Därför reste svenske Joel till Syrien för att hjälpa

Sedan 1,5 år tillbaka bor och arbetar Joel Andersson i den syriska huvudstaden Damaskus.
Sedan 1,5 år tillbaka bor och arbetar Joel Andersson i den syriska huvudstaden Damaskus.
NYHETER

Miljoner människor har flytt kriget i Syrien.

Joel Andersson, 42, från skånska Höör gjorde tvärtom – och reste in i landet för att lindra nöden.

– Vi ser hemska bilder, men Aleppo är bara toppen av ett isberg, säger han när Aftonbladet når honom på telefon.

Sedan ett och ett halvt år bor Joel Andersson i den syriska huvudstaden Damaskus, där han arbetar för UNHCR med att koordinera FN:s hjälpsändningar.

– Det var mitt eget val, jag vill vara på plats där hjälpen behövs som mest, säger han.

Kriget i Syrien är grymt och kaotiskt. Hur mycket hjälp kan ni egentligen få fram?

– Stora delar av landet är relativt lugna och de har vi ofta ganska god tillgång till. Med krigszoner är det svårare. Där skiftar det hela tiden. Den ena veckan lyckas vi komma in, nästa vecka fungerar det inte alls. Varje gång ett fönster öppnar sig så försöker vi få in så mycket hjälp det bara går.

Hur stort är behovet av hjälp?

– Det är enormt. Vi ser hemska bilder nu, men Aleppo är bara toppen av ett isberg. Syrien är ett land i krig sedan fem år. Vi har 6,5 miljoner internflyktingar. Folk som tidigare kunde ta hand om sig själva har slut på pengar. Tillståndet blir allt värre.

Vad fyller ni era lastbilar med?

– Just nu tänker vi på vintern som kommer. Så det blir mycket vinterkläder. Varma skor till barnen. Sovsäckar. Lampor med solceller, eftersom bristen på el är så stor. Presenningar, plankor och hammare, så att familjerna kan förbättra sina bostäder. Mat och mediciner står WFP (FN:s livsmedelsprogram) och WHO (Världshälsoorganisationen) för, säger Joel Andersson.

Östra Aleppo är belägrat och avskuret och bilderna som når oss därifrån är fruktansvärda. Finns det någon möjlighet för FN att få in hjälp där?

– Den senaste månaden har det inte gått. Tidigare har det fungerat till och från. Just nu är läget kritiskt. Man kan tänka sig att gå från den regeringskontrollerade delen tvärs över fronten. Eller från Turkiet genom rebellkontrollerade områden, det kvittar varifrån, bara vi når fram.

Tror du att ni kommer att lyckas snart?

– Vi försöker. Förhandlingarna pågår hela tiden, varje dag. Det gäller att inte ge upp. Man kan stånga huvudet mot väggen nio gånger och så fungerar det den tionde, säger han.

Hur hjälper ni människor som lever i områden som kontrolleras av militanta islamister och terrorister?

– Vissa platser är nästan helt omöjliga att nå, som staden Raqqa som kontrolleras av IS. Men vi ger aldrig upp. Många gånger har vi kunnat hjälpa människor genom "air drops" (hjälppaket som släpps från luften, reds.anm).

Vad är svårast rent mänskligt?

– Att se misären folk lever i här och sedan höra reaktionerna hemma. Att höra talet om "systemkollaps" och samtidigt se kollapsen här i Syrien. Det är också svårt att möta barn som far illa. Man ser sitt eget barn och undrar hur man själv skulle ha reagerat som förälder.

Vad säger din familj om att du arbetar i Syrien?

– Min fru har världens bästa tålamod. Men det är svårt att lämna min sexåriga dotter. Som tur är finns det Skype.

Känner du, som bor i Syrien, något hopp om fred?

– Vi kastas mellan hopp och förtvivlan. En månad känns det som det kanske finns en lösning. Nästa månad faller allt samman igen. Man blir ganska luttrad, det enda vi kan göra är att jobba på, säger Joel Andersson.

Aleppo 2016 – helvetet på jorden Så här ser kriget i Syrien ut på riktigt OBS! Varning för starka bilder! Stöd Aftonbladets kampanj #tittaintebort