Lovisa sökte sig tillbaka till gömstället

NYHETER

Det var svårare än hon trodde.

– Jag var inte beredd på att jag skulle vara så ledsen, säger svenska Lovisa Nordin Pedersen, 17, efter besöket på Utöya.

De sista klev av i småbåtshamnen i Utvika vid 17-tiden på söndagen.

Några hade rödgråtna ansikten och var sammanbitna, andra skrattade och såg lättade ut.

Nästan på minuten för ett år sedan gick terroristen i land och började skjuta vilt omkring sig på Utøya.

På söndagseftermiddagen återvände överlevarna till ön för att visa terroristen att han inte har vunnit.

Båtar och en pråm har åkt i skytteltrafik mellan Utøya och fastlandet sedan kvart över åtta på morgonen. Enligt uppgift deltog 1600 människor i minnesceremonin på olika sätt.

Lovisa Nordin Pedersen väntar på bussen vid campingen. Hon ska ta till Oslo och minneskonserten när Aftonbladet träffar henne på söndagseftermiddagen.

Det kändes tungt i hjärtat, men hon ångrar inte att hon åkte över 150 mil från hemstaden Tromsø.

– Vissa höll sig mest för sig själva. Jag var med mina kompisar och vi skrattade. Det är vårt sätt att sörja på, säger hon om timmarna på ön.

Hon tyckte om den "den svenska musikern".– Jag visste inte vem Mikael Wiehe var, men han var så smart och cool. Det var roligt med kängan han gav Reinfeldt, säger hon.

Hon gick ner till platsen därifrån hon simmade i frihet för ett år sedan.
– Det var sorgligt, många dog där, men det var viktigt för mig, säger hon.

Även Iril Myrvang Gjørv sökte sig till stensprickan där hon gömde sig medan terroristen sköt ihjäl människor omkring henne.

– Det var brant, men jag var tvungen. Kunde jag göra det i fjol, kan jag göra det igen, tänkte jag, säger hon.

På en minnestavla skrev hon en sista hälsning till sin bästa vän Anders Kristiansen som Brevik dödade. Hon skrevn "Tack för allt Anders, Iril.”

– Jag är mycket sliten, men glad över att ha varit här. Det känns som om alla bitar har fallit på plats nu, säger hon.