Därför röstade Cassie, 44, på Trump: ”Så trött på politisk korrekthet”

DENISE PERKINS, KAREN C CAHILLY, CHERYL FREEMAN, BONNIE FRANKLIN, SHARON FRITZGERALD, ASKLEY GLADHILL, CASSIE MOREY. Foto Urban Andersson
DENISE PERKINS, KAREN C CAHILLY, CHERYL FREEMAN, BONNIE FRANKLIN, SHARON FRITZGERALD, ASKLEY GLADHILL, CASSIE MOREY. Foto Urban Andersson
NYHETER

Coudersport, Pennsylvania. Plötsligt börjar de sju kvinnorna runt bordet ropa.

– Jag blir galen! säger Denise Perkins, 45.

– Jag är sååå trött på att höra det där! säger Bonnie Franklin, 57.

– Varför, varför! skulle jag stödja någon bara för att hon är kvinna! säger Cassie Morey, 44.

Vi sitter på Olgas restaurang i Coudersport, 2500 invånare, centralort i Potter County i Pennsylvania. Här röstade 80 procent på Donald Trump. Coudersport är centralort i en krisregion där jobben på gasfälten och skogen försvinner och de som finns kvar ofta ger sämre lön än de som försvann.

Frågan jag ställde till kvinnorna var: Hur kan kvinnor rösta på Donald Trump, världens mest ökände mansgris?

– Ingen håller med om vad Trump sa på bussen ("grab 'em by the pussy"). Men presidentvalet handlar om mer än Donald Trump, det handlar om vårt land, vilken riktning det ska ta. Det handlar om ekonomin. Vi är i desperat behov av arbeten – desperat, säger Denise Perkins.

– Det är irriterande och frustrerande att du tror att jag skulle rösta på någon bara för att hon är kvinna, säger Cassie Morey.

– Det är så ytligt. Vi kan tänka själva, säger Bonnie Franklin.

”Inte arbetarnas parti längre”

Karen Cahilly, till yrket advokat, ordförande för Republikanerna i Potter County, har samlat kvinnorna för att de ska berätta för mig varför de valde som de gjorde. De är från 28 till 57 år och är sekreterare, hemmafru, före detta soldat i marinkåren, arbetar med kundrelationer på ett telekomföretag, revisorsassistent och deltidsanställd och förtroendevald i Potter Countys kommunförbund.

Cheryl Freeman. Foto: Urban Andersson
Cheryl Freeman. Foto: Urban Andersson

Den sistnämnda heter Cheryl Freeman, 54. Hennes man är svetsare. Hon säger att hon föddes i en familj som självklart stödde Demokraterna. Hennes pappa var aktiv i fackföreningsrörelsen. Demokraterna, säger hon, var arbetarnas parti. Det var som demokrat hon kandiderade och blev vald till kommunförbundet.

Men före presidentvalet bytte hon parti och gick över till Republikanerna.

– Demokraterna är inte arbetarnas parti längre. Jag vet inte vad det har blivit. Vi har haft en demokratisk president i åtta år nu och har han hjälpt oss?

– Nej. Min man arbetar sedan 35 år, han bygger värmelement åt kolkraftverken. Många har fått sluta och min man kan mista jobbet vilken dag som helst.

Den uppsluppna och vänligt stridslystna stämningen kring lunchbordet dämpas. De är laddade för att förklara och försvara sitt val för en journalist, även om han är svensk. De vet hur de betraktas utifrån. Korkade, obildade bondlurkar. Rasister. Senast häromdagen hade Philadephia Inquirer ett reportage om det exotiska Coudersport där befolkningen är så hängiven Trump. Reportern letade upp traktens nazist och pratade med honom.

– Båda våra söner har högskoleutbildning, säger Cheryl Freeman. Min son Nathan är utbildad socialarbetare men har inte råd att jobba som det. Lönen är ynkliga åtta-nio dollar timmen.

– Jag arbetade som socialarbetare för 23 år sedan och då var lönen densamma, säger Karen Cahilly.

– Tro inte att lönerna bara stått stilla. De har gått t i l l b a k a, säger Denise Perkins. Jag arbetar åt ett callcenter. De flyttade delar av verksamheten någon annanstans och vi som var kvar fick söka om våra tjänster. Samtidigt sänktes lönerna så att man får 15 dollar i timmen för samma uppgifter som förut gav 20. Folk måste ha två, tre arbeten för att klara sig.

Foto: Urban Andersson
Foto: Urban Andersson

”Har tre jobb”

– Jag hade tre jobb, säger Cheryl Freeman. Jag var frisör, arbetade som skatteindrivare och som kassör i kommunförbundet. Jag arbetade minst 50 timmar i veckan och tjänade inte ens 30 000 om året.

– Min dotter studerade kemi och har en fil kand från universitetet men kan inte hitta något jobb för att betala studielånen. Så hon har börjat studera igen, för att bli lärare. Det gör mig illamående, säger Denise Perkins.

– Min son började på en verkstad som är underleverantör till bilindustrin. Alla hans studier! – och så måste han ta ett jobb som han inte behövde någon utbildning för. Han tjänar 15 dollar i timmen, det är i alla fall bättre än de åtta-nio han skulle få som socialarbetare, säger Cheryl Freeman.

– Är det så chockerande att vi vill ha förändring? säger Denise Perkins.

Coudersport är en sådan där vänlig småstad som vi sett i hundratals filmer. Den lilla huvudgatan. Några småaffärer. Alla hälsar på alla. Hello Mr Johnson! God morgon Tammy! Och plötsligt sker en fruktansvärd olycka – i alla fall i filmen.

Olyckan i Coudersport har både varit plötslig och totalt oväntad – konkursen för kabeltevebolaget Adelphia, stans största privata arbetsgivare. Olyckan har varit långsam och liksom smygande – bolag som flyttar verksamheten utomlands, nedåtpressen på lönerna, den minskande betydelsen för gasutvinning.

Skulle Donald Trump vara hjälten som räddar staden? Mannen som kläckt ur sig det ena uttalandet mer chockerande än det andra?

– Jag var i marinkåren, säger Bonnie Franklin. Jag har två döttrar som är veteraner, en var i Afghanistan, den andra tillhör de luftburna trupperna och hoppar ur flygplan. Mina döttrar bryr sig inte om vad Trump har sagt och inte jag heller för jag har hört mycket, mycket värre saker. I marinkåren kallades kvinnliga soldater för "bums", bredarslen, och vet du vad? Jag skrattade bort det.

”Gillar raka puckar”

– Jag gillar raka puckar, säger Cassie Morey. De flesta karlar pratar på det där viset som Trump gjorde på bussen och kvinnor kan säga ännu värre saker. Jag är sååå trött på politisk korrekthet, att man ska snirkla runt och undvika vissa ord för att någon kan ta illa upp.

– Jag ska berätta en annan sak, fortsätter Bonnie Franklin. Jag tog värvning för att jag ville göra något för mitt land. Jag genomgick säkerhetsklassning för att få att arbeta med signalspaning och så ser jag Hillary Clinton som var utrikesminister hantera sina mejl så slarvigt, som om det vore enkla privatmail.

– Det är absurt.

Sharon Fitzgerald. Foto: Urban Andersson
Sharon Fitzgerald. Foto: Urban Andersson

– Jag var i flygvapnet, säger Sharon Fitzgerald, 57. Jag hade också en säkerhetsklassad tjänst. Min man arbetade med dataanalys, också säkerhetsklassat, jag får inte ens säga vad han gjorde. Om vi hade haft ett enda av alla de där mejlen som Hillary Clinton slarvade med så skulle vi hamnat i fängelse.

Utanför på gatan rullar den glesa trafiken. Stora, tunga långtradare lastade med timmer. Pickuper. Jeepar och småbilar. Men inga fotgängare. Man färdas inte till fots i Coudersport lika lite som någon annanstans i landsbygdens USA.

– Jag är inget fan av Donald Trump, fortsätter Sharon Fitzgerald. Han har dåligt ordförråd. Han är plump. Men han var ändå den bästa kandidaten. Vår son vill ta värvning. Vi var inte säkra på att vi ville att han skulle bli soldat om Clinton hade vunnit. Skulle hon stödja militären?

Så fortsätter samtalet en lång stund. Dessa kvinnor säger, som så många andra republikaner jag talar med, att Trump säkerligen kommer att omge sig med bra rådgivare, Vita huset är inget enmansjobb, alla människor säger saker de inte menar ibland och att Trump gjort det så mycket och ofta beror på att han inte är någon slipad yrkespolitiker, han har inte något filter för munnen som de. Trump har redan förändrats och blivit ödmjukare och mer nertonad.

– Vem säger att man måste vara politiker för att bli president? säger Bonnie Franklin.

– Dränera träsket i Washington! säger Sharon Fitzgerald.

Och sedan är lunchen slut.

Elektorsrösterna är nyckeln – vi förklarar USA:s valsystem