Överlevande minns den 22 juli 2011

NYHETER

Fredagen den 22 juli 2011 är en dag som världen sent, om någonsin, kommer glömma.

Klockan 15.25 exploderar en bomb i regeringskvarteret i Oslo. Åtta dödas och över 200 skadas.

Två timmar senare, klockan 17.26, får 112 ett telefonsamtal om att det skjuts vilt på ön Utøya.

På ön finns 560 ungdomar samlade för att delta i ett sommarläger för Arbeidernes Ungdomsfylking (AUF).

69 personer miste sina liv.

Nu berättar de överlevande om sina minnen från den dagen.

Läs mer om terrordådet i Norge

”Vi är tio i rummet – tre av oss lever”

Invild Leren Stensrud, 17 år, befann sig i Lillesalen.

”Skytten inne i rummet. Jag reser mig och kommer bland folk. Plötsligt börjar han skjuta och de faller och jag följer med. Jag hamnar under två flickor som är skjutna. Han skjuter mig i benet. Jag ligger bara där. Det var förfärliga sekunder. Jag reser mig till sist och ser en vän till mig ligga död. Hon har en telefon, jag tar den. Det kommer flera sms till henne. Sedan ringer hennes telefon. Det står ”Mamma”. Och då lägger jag bara bort den. Vi är tio personer i rummet. Tre av oss lever.”

Ingvild Leren Stensrud blev skjuten två gånger, i vänster knä och vänster skuldra. Hennes skador har nu läkt, förutom susningar i öronen.

”Jag förstår inte ens att jag är skjuten”

Hussein Kazemi, 20 år, befann sig i Lillesalen och Storsalen.

”Jag går ned för en trappa vid kafé­byggnaden när jag hör hur några flickor skriker. Jag går mot ljudet för att hjälpa dem. Vi är flera stycken, vi sätter oss bakom pianot och håller om varandra. Plötsligt så hör jag ”pang pang pang” flera gånger. Jag förstår inte ens att jag är skjuten. Jag bara springer. Ut från Lillesalen, genom Storsalen, ut ur byggnaden och in i skogen.”

Hussein Kazemi sköts tre gånger i kafébyggnaden. Han träffades i båda låren och i höger ankel.

”Jag känner ett hål under ögat …”

Glenn Martin Waldenstrøm, 20 år, befann sig i Lillesalen.

”När han lyfter pistolen kastar jag mig på marken. Jag hör någon som ropar ”Skjut inte”. Sedan hör jag ett skott. Och jag känner plötsligt något på halsen. Jag sätter en hand mot den och känner att det rinner. Jag känner ett hål under ögat och är helt säker på att mitt öga är borta. Jag minns inte hur många skott jag hör, kroppen är i chock, men jag märker att det ligger döda människor runt mig. Så kommer polisen in. De ser mig. Jag säger att de måste ringa min familj. De ber om numret. Jag försöker säga det, men orkar inte tala. Så jag spottar ut blod och skriver mina föräldrars telefonnummer med blodet. Sedan läggs jag på en bår.”

Glenn Martin Waldenstrøm träffades med ett skott, som gick in i gommen och ut på vänster sida av ansiktet, strax under ögat. Hans ögonhåla och synnerv är skadad.

”Jag vill bara att han ska sluta skjuta mig”

Cecilie Herlovsen, 17 år, befann sig i Storsalen.

”Jag är i Storsalen och tittar ut genom ett fönster… det är första gången jag ser honom. Så hör jag en stor smäll, en dörr som sparkas in.  Jag springer ut bakom huset. Så möter jag en pojke, skjuten i båda benen. Vi stannar och hjälper honom, binder om hans sår. Men så hör vi skott komma närmare.

Vi inser att vi måste flytta oss. Jag är ganska sliten och jag tänker att jag vill ge upp, men vi kommer till Sydspetsen. Jag börjar gråta. Så ser jag honom komma mot oss.

Jag får ont i höger handled plötsligt. Sedan skjuts jag i skuldran, men det har jag inget minne av. Jag bara lägger mig ned och försöker överleva. Jag hör ett tjutande ljud i öronen.  Jag har blod i munnen. Han har skjutit mig i ansiktet. Jag vill bara att han ska sluta skjuta mig.”

Cecilie Herlovsen skottskadas i höger underarm, skuldra och käke. Hon läggs i respirator på grund av fara för luftvägarna och man tar bort lösa benbitar i hennes käke. Det är omöjligt att rädda underarmen, som amputeras.  I höst ska läkare försöka bygga en ny skuldra åt 17-åringen.

”Jag är inte läkare, men insåg att det inte är bra att ha en pinne i huvudet”

Line Nersnæs, 51 år, befann sig i regeringsbyggnaden:

”Vi hade just haft fredagsfika. Det var min tur att fixa fikabröd. Plötsligt kom ett enormt, dovt dånande. Det nästa jag mindes var att jag låg i andra sidan av lokalen och hade otroligt ont i huvudet. När jag ställde mig upp var det som en svartvit film. Det såg ut som om allt hade raserats. Jag ropade på min chef. Han svarade, sa att jag hade skadat huvudet men att det skulle gå bra.  Vi gick till trappan … jag visste inte då att jag hade en stor pinne rakt genom huvudet.

Min chef sa att jag skulle gå över saker i stället för under. Han sa det inte, men jag förstod senare att det var för att jag inte skulle fastna med pinnen.

På bottenvåningen var allt utblåst. Vi gick rakt genom ett hål i väggen. När jag satte foten på gatan så kände jag att jag hade något som stack ut genom huvudet. Jag är ju inte läkare, men jag insåg att det inte är så bra att ha en pinne genom huvudet.”

Det var en del av fönsterkarmen som fastnat i Line Nersnæs, 51, huvud. Hon fördes till läkare som lyckades ta ut den 20 centimeter långa träbiten. Hon syddes med 27 stygn.

”Så hör jag en mans röst – en lugn röst, en bit ovanför mig – han var klädd i polisunform …”

Mohamad Hady Hamed, 21 år, Bbfann sig vid Pumphuset.

”Vi började ringa polisen. Jag ringde, jag minns inte hur många gånger… fem, sex, sju. Jag fick svar till slut, det var svårt att prata med dem. Det var helt plötsligt svårt för mig att prata norska, jag blev så nervös. Jag räckte över telefonen till en kille bredvid mig som grät. Så hör jag en mans röst. En lugn röst. En bit ovanför mig.

Han var klädd i polisuniform … så börjar han skjuta. Jag böjde mig framåt. Plötsligt så kände jag hur nära han var mig. Jag tänkte ’Nu. Nu händer det. Nu blir jag skjuten’.

Jag träffades först i vänster arm. Sedan sköt han mot mitt vänstra ben. Sedan i buken. Plötsligt så märker jag att det är väldigt varmt. Sedan blir jag kallare. Jag ligger och tänker att jag inte får somna. Jag börjar prata med mig själv. Jag säger att ’Jag ska dö en dag. Men jag ska inte dö här. Jag ska inte dö på Utøya’.”

Skottskadorna gjorde att läkarna tvingades att amputera 21-årige Mohamad Hady Hameds vänstra arm och ben. Han vårdades på Sunnaas Sjukhus fram till juni 2012, och har nu fått komma hem.

”Jag syddes på 15 ställen, i pannan, på handen… vänsterögat. Det har läkt nu.”

Sissel Wilsgård, 62 år, befann sig i regeringsbyggnaden.

”Det var skräckens dag för alla oss i eller runt Regeringskvarteret. Dagen var grå, regnig och hektisk. Jag skulle gå på semester några dagar senare. Så hörde jag en dov smäll, tänkte direkt att det var en bomb. Jag kunde inte se och trodde att jag blivit blind. Jag kände att det droppade från huvudet. Såg att det var blod.

När jag såg förödelsen kunde jag inte tro att jag överlevt. Hela trappan hade blåsts bort. Det blödde så våldsamt från huvudet så jag var tvungen att gå med huvudet framåtböjt.

Det enda jag hörde var glas som knastrade under fötterna och blod som droppade.

Det var helt surrealistiskt.

På sjukhuset fick jag sys med 60-70 stygn. Jag syddes på 15 ställen, i pannan, på handen… vänsterögat. Det har läkt nu.”

Sissel Wilsgård, 62, har efter olyckan fått dubbelseende, som gör att hon snubblar ofta. Hon har svårt att läsa, kan inte se ­dataskärmen, minns inte längre namn på gamla vänner och glömmer ofta bort att hon redan frågat saker.