Johans kropp har aldrig hittats

11-årige Johan försvann spårlöst för 28 år sedan

1 av 3 | Foto: Foto: peter knopp
ERKÄNDE MORDET I TERAPISAMTAL Här visar Thomas Quick hur han ska ha gjort sig av med 11-åringens kropp. Men några kroppdelar hittades aldrig på de platser Quick pekade ut och de spår som likhund markerat kan lika gärna ha kommit från djur.
NYHETER

Johan Asplund, 11, låg i sängen och läste tidningen när hans mamma Anna-Clara gick till jobbet.

Han skulle snart gå till skolan.

Men Johan försvann och hans kropp har aldrig hittats.

Det var 400 meter från hemmet i lägenheten på Bågevägen i Sundsvall till klasskompisarna i 5A på Bosvedjeskolan.

Johan Asplunds mamma gick till jobbet strax före klockan 8 på fredagsmorgonen den 7 november 1980. Hon ropade ”hej då” till sin son som hade några minuter på sig innan han behövde gå till skolan. Han låg på sängen och läste när hon tittade in.

Trodde han var i skolan

En stund senare såg en grannpojke hur Johan öppnade lägenhetsdörren, tittade sig omkring och stängde den igen.

Ute var det dimmigt och ett par minusgrader kallt.

Johan klädde på sig blå dunjacka, röd toppluva och allväderstövlar innan han lämnade lägenheten.

Fem timmar senare, klockan 13 kom Anna-Clara Asplund hem från jobbet igen. Allt var i sin ordning där hemma, inget stökigt. Hon såg att Johans ytterkläder var borta och trodde att han var i skolan.

Johan såg fram emot helgen. Tillsammans med en kompis skulle han åka till sin pappa Björn i Skellefteå som skulle hämta pojkarna efter skolan.

Någon han kände

När Johan aldrig kom hem kontaktade föräldrarna skolan. Lärarna sa att Johan inte varit i skolan den dagen, de trodde att han var hemma och sjuk. Polisen kopplades genast in.

Det framkom snart att ingen sett Johan lämna huset. Eftersom lägenheten inte visade spår av någon strid trodde polisen att Johan följt med någon han kände.

– Johan skulle aldrig följa med någon främmande människa. Han var försiktig av naturen och vi hade talat mycket om sånt, har Anna-Clara Asplund tidigare berättat för Aftonbladet.

En man i Johans närhet misstänktes för att ha fört bort Johan, men åklagaren ansåg inte att bevisningen räckte. Föräldrarna väckte då enskilt åtal mot mannen för människorov. I april 1985 dömdes han för olaga frihetsberövande till två års fängelse. Domen överklagades till hovrätten och mannen frikändes då helt.

Thomas Quick började prata om Johan Asplund i terapisamtal på Säters sjukhus 1993. Quick

säger själv i SVT:s dokumentärserie att han att erkänt mordet för att han att få uppmärksamhet av sina terapeuter:

Avslag från hovrätten

– Jag säger något om att det finns hemligheter i mitt liv och så blir det den här historien om att jag har dödat Johan Asplund.

Thomas Quicks dömdes för mordet 2001. Johan Asplunds föräldrar har aldrig trott på honom och försökte driva målet till hovrätten men fick avslag.

FAKTA

Därför dömdes Quick för mordet

Precis som i de övriga domarna framgår:

”Inledningsvis konstaterar tingsrätten att det inte finns någon teknisk bevisning som binder Quick till Sundsvall vid tiden för brottet och det finns heller ingen utredning som fastställer vad som hänt med Johan Asplund.”

De punkter som väger tyngst i domen är följande:

Berättade om detaljer

Tingsrätten övertygas om att Quick varit i bostadsområdet Bosvedjan där Johan försvann på grund av detaljer han kunnat berätta. ”Sådana uppgifter är bl a att han hört ett aggregat starta upp då han befann sig i närheten av skolbyggnaden, att han sett en person närma sig affären i området, vilket tilltalats Lisa, samt att hansett slamsugningsfordon i området. Dessa uppgifter har vid kontroll befunnits kunna vara riktiga.”

Förhöjda fosfathalter

Quick berättade hur han gömt och grävt ner olika kroppsdelar. Ingenting hittades som kunde bindas till Johan. Däremot hade jordprover förhöjd fosfathalt. Domstolen konstaterar att ”...ansamlingar av organiskt material funnits på den plats i Åvikeområdet där Quick uppgett att han lämnat rester av Johans kropp. Vad som härigenom framkommit ger stöd för de uppgifter Quick lämnat angående hur han förfarit med Johans kropp.”

Avvikelser på kroppen

Domstolen tar också starkt av att Quick kunnat berätta om Johans födelsemärke och bråck. ”Nämnda avvikelser på Johans kropp har inte varit kända i utredningen före det att Quick erkänt gärningen och berättat om detta. Också vad Quick berättat i denna del stöder hans erkännande.”

Kunde inte läsa på

Tingsrätten konstaterar att det inte fanns något som talar för att Quick kunnat läsa in sig på fallet i media. Förhörsledaren Seppo Penttinen förklarade också att det var vattentäta skott mellan polisen och terapin, varför Quick inte kunnat få information den vägen heller. Något som psykologen Birgitta Ståhle också vittnade om.

Bröt ihop på platsen

Sven-Åke Christianson, professor i psykologi, hörs för att belysa trovärdigheten av Quicks erkännande. Han förklarar bland annat varför Quick bröt samman när han kom till den plats där han uppgett att han dödat Johan. ”Då en gärningsman kommer tillbaka till platsen för en händelse kommer denne i sin inre miljö tillbaka till händelsen.”

Så kan mordet ha gått till

1985 dömdes en närstående till Johan till två års fängelse för att ha rövat bort honom. När målet kom upp i hovrätten, hade åtal om mord också lagts till. Men åtalet ogillades då helt på grund av att bevisningen ansågs vara otillräcklig. Kroppen har aldrig återfunnits.

Därför kan Quick vara oskyldig

Åkte till platsen 1992

I oktober 1992, sju år innan polisens vallningar i Sundsvall, gjorde Quick en resa dit med sin läkare, psykiatern Kjell Långbergs som läst in sig på Johan-fallet. Quick fick då bostadshuset utpekat för sig och möjlighet att snappa upp detaljer i området. Men flera uppgifter som kontrollerades av polisen var långtifrån så solklara. Bland annat berättade Quick att han hört en yngre kvinna ropa Lisa till en dam i 50-årsåldern i beige kappa som var på väg in i en affär. Det var han helt säker på. Men när polisen senare hittar en Lisa som var 24 år, som hade jobbat i affären, då gör Quick genast en kovändning. Då säger han att det var den äldre damen som ropat Lisa till den yngre.

Ärr blev födelsemärke

Quick kunde beskriva ett födelsemärke på Johans rygg. Han sa också att pungen var liten, att en av testiklarna var indragen. Sedan ändrade han det till raka motsatsen att den ena testikeln ”var stor som på en vuxen man”. I själva verket var Johans bråck läkt, det var inte aktuellt. Allt såg normalt ut.

När det gäller ärret sitter det först någonstans på kroppen. I förhöret efteråt blir det ett rött operationsärr på magen, ”placerat diagonalt snett ner mot ljumsken” och ”cirka 5 centimeter långt”.

Sedan leds han bort från ärret, som ju är fel.

Förhörsledaren Seppo Penttinen frågar ”om det i stället kan vara ett födelsemärke, vilket ju är brunfärgat, ett operationsärr är ju hudfärgat, mera neutralt i färgen”.

Quick svarar bestämt nej.

Så förhörs Johans mamma som nu lämnar en skiss över födelsemärket, som hon påpekar knappt ens är synligt.

Och när Quick förhörs tre veckor efter mamman lämnat skissen har han ändrat sig igen. Nu har ärret plötsligt blivit ett födelsemärke.

Förhörsledaren frågar varför ”den här minnesbilden angående operationsärr/födelsemärke så att säga vuxit fram?”.

Quick svarar avslöjande varifrån han fått sin information:

– Öh, jag tror utan att veta bestämt att det var din fråga eller ditt påstående eller att när du var här sist, att du sa att du hade träffat hans mamma och öh... du nämnde någonting med utseendet.

Quick får här också hjälp med att placera födelsemärket på rätt plats.

Förhörsledaren frågar: ”Finns det någon möjlighet att det är på andra sidan av kroppen?” Quick går genast med på detta och börjar tala om ett ”spegelvänt förhållande”.

Han kan nu plötsligt också rita en skiss på födelsemärket, som är som en ljus skugga. Penttinen utesluter inte att han bättrat på Quicks skiss genom att rita dit konturer. Skissen liknar nu den som mamman gjort.

Läste på om mordet

Att Quick läst om mordet i tidningar framgår i förhör. På fråga om hur Johan såg ut, om han var tjock eller mager avslöjade sig Quick i ett förhör:

– Ja, han var inte tjockare... öh... det tror jag jag nämnt åt dig förut. Öh... dom vanligaste tidningsbilderna på Johan då är han ju väldigt äppelkindad så att säga och så upplevde jag inte honom.”

Quick hade också haft tillgång till Göran Elwins bok ”Fallet Johan”.

Fick inte låna bilen

Quick påstår att han lånat en bil av en namngiven person, en trebarnsfar i Falun, för att kunna genomföra mordresan till Sundsvall. Först säger Quick att bilen är blå, vid rättegången rättar han sig och säger att den är röd.

Quick hävdar också att han haft ett homosexuellt förhållande med mannen. När mannen förhörs medger han att haft en homosexuell relation med Quick. Men han går ed på att han aldrig lånat ut sin bil till Quick. Tingsrätten glider förbi detta och bedömer ”...mot bakgrund av vad som framgår i tidigare domar om att Quick färdats långa sträckor i bil, inte att denna fråga är av någon avgörande betydelse.”

Det kan vara döda djur

Hunden Sampo markerade på ett tiotal olika platser där Quick visat var han grävt ner kroppsdelar. Men hunden har markerat även för döda djur. Polisen grävde utan att hitta någonting som härrör från människa. De förhöjda fosfathalter som hittades på olika platser är inget bevis på att människodelar grävts ner. Det visar bara att ”organiska material”, växter eller djur, förmultnat på platsen. På platsen där de högsta halterna uppmättes fanns rester från ett kreatur.