Oense om allt

Två män står på gatan och vrålar varandra i ansiktet.

– Hycklare!

– Om abort inte är ­något problem borde du inte vara så upprörd! Du vill inte se din egen synd!

Mannen, som heter Flip Benham, håller upp en bild på ett foster som han säger är aborterat: ett barn i vardande som inte fick leva. En kvinna stiger fram och ropar:

– Otroligt! Om din dotter utsätts för en gruppvåldtäkt, är du fort­farande emot abort då?

– Ska barnet straffas för ­faderns brott? ropar Flip Benham tillbaka.

Två poliser står bakom honom. Om någon av åskådarna, de flesta tillhör Demokraterna, de är i stan för konventet, blir för upprörd och kommer för nära kliver poliserna fram:

– Backa! Backa!

Så fortsätter diskussionen, som snarare är en skrikduell, under överinseende av ordningsmakten som garanterar allas rätt att vråla, fnysa och skratta hånfullt.

Välkommen till det delade Amerika. Kanske har nationen i modern tid aldrig varit så splittrad. Det finns statistik som visar att de två partierna aldrig stått så långt ifrån varandra. Förr var det normala att de förhandlade, jämkade och gjorde upp i kongressen. Ut kom överenskommelser som inte alla var nöjda med, kanske ingen var nöjd, men det var i alla fall överenskommelser som innebar att en fråga var avklarad. Landet kunde gå vidare.

Nu står två block mot varandra och de är inte ense om någonting. Det blev tydligt när Barack Obama inte förmådde göra upp med Republikanerna om sanering av ekonomin, trots alarmerande statsskuld och att USA, åtminstone teoretiskt, närmar sig bankrutt.

I så måtto kan man i alla fall säga att politikerna är sanna representanter för väljarkåren. Statistiska undersökningar visar att allt fler väljare placerar sig själva i partiernas ytterkanter, inte i mitten där man söker samförstånd.

Det delade Amerika handlar ­inte bara om handfast politik, det handlar lika mycket – mer – om livsstil, moral, religion. Ett besök i en bokhandel kan vara chockerande för en europé. Där ligger högar med böcker som innehåller den ena konspirationsteorin efter den andra. Alla handlar om hur Barack Obama och ”liberalerna”, ”vänstern” och så ­vidare konspirerar för att störta USA i fördärvet och förslava amerikanerna.

Böckerna ligger ofta på bäst­säljarlistorna: Dårhögern finns ­inte i ytterkanten utan i salongerna.

Vänsterns svar är hån och skratt. Eller, som den demokratiska delegaten Nancy Hurlbert från Florida sa till mig i går:

– Abortmotståndarna? Du ser dem och du ignorerar dem.

Det är två kulturer som saknar vilja till förståelse för varandra och där fakta blir allt oviktigare. Den ­republikanske toppolitikern Todd Akin sa förra månaden att våld­tagna kvinnor inte kan bli gravida.

Pastor Flip Benham, han med bilden på det aborterade fostret, och hans kamrater definierar sig ­inte som någon ytterkant i sam­hället. De följer ju bara Herrens ­vilja. En annan abortmotståndare, Michael Marcavage, 33, säger att homosexualitet är synd, abort folkmord och president Obama Guds straff eftersom amerikanerna lever i trots mot Den Allsmäktige.

Mitt Romney är också ond, säger Marcavage, ty han bekämpar inte aborträtten som han borde.

– De pratar om de ofödda barnen, men de gör aldrig något för barnen som är födda, säger Tracy Saxton, 63.

Hon är en pensionerad lärare och volontär på Demokraternas konvent. Hon diskuterar högljutt med Marcavage, han svarar med ännu högre röst.

– Under mitt yrkesliv har jag sett hur de oönskade barnen har det. De fick ingen hjälp. Ibland tog jag av mina egna pengar för att hjälpa dem med mat, säger Saxton.

Hon pekar mot Marcavage som håller upp en bild på ett foster.

– Och han ska prata om barnens rättigheter!

En stor skåpbil kör fram och tillbaka i Charlottes centrum. Texten på sidorna lyder:

”Demokraterna – där socialism och korruption möts

Obama – ­bara ytter­ligare en korrupt politiker från Chicago”.