Flyktingarna i ”Djungeln” delas upp i kategorier – märks med armband

1 av 12 | Foto: Krister Hansson
NYHETER

CALAIS. Under massiv polisbevakning bryter flyktingarna upp.
De leds in i fållor, delas upp i grupper – och körs bort i bussar.

– Jag ska till Normandie. Jag vet inte var det ligger, säger Haled, 25, från Afghanistan.

Invånarna i “Djungeln”, det jättelika flyktinglägret i Calais, har lämnat krig och svält bakom sig. De har tagit sig genom öknar och hav, uthärdat månader och år på flykt, drivna av en och samma dröm.

Att ta sig till Storbritannien.

Nu ska lägret stängas och möjligheterna att ta sig över havet försvinna för gott.

”En man bär en gitarr, hans enda ägodel”

Frankrike har inte tagit några risker. Tidigt på måndagen omringar 1 200 kravallpoliser lägret. Inne i “Djungeln” förbereder sig de flesta av de 7 000 invånarna, i stort sett bara män och pojkar, för att ge sig av.

En sista kopp te i den råkalla morgonen. Sedan packar de det lilla de har och börjar gå. Bort utmed det nya taggtrådsstängslet, som hittills kostat 30 miljoner kronor och som fortsätter att byggas trots att lägret ska stängas. Vidare med strömmen, förbi raderna av poliser under motorvägsbron, till uppsamlingsplatsen.

– Don’t push! ropar polisen i högtalare.

Men det är ingen som pressar sig fram. Ingen som bråkar. Bara böjda huvuden och resignerat lugn.

En man från Eritrea bär en gitarr, hans enda ägodel.

Ännu en station längs flyktvägen genom Europa stängs och stämningen är i stort sett stillsam. Några brända toaletter under natten till måndagen, det är allt. Hitresta journalisterna går runt med hjälmar och gasmasker och undrar varför de rustat sig för krig.

”Vart ska barnen ta vägen?”

Hjälparbetaren Mariam Guerey har jobbat här i ett år. Hon sörjer inte det som sker. “Djungeln” var en vidrig plats, säger hon. Ovärdig för barn. Smutsig och livsfarlig.

– Det enda jag frågar mig är vart alla dessa människor ska ta vägen? Vart ska barnen ta vägen?

Det officiella svaret: till något av de 300 mottagningscentren runt om i Frankrike, där de får välja mellan att söka asyl och skickas hem. Men Mariam Guerey räknar med att de snart kommer tillbaka.

– Jag kommer inte att gå arbetslös, säger hon.

En afghansk pojke söker min uppmärksamhet. Han huttrar i kylan, virar den rödgulrandiga filten han fått från en katolsk hjälporganisation över t-tröjan.

– Jag är tolv år, säger han och visar fingrarna.

– Tolv, tolv, tolv!

Jag ser på honom, påståendet är orimligt, han är flera år äldre. Men pojken framhärdar: han är faktiskt bara tolv.

”Jag ska till Normandie – vet inte var det ligger”

Haled Oryakhia, 25, som också kommer från Afghanistan ler generat. Det har funnits en lucka, berättar han. En liten öppning. Ett par hundra barn som bedömts vara “särskilt utsatta” har fått resa till Storbritannien för att återförenas med sina släktingar de senaste dagarna. Det är det han hoppas på.

– Han har sin storebror i Birmingham och inget vi säger kan få honom att ge upp.

Det har däremot Haled Oryakhia själv gjort.

– Storbritannien är ett bättre land en Frankrike, säger han. Men det går inte. Någon har sagt att jag ska till Normandie nu. Jag vet inte var det ligger. Det kanske blir bra.

Märks med handledsband

Människorna leds genom fållor in i en stor hangar, där de registreras och delas upp i olika kategorier.

En grupp består av ensamkommande barn under 15.

En av barn mellan 15 och 18.

En av kvinnor och familjer.

Och en av ensamma män.

Alla får handledsband i olika färger efter respektive grupp och ett val mellan två olika platser i Frankrike. Sedan kliver de på anvisad buss. Och väntar på att den fylls.

Vissa hjälparbetare tror att det blir våldsamt när de sista delarna av lägret töms senare i veckan. Men de flesta av invånarna i “Djungeln” har redan gett upp. De vet sin lott. Kommer du från Etiopien, Sudan eller Pakistan eller något annat konfliktfyllt land världen inte vill kännas vid är valmöjligheterna få, näst intill obefintliga.

Fast när journalisterna, som går att räkna i hundratal, närmar sig flyktingarna håller de upp armen över ansiktet och säger “no photo”.

Det spelar ingen roll varifrån i världen de kommer.

Det är samma “no photo”.

Kanske är det ett sätt att behålla sin värdighet. En sista motståndshandling, en sista protest.

Buss efter buss rullar iväg. Flyktingarna vinkar till oss genom fönstren när de passerar betongblocket där någon har klottrat:

“Den här världen tillhör dig.”