en gräsplätt nära Pumpehuset, gömd bara av några meterhöga ormbunkar.

Ina ser hur en vattendroppe faller och landar på ett litet blad. Hon tittar på det och tänker att det är konstigt att droppen är så fulländad, så perfekt, när hela världen runt droppen har raserat.

De fem personerna runt henne har delat upp hennes fem kulhål och har ansvar för ett var. De använder sina kläder, sina kroppar och sin styrka för att hindra henne från att förblöda.

 

Hon är så tacksam. Hon försöker berätta hur tacksam hon är.

Hon öppnar munnen och börjar säga att hon tycker om dem. Men eftersom hon är skjuten i munnen fylls den snabbt med blod av ansträngningen. Hon blir rädd för att drunkna av blodet. Så hon tystnar och tittar på vattendroppen.

– Jag tänker ”nu dör jag. Så här är det att dö”. Men de säger att jag kommer att klara mig. De börjar ge mig exempel på människor som är skjutna i huvudet, men som har överlevt. Vi hör skott. Sedan är det tyst. Sedan hör vi skott. Sedan är det tyst. Så håller det på.

Sedan kommer skotten närmare.

”Nu ligger vi jävligt still” säger en av räddarna. En man som aldrig brukar svära.

– När han svär är det allvar, säger Ina.

Hon har en stark röst när hon berättar. Den brister bara en gång. Precis nu:

– …Det är så fantastiskt, för ingen av dem springer. De släpper inte taget om mina kulhål för att springa någonstans och rädda sig själva. De lämnar mig inte. De stannar kvar med mig. Han går förbi oss, bara två meter från oss. Han ser oss inte. Han tittar åt andra hållet.

 

Han har siktet inställt på Pumpehuset.

Han ser ett par personer och frågar ”Har ni sett honom?”.

Han märker att det förvillar dem. Han frågar igen. Ett par av dem börjar försiktigt gå mot honom.

Han väntar tills de kommer lite närmare. Den första av dem är en flicka. Han dödar henne.

Han vet inte riktigt hur många de är där. Tio? Femton? Han skjuter alla.

Hon vill ha en vit kista.

16-åriga Andrine Johansen ser blodet som pumpar ut från skotthålet i bröstet, och det enda hon kan tänka är att hon vill ha en vit kista på sin begravning.

Hon är bekymrad över att föräldrarna ska välja en annan färg på kistan. Hon vill inte ha en annan färg. Hon vill ha en vit kista.

Till sist finner hon en lösning. Hon tänker att hon ska skriva ordet ”vit” med sitt blod på sin kropp. Då kommer de nog att förstå, mamma och pappa, när de hittar henne.

 

Det är kallt i vattnet där hon ligger, bara ett par meter från Pumpehuset. Men hon märker att kylan gör att det blöder mindre från det där hålet i hennes bröst. Hon ligger kvar. Flyter. Ser hur han, den svartklädde, går runt och försäkrar sig om att alla verkligen är döda. Extra skott mot huvudet på alla som kan leva.

Så är det hennes tur. Han siktar med pistolen. Sedan ett ljud som distraherar. Henrik Rasmussen, 18, är redan skjuten i bröstet. Men när gärningsmannen siktar mot Andrine använder Henrik sina sista krafter till att distrahera terroristen, som i stället riktar vapnet mot honom, och trycker av. Kulan går rakt igenom hans huvud.

– Han offrar livet för mig, säger Andrine och tittar ned.

Den svartklädde försvinner. Andrine Johansen simmar försiktigt fram till sin bäste vän, 16-årige Thomas Margido Anthonsen.

– Jag är övertygad om att han lever. Jag säger att han inte behöver vara rädd längre. Men jag får inget svar.

De två skotten i huvudet och halsen har dödat honom.

Han letar på de platser där han själv skulle ha gömt sig.

Som klippavsatsen, en bra bit ned.

Utrustningen är tung. Han kan inte klättra.

Han tar geväret, siktar nedåt och avlossar det gång på gång.

Han tror att han träffar fyra personer.

 

18-årige Viljar Hanssen skäms över att han blev arg på Torje.

Han har tagit med sig sin 14-årige lillebror till Utøya. När Viljar hörde om bomben i Oslo ringde han sina föräldrar. Tillsammans kom de överens om att han skulle väcka brodern, som låg och vilade, efter informationsmötet på ön och då berätta vad som hänt. 14-åringen hade tagit det bra. Men så kom skotten. Och Torje blev rädd. Och ringde mamma och pappa.

– Jag blev lite irriterad att han ringde och skrämde dem. Så jag tog telefonen och sa väldigt, väldigt lugnt till dem att ”Ja, någon skjuter på oss, men jag ska rädda min bror. Jag ska rädda alla”, säger Viljar Hanssen.

Det har gått lite mer än en timme sedan samtalet. Bröderna har kommit ifrån varandra.

Det var när de var i vattnet som Viljar sparkade mot brodern, för att Torje skulle försvinna bort från gärningsmannens skottlinje. Brodern försvann i väg samtidigt som det började pipa i Viljar Hanssens öra.

– Jag tror att det är då jag blir skjuten i huvudet. Det är någon minut där som jag inte vet… jag reser mig och jag är som Bambi på is.

 

Kroppen är trött. Viljar vill vila. Han ser en sten och lägger sig mot den. Funderar på om det är skott eller granater som har träffat honom.

– Det är väldigt konstigt att bli skjuten. En ny typ av smärta som jag förhoppningsvis aldrig kommer att känna igen. Jag tittar på min hand och ser att det bara är lite hud kvar. Då inser jag att jag inte ser något på ena ögat. Min hand trevar över mitt huvud och jag känner något konstigt. Jag inser att jag känner på min egen hjärna.

Viljar Hanssen minns en sekvens ur ”någon dålig amerikansk film”. Kontentan var att man inte ska somna.

– Så jag pratar och pratar och pratar. Jag ligger där och babblar för mig själv. Det är inte klokt. Jag bara pratar. En person försöker hyscha mig. Men jag bara pratar.

Torjes ansikte dyker upp i hans huvud gång på gång. Han tvingar bort det. Det är den enda tanken han inte kan stå ut med, att han inte vet vad som har hänt med hans lillebror. Han har ju lovat sin mamma och pappa att han ska rädda honom.

– Jag försöker avleda mig själv för att inte tänka på Torje, vad som händer med honom. Jag ligger och tänker på Svalbard. Jag tänker på att jag ska åka skoter igen. Jag tänker på tjejer. Grejer som är fint i livet. Jag försöker tänka på allt utom vad som händer med min bror, för jag står inte ut med att inte veta. Jag har ont och jag börjar frysa. Sedan blir det mörkt. Och så försvinner jag.

 

Det är dags att bestämma sig. Leva eller dö.

Han ser insatsstyrkan Delta närma sig på fältet. Vet att det snart är över.

Vill han bli Norges mest hatade man? Vill han stå för aktionen? Vill han dö?

Han kastar geväret, sträcker upp armarna i luften.

Han talar lugnt när de kommer mot honom.

Förklarar att han inte vill göra dem illa. De är ju hans bröder.

 

Båtar i vattnet i alla regnbågens färger. Röd. Blå. Vit. Gul. Svart.

Några är polisens, men de flesta tillhör boende i området som kastar sig ut när de inser vad som händer. Civila i båtar, som trots vinande kulor åker fram och tillbaka med avklädda unga människor som darrande tar sig iland.

Där väntar polisen. Barnen stelnar till.

– Ska ni skjuta oss nu, blir den vanligaste frågan.

Sakta men säkert vågar allt fler komma fram från sina gömställen.

Ali Esbati häver sig upp ur det kalla vattnet. Han har gömt sig bakom en buske vid en klippavsats tillsammans med en tioårig pojke.

De fem räddarna, som i över en timme suttit under ormbunkarna och hållit ett krampaktigt tag om varsitt kulhål, ser till att Ina Rangønes Libak kommer till en båt.

Viljar Hanssen   Viljar Hanssen Marte Fevang Smith, som sköts i huvudet och som har sjungit vaggvisan ”Amalies Jul - Godnatt sang” för sig själv för att hålla sig vaken, får hjälp ombord. Det får även Cathrine Trønnes Lie. Hon har skjutits i armen, och i magen. När hon förs till en båt vet hon ännu inte att hennes syster, Elisabeth, är död.

Även Viljar Hanssen vaknar upp när någon rör vid honom.

– Jag bärs till en båt. Jag tror att den var röd. Eller blå. Jag tror att den var röd. Jag minns att det står en polis bredvid mig hela tiden. Det är det jag minns. Jag frågar om han har sett en rödhårig liten pojke, min lillebror. Han svarar nej. Då försvinner jag. Då hamnar jag i koma.

 

De säger åt honom att lägga sig på marken.

Orden kommer direkt.

– Ju fortare jag kommer till förhör, desto snabbare kan vi börja förhandla.

Hans röst är lugn:

– Det finns två terrorceller till… Det här är bara början. 300 människor kommer att dö i nästa attack. När den tredje cellen verkställer sina planer kommer det att bli ett helvete.

Det är 6,2 kilometer mellan Utvika, där båtarna kommer i land från Utøya, och hotellet Sundvolden.

Bilarna åker fram och tillbaka, fyllda i varje vända med mer eller mindre skadade barn.

En flicka som är skjuten i huvudet ber kvinnan som skjutsar henne om ursäkt att hon blodar ned hennes bil. 

Hotell och konferensanläggningen, med sina beigefärgade träväggar och perfekta läge vid vattnet, förvandlas till kriscenter. Personalen lastar fram hela förrådet i lobbyn. Filtar och lakan läggs på hög för att de avklädda barnen ska få något att ha på sig. Tandborstar och tandkräm hälls upp i en skål. Ett gigantiskt fruktfat fylls av gröna äpplen som ingen äter.

 

Av de 564 som var på Utøya skickas ett hundratal till olika sjukhus. Resten hamnar här, på hotellet. De är chockade. Rädda. Blodiga.

På radion ropas det ut att man behöver hjälp. Alla med någon form av sjukvårdsutbildning uppmanas ta sig till hotellet. Psykiatriker, psykologer, sjuksköterskor och Röda Kors-arbetare vallfärdar inom de närmaste timmarna.

Allt handlar om logistik.

– Vi försökte ta hand om människors basbehov. Det var fantastiskt att se hur byborna hjälptes åt. Bönder kom med säckar med jordgubbar, så att vi kunde servera bär och glass, andra kom och erbjöd sig frivilligt att städa alla rummen. Toalettpapperet tog slut hela tiden… människor grät så mycket, säger hotellets ägare Tord Moe Laeskogen.

Medan personalen på hotellet ska hitta rum, filtar och mat åt hundratals offer genomsöker poliser den 10,6 hektar stora ön i jakt efter fler gärningsmän. I Oslo sitter statsminister Jens Stoltenberg i en hemlig bunker och försöker få grepp om situationen. I sitt sommarresidens sitter kung Harald och drottning Sonja framför teven, samtidigt som de bokar en tidig helikoptertransport till Sundvolden. Semestern är över.

Och i en bil som rullar ut från Oslo politidistrikt sitter tre rutinerade förhörsledare, på väg mot Utøya. Ørjan Tombre i framsätet. Han pratar oavbrutet i telefon under resan. Hans uppdrag, när han kommer fram, är att få reda på så mycket som möjligt – så fort som möjligt – av den svartklädde mannen som just nu står inne i öns vita huvudbyggnad och vägrar gå upp för trappan till övervåningen.

 

Han har gjort sig illa i fingret och vill ha ett plåster.

Samtidigt känner han att den hemmagjorda cocktailen av efedrin, koffein och aspirin påverkar kroppen. Han är törstig. Blir plötsligt orolig att han ska dö av uttorkning.

Han vill inte gå uppför trappan.

– Ska ni döda mig så gör det här, säger han om och om igen.

Han tänker att det kommer att bli som på film, att de kommer att tortera honom för att få ut information av honom. Vattentortyr, tror han är det som väntar. Sedan kanske statsministern beordrar hans avrättning.

Men de säger att de inte ska tortera honom. De säger att de vill prata. Han blir förvånad.

De ger honom ett plåster för fingret. En halvliter vatten att dricka. Sedan går han med dem upp för trappan.

Natten blir till en ny dag och på morgonen den 23 juli ringer telefonen hemma hos Geir Lippestad. Åttabarnspappa och advokat.

En röst i luren säger att gärningsmannen specifikt bett om honom som försvarare.

Han lyssnar och lägger på.

Det går ett par timmar. Han pratar med sin fru.

Så fattar han beslutet som kommer att innebära att främlingar kastar ägg på hans hus och skickar hotfulla sms.

Beslutet som gör att hans barn får höra glåpord i skolan.

Beslutet som gör att en polisbil måste stationeras utanför hans hus dygnet runt.

Han tackar ja till att bli djävulens advokat.

 

Geir Lippestad träffar sin klient första gången på lördagsförmiddagen, ungefär samtidigt som statsministern anländer till Sundvolden.

Jens Stoltenberg har svart kostym, vit skjorta och svart slips. Han är i hotellets blå sal som förvandlats till ett dödens väntrum för de föräldrar som fortfarande inte vet, och ett dödens rum för de föräldrar som fått veta.

Han står mitt på golvet och hans blick flackar, som att han inte vet vem av dem ­alla han ska titta på. För de är så obegripligt många.

När han talar hörs det spridda snyftningar.

– Utøya är en plats för unga människor som vill förändra världen … Låt inte ondskan ta Utøya ifrån oss… ifrån dem, ­säger han.

När statsministern talat klart går han runt bland barnlösa ­föräldrar. Han knäböjer framför dem. Han omfamnar dem. Han lyssnar.

Ali Esbati missar besöket med några timmars marginal. Klockan två på natten lyckas Marte Michelet äntligen komma fram till hotellet och de lämnar det tillsammans.

Andrine Johansen Andrine Johansen Inte heller Marte Fevang Smith och Andrine Johansen får träffa vare sig kungen, drottningen, kronprinsen eller Jens Stoltenberg, som alla nu besökt hotellet. Samma morgon flyttas de till Oslo Universitetssjukhus. Skottet som träffade den vänstra sidan av Martes huvud har orsakat en hjärnblödning. Skottet i Andrines bröst har gått igenom lungan, och nu har man upptäckt en inre blödning.

Cathrine Trønnes Lie finns redan på sjukhuset i Oslo. Läkarna har jobbat hela natten med att sy ihop henne med 140 stygn. När de är klara kommer de så småningom ta hand om Ina Rangønes Libak, som de bygger en ny käke åt. Under natten har sjukhusets kirurger också jobbat febrilt för att rädda Viljar Hanssen. Skottet som gick in i vänstra sidan av hans huvud har orsakat omfattande skador på kraniet. Hans högra öga måste bort. Skottet i vänsterarmen orsakar nervskador. Skottet i handen gör att tre fingrar måste amputeras.

Viljar Hanssen vet inte om detta.

Han är fortfarande i koma. Det kommer han att vara i fyra dagar till.

Tills en vän sitter vid hans säng, med en gitarr i knät. Han börjar spela sången ”Å kunne æ skrive” av Lars Bremnes, som spelats otaliga gånger på ön. Plötsligt är de två stämmor som sjunger.

Viljar har vaknat.

 

När han slår upp det enda öga han har kvar står de runt hans säng. Den gitarrspelande vännen. Mamma. Pappa. Och hans älskade Torje.

– Min lillebror överlevde… han blev inte skjuten, säger Viljar Hanssen och darrar på rösten.

– Det är tufft för mig att prata om det här. Om honom.

Han berättar hur 14-årige Torje Hanssen plötsligt är ensam. Han gömmer sig. Så ser han en båt. Han kastar sig ut i vattnet för att simma mot den. Men då skjuter gärningsmannen mot båten. Torje simmar tillbaka till Utøya, han vågar inte simma ut bland de vinande kulorna. Så han går runt ensam på ön och försöker gömma sig.

– Torje är det jag håller fast vid på sjukhuset. Varje gång det är jobbigt ser jag min lillebror framför mig. Och jag tänker att han överlevde. Och att det är det enda som spelar någon roll, säger Viljar Hanssen.

Han säger att det är ”ganska tufft” att vakna upp ur koma. Hans familj ger honom försiktigt namnen på de vänner som dött. Sakta men säkert försöker han komma tillbaka till livet. Ett nytt liv.

– Det är klart att när man är skjuten i huvudet och man har förlorat synen och man har tappat tre fingrar… det är klart att det tar på en. Jag var tvungen att inse att allt förändrades. Men jag har världens bästa familj.

Han vet inte exakt hur många han har dödat.

I trerummaren på Ilafängelset har han varken tillgång till radio, tidningar eller teve.

Han får prata med sin advokat och med fängelsepersonalen.

Men så den tionde augusti sitter plötsligt en man och en kvinna i ett rum. Han, i 60-årsåldern, med grått hår. Hon, med långt hår i hästsvans, är runt 45. De presenterar sig som Torgeir Husby och Synne Sørheim. Säger att de ska göra en psykiatrisk utvärdering av hans hälsa.

Han ska bevisa att han inte är galen.

För att göra det använder han så många svåra ord som möjligt. 

Himlen har fått en ny ängel.

Den vackraste och finaste ängeln av dem alla.

Orden är Cathrine Trønnes Lies. Det är den 18 augusti och det sista offret från Utøya, hennes lillasyster Elisabeth, begravs i Immanuels kirke i Halden i sydöstra Norge.

På första raden sitter en mor, en far, en syster – och en statsminister.

Det har gått mindre än ett dygn sedan Cathrine skrevs ut från sjukhuset. Familjen valde att vänta med begravningen för att låta henne vara med och ta farväl.

– Kära Elisabeth, det är overkligt… hinner Cathrine säga innan hon börjar gråta.

De flesta i kyrkan gör henne sällskap i tårarna.

Hon berättar hur lycklig systern var sina sista dagar i livet. Hur hon hittat sitt kall i politiken och i AUF. Hur hon älskade att sjunga, men att det var djurens rättigheter som låg henne allra närmast hjärtat.

– Du ville att de skulle få ha sin päls i fred, säger Cathrine Trønnes Lie.

I andra städer, i andra kyrkor, går även Marte Fevang Smith och Andrine Johansen på begravningar.

Båda tar farväl av sina bästa vänner.

 

Sommaren har blivit höst och han är kvar på Ila.

Han får läsa den första rapporten om sig själv, som de två psykiatrikerna har skrivit.

De kallar honom paranoid, säger att han har grova vanföreställningar.

Han sätter sig och gör en lista på allt som är fel. Han kommer upp i 200 punkter.

Samtidigt beslutar sig personalen på fängelset att han ska få börja brevväxla. Han får en hög med över 200 brev.

Svenska familjer skriver ”sköt om dig”-hälsningar. Några tyska kvinnor, och 16-åriga flickor, skriver kärleksbrev. Och en 23-årig amerikan skriver för att berätta att han drömmer om att en dag få träffa sin idol.

Han svarar amerikanen.

Blåsten mot ansiktet har aldrig känts skönare.

Det är två dagar kvar till julafton och det har gått, på dagen, fem månader sedan attacken när Ina Rangønes Libak, som opererats fem gånger på tre olika sjukhus, landar hemma i Averøy i norra Norge.

Det är en annan ung kvinna som kommer hem än den som lämnade samhället innan attacken.

Men inte en sämre.

Ärren som numera är en del av henne stör henne inte alls. Hon har till och med döpt några.

– Två av dem kallar jag ”Solidaritetsärret” och ”Sammanhållningsärret”. Det är de finaste orden jag vet, säger hon.

Det var just solidariteten och sammanhållningen som gjorde att hon sökte sig till AUF.

– Jag blev skjuten, men värderingarna överlevde. Folk arbetar varje dag för det som de som dog trodde på.

I Oslo förbereder sig Ali Esbati och sambon Marte Michelet för sin första jul som föräldrar. Det var en dryg månad efter attacken – när Ali Esbati stod vid minnes­stenen längs vägen, mitt emot Utøya, för att titta på blommorna – som sambon ringde och berättade att hon fått en kraftig blödning. Ambulans till sjukhuset. Men allt gick bra och nu har lilla Leila, som föddes tre veckor för tidigt med kejsarsnitt, hunnit bli två månader gammal.

– Vi koncentrerar oss på att njuta av Leilas första leenden. Det har varit väldigt fint. Om jag är ledsen eller sliten kan jag bara titta på henne och så försvinner allt det dåliga, säger Ali Esbati.

 

I Halden firar familjen Trønnes Lie en stillsam och annorlunda jul.

Det är en tallrik mindre vid bordet. Elisabeths plats är tom.

Efter middagen vill de besöka hennes grav. Hon ska inte vara själv på jul. Men Elisabeth är inte ensam. När de kommer fram till graven möter de ett hav av ljus. 70 stycken, som brinner runt hennes grav.

Grannar, vänner – och främlingar – har redan varit vid kyrkan för att önska 16-åriga Elisabeth en fin jul, där hon är nu.

Han har förberett sig i dagar, veckor, månader.

Så kommer den 17 april.

Han sträcker upp sin högra hand i luften och gör den hälsning han själv hittat på. Han sitter i svart kostym, vit skjorta och guldslips i sal 250 i Oslo tingsrätt och domare Wenche Arntzen ger honom tillåtelse att tala.

Han jämför AUF med Hitlerjugend.

– Jag ångrar inte det jag gjort och jag skulle göra det igen.

 

Det är juli 2012.

Men Utøya är inte fyllt av unga människor som ska förändra världen.

Det är ödsligt och tomt.

Lappar från lägret 2011 sitter kvar som en påminnelse om en annan tid, ett annat liv. Matsedeln är fastspikad på matsalens grönmålade trävägg. Hade inte terrordådet hänt skulle ungdomarna senare ha ätit pasta penne med tre olika såser; kött, halal och vegetarisk. Men i dag är det inget matos som sprider sig från kafébyggnaden.

Ali Esbati går långsamt på stigen. Visar vägen han sprang ut från kafébyggnaden. Platsen han såg Ina, skjuten med fem skott. Ali fortsätter sin vandring, vänder sig om, kliver av stigen och tar några steg in i buskaget.

– Det var här jag sedan träffade en flicka som gick omkring ensam och förvirrad. Halva hennes ansikte var vitt, halva var rött av blod. Hon var skjuten i huvudet, säger han.

Marte Fevang Smith?

Han nickar.

 

– Jag hade tur på så sätt… för de människorna jag mötte; Ina… Marte, de skadades svårt, men de överlevde. Andra hade inte samma tur.

Det kommer inte att vara något sommarläger på Utøya i år.

I stället ska de samlas här, alla som överlevde. Och familjerna till de som inte gjorde det.

Det kommer att komma en tid för nya läger på ön, tror Ali Esbati.

– Ringer de om ett år eller två och säger att de ska ha ett möte så kommer jag med glädje och håller ett föredrag.

Men inte just nu. Inte i dag.

I dag ska de gråta.

I dag ska de minnas.

Men i morgon kommer de att gå vidare. För att de måste. Och för att de vill.

Ali Esbati, som en dag hoppas att dottern Leila kommer att uppleva känslan av ett Utøya-läger.

Viljar Hanssen, som valts in i kommunfullmäktige i Longyearbyen.

Marte Fevang Smith, som vid sidan om skolan blivit vice ordförande i sin AUF-grupp.

Andrine Johanssen, som arbetar mer med politik än någonsin.

Cathrine Trønnes Lie, som precis skaffat sin egna första lägenhet.

Ina Rangønes Libak, som ska tillbringa hösten i Afrika och jobba med barn.

De har vunnit över döden.

– Han trodde att han gjorde oss svagare… Jag säger inte att det inte är jobbigt, jag försöker inte dölja att jag fortfarande har mardrömmar… att Norge verkligen hade behövt de starka, duktiga människorna som dödades den 22 juli. Men han gjorde oss inte svagare. Han gjorde oss starkare, säger Ina Rangønes Libak.

Marte Fevang Smith, den enda av elva som överlevde mötet med terroristen på Kärleksstigen, håller med.

– Jag är trött ibland, men jag tänker att jag har tio andra människor att leva för. Och när det gäller politiken så är jag numera engagerad för två. Min bästa vän Maria brann för politik, så jag jobbar för henne också.

Viljar Hanssen sammanfattar framtiden med sex ord på Twitter, minuterna efter att han lämnar rättssalen i Oslo för allra sista gången:

”Färdig. Nu återstår resten av livet.”
 

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler