’Jag önskar att jag kunde hata honom’

Eirin Kristin Kjær sköts fyra gånger – log när hon mötte Breivik igen: Det var ett ”ha ha, du kunde inte döda mig-leende”

NYHETER

Fyra skott i kroppen.

Men när Eirin Kristin Kjær, 20, till sist fick ögonkontakt med gärningsmannen log hon mot honom:

– Det var ett ”ha ha, du ­kunde inte döda mig”-leende.

Det är juli och sommaren har äntligen kommit till Tromsø.

En grupp vänner samlas vid Telegrafbukta och spelar volleyboll.

Det dröjer inte länge innan oinbjudna sommargäster an­länder: myggorna.

Eirin Kristin Kjær, 20, sneglar på högerarmen och undrar om den verkligen fortfarande tål myggbett.

– Jag blev helt ­plötsligt väldigt osäker. Det finns ju ingen muskel kvar, jag tänkte att det kanske ­inte var bra för benet att bli stucket.

Bytte plats

Ett litet, men ändå så tydligt, tecken på att ingenting är som förr. Som det var före den 22 ­juli 2011.

Hon stod vid kiosk­en när de första skotten kom.

– Mamma och pappa jagar, så jag förstod direkt att det var ­vapen, säger hon.

Hon sprang.

Genom tältplatsen.

In i skogen.

Bort mot vattnet.

– Jag kom till en liten klipp­håla och kröp in.

Flera personer var redan där. Strax efter henne kom en flicka.

– Hon var så rädd. Sa att hon inte ville vara ytterst.

Eirin Kristin Kjær sa att de ­kunde byta plats. Hon lät ­flickan komma in och kröp själv ihop i fosterställning, längst ut i skrevan.

Det gick tio sekunder.

– Sen var det som att magen ­exploderade. Det finns inget bättre sätt att beskriva det på.

Hon tog sig ut. Sprang ut mot vattnet. Terroristen sköt henne igen. Och igen. Och igen.

I höger arm, höger knä och i höger del av bröstkorgen.

– Jag minns att jag sa efter det sista ­skottet: ”Var så snäll och skjut inte mer. Jag vill inte dö”, säger hon.

Eirin Kristin Kjær satte sig på en klippavsats, lutade sig mot stenen.

– Det var så märkligt … för när jag väl blev skjuten var jag inte rädd längre. Jag var så säker på att jag skulle dö, jag blev helt lugn. Jag försökte inte stoppa blodet, jag fick inte panik. Jag bara satt där och accepterade att jag skulle dö.

Hon såg vattnet runt sig färgas rött av blod. Tog fram telefonen som klarat sig undan vattnet. Skrev ett sms till mamma: ­”Skjuten”.

När telefonen började ringa var hon för orkeslös för att svara.

– Jag satt där i två timmar innan hjälpen kom.

”Känslig för ljud”

Tre olika sjukhus. Flera operationer. Komplikationer. En meter tjocktarm som försvann. Tunntarm likaså. En bortskjuten muskel i armen. Det skulle dröja två veckor innan det ens var lönt att sy ihop hennes mage, problemen var för många och för svåra.

– Det jag minns bäst från sjukhuset är min sjuksköterska, ­Fredrik. Han kom från Sverige. Hade sett vad som hände på tv, tänkt att Norge behövde hjälp och anmält sig som frivillig. Jag tyckte om honom.

Exakt en månad efter attacken fick hon återvända till Tromsø. Dagen efter tog hon sin första dusch.

– Då såg jag mig själv utan ­kläder för första gången … och förstod hur skadad jag var.

Det fysiska var en sak. Det ­psykiska en annan.

– Det är underligt vad kroppen gör för att överleva. Den väntade på att bli frisk innan den lät mig förstå vad som hade hänt. Den första gången jag grät var den 3 ­december.

Två månader med tårar, ilska och sorg följde. Sedan har det sakta vänt.

– Jag är fortfarande känslig för ljud. När dörrklockan ringer … en bil tutar, när jag får sms, det kan skrämma livet ur mig. Och ­ballonger? Att förbjuda dem skulle jag kunna ­göra till en kampsak, säger hon och skrattar till.

– Men att vara rädd för ballonger är samtidigt ett litet pris att betala, för att ha blivit skjuten fyra gånger.

”Han är patetisk”

Den 22 maj vittnade hon mot gärningsmannen.

– Jag fick ögon­kontakt med honom. Jag log, men fick ­ingen reaktion.

Varför log du?

– Jag kunde inte ­låta bli. Det var ett ”ha ha, du ­kunde inte döda mig”-leende.

– Jag önskar att jag kunde hata honom, att jag kunde vara arg. Men jag känner ingenting. När han satt där i rätten tänkte jag ­bara ”tänk att jag har varit rädd för den här. Han är ju patetisk”. Jag skulle gärna sätta mig och prata med honom. Försöka ­förstå. Men han är nog ett oförståligt väsen.

Eirin Kristin Kjær valdes i ­höstas in i kommunstyret i Tromsø. Hon säger att hon nog vill fortsätta med politiken.

– Men jag tänker inte så mycket på framtiden längre, jag har lärt mig att saker kan ändras fort. Det jag gör är att leva ett liv fyllt av saker som är viktiga. För mig är det mina vänner, mitt jobb – och politik. Det som hände har gjort att jag inte längre är rädd för att dö … men jag hoppas att jag blir gammal.

Läs mer om terrordådet i Norge