Från bombfabrik – till hunduppfödning

KENNELÄGARE Håva säger att han och de två andra gutter som han hyr gården med driver en kennel på platsen där Norges värsta massmördare smidde sina terror­planer för över ett år sedan. Aftonbladets utsända hör dock inte en tillstymmelse till voff under sitt besök.
Foto: NICLAS HAMMARSTRÖM
KENNELÄGARE Håva säger att han och de två andra gutter som han hyr gården med driver en kennel på platsen där Norges värsta massmördare smidde sina terror­planer för över ett år sedan. Aftonbladets utsända hör dock inte en tillstymmelse till voff under sitt besök.
NYHETER

Anders Behring Breiviks gård är åter bebodd. De nya hyresgästerna är tre ynglingar från Bergen på Vestlandet, berättar en av dem för Aftonbladet.

Gården Vålestua.
Foto: Niclas Hammström
Gården Vålestua.

Ingenstans finns Norges vånda och vemod så påtagligt som här.

Ängarna ner mot Glommen är de grönaste på jorden. Höet ligger nyvolmat. Älven är strid. Forsarna lägger en mjuk ljudmatta över nejden. Solen går inte ner förrän tio. Åsen på ­älvens andra sida står svart men det glimtar från norrmännens älskade hytter.

Det är här svaret finns på den fråga som ställs i en nyskriven teaterpjäs, med premiär kvällen före årsdagen av Anders Behrings Breiviks massmord: ”Kan man få tida til å gå bak­lenges?”

Svaret är: ja.

Ty det var här – på verandan till sin bondgård Vålestua – den här kvällen den gåtfulle våldsmannen satt och putsade sina vapen inför den attack han ­efter nio år av politisk besatthet två dagar senare skulle ­utföra 16 mil söderut, i Oslo och på Utøya.

Två av hans sista dagboks­anteckningar under förberedelserna inför dådet visar hur paranoian tilltar. Breivik sitter på gården som han hyrt och tittar på ”True blood”. En bil kör in: ”Jag trodde att det var ett swat-team som kommit för att ta mig. Bonden måste ha tipsat dem. Tack gud för att det bara var fyra polacker som letade efter jobb.”

Breivik berättar någon dag ­senare: ”Dricker fyra protein­shakes om dagen nu för att maximera muskeltillväxten. Vid den här tiden borde jag vara skräckinjagande, men jag är för utmattad för att tänka på det för mycket.” Hans allra sista notering handlar om en måltid: ”Mums! Jag har jobbat så hårt de senaste dagarna och är helt utmattad.”

Ett år senare. Tiden är vriden tillbaka. Samma ro, samma ljus – och samma anspänning.

Ty när jag försiktigt med min bil kör till Vålestua, där den ligger gömd i sin igenvuxna natur, vilar än en gång en stämning av förbannelse över gården.

Vi minns hur vi i fjol fick veta att före Breiviks bruk av gården som bombfabrik (genom sitt ­företag Geofarm kunde han ­köpa hur mycket konstgödsel som helst och använda som sprängmedel) hade gården en suspekt historia:

Den tidigare hyresgästen ­använde marken till att i industriell skala odla cannabis.

Och nu – synen vi mötte var inte skrämmande. Men bisarr.

På gårdsplanen stod en ­mager yngling med lätt darrande­ händer och tom blick.

Han var fåordig. Men han gjorde klart att vi var ovälkomna.

Håva, som han sa sig heta och utan efternamn, bar kring ­halsen ett kraftfullt smycke.

– Det är Tors hammare, sa han.

Håvas t-shirt var svart och dess framsida upptogs av en symbol, kanske ett solhjul.

Hans hår var långt, mörkt och vältvättat. Ett litet skägg och en mustasch var båda svarta och fjuniga. Han ville inte kallas ­hippie och han sa sig inte ha ­någon politisk hemvist.

En lärare i bygden, Bjørn Midtlien, var min ciceron för att finna Breiviks gård. Han hade inga gissningar eller synpunkter om de nya hyresgästerna.

Han var less på allt som hade med Breivik att göra.

– Vi har tappat fokus. Politiken skulle stå i fokus, inte spekulationer kring den avskyvärde mannens psykiska status. Det är för mycket psykobabbel.

Håva sa sig vara 20 år gammal och komma från Norges näst största stad, Bergen på Vest­landet. Hans dialekt tydde på att han talade sanning.

– Tillsammans med två andra gutter har jag hyrt gården på två år. Vi betalar 9 000 kronor i månaden för den.

Ingen av de två kompanjonerna syntes till. Vid logen stod en avregistrerad gammal Mercedes. Den underströk den spöklika stämningen.

– På vad försörjer ni er? frågade jag.

– Vi har …

Håva tänkte efter.

– ... vi har kennel, vi föder upp hundar.

Han pekade på en stor röd ­loge.

Märkligt nog hördes från kenneln varken ylanden eller hundskall. Men på gården fanns en lekfull hund, Molle, en korsning mellan en schäfer och en alaska-­husky. Håva verkade ha lika lite handlag med den som med två ingefärsfärgade kelsjuka tamkatter.

Jag frågade:

– När ni för någon månad ­sedan flyttade in, fanns det då några tecken på att Anders Behring Breivik bott här för ett år sedan?

– Ja. Vi fann en brun ansikts­kräm, svarade Håva.

Den vittnade om massmördarens i rättegången så bestyrkta fåfänga. Vilket minnesmonument över en skoningslös förbrytare:

En burk skönhetscrème.

Läs mer om terrordådet i Norge