Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Annelie och Jan är nattens änglar

HEMBESÖK Lamporna tänds hos Börje och han ber Annelie hämta en av hans dagböcker. Så blir det högläsning vid sängkanten om hans tid på barnhemmet. Sedan lyfter Annelie och Jan försiktigt hans krokiga kropp och säger: ”Ska du vända dig lite grann?” HEMBESÖK Lamporna tänds hos Börje och han ber Annelie hämta en av hans dagböcker. Så blir det högläsning vid sängkanten om hans tid på barnhemmet. Sedan lyfter Annelie och Jan försiktigt hans krokiga kropp och säger: ”Ska du vända dig lite grann?” Foto: Lina Boström Einarsson

Änglar finns dom?

Jo, dom finns.

De far omkring i stadsjeepar i Piteå.

Och de känns igen på sina röda jackor.

Vid tiotiden på kvällen lämnar tre Ford Cougar stadshuset i Piteå. Det är hemtjänst-ens nattpatrull som är på väg till 52 stycken 60+, 70+ och 80+.

52 gamlingar som ska ligga och sova där ute i skogen någonstans.

Som ska ”ses till” och ”vändas på”.

Annelie Eliasson, 40, och Jan Sandström, 36, sitter i framsätet. Två undersköterskor. Två veteraner. Annelie kör. ”Ett fritt jobb”, säger hon. ”En liten kommun och nära till cheferna. Och vi planerar våra jobb själva”.

Det är bara ett minus. Och det är körningen. Att köra 12–15 mil på natten. ”Tänk om det händer något? En älg som kliver ut. Eller en björn?”



Välfärdens utpost

I baksätet sitter jag och funderar på välfärden.

Att vi är på väg till välfärdens yttersta utpost. Längre ut än så här går det inte att komma.

Enligt de politiska riktlinjerna så har vi rätt att bo hemma så länge som det bara går.

Vi behöver inte ens kunna stå på våra ben. Och när vi säckar ihop, så rycker samhället in och stöttar.

Man kommer med lyftanordningar, droppställningar, vändplattor och rullstolar. Med handikapphissar och långa ramper.

Med mat och plåster.

Det städas och tvättas.



Är hemma alltid bäst? Jag tvivlar.

Jag tvivlar på att jag någonsin skulle vilja ligga ensam i ett hus och vänta på att någon skulle dyka upp i nattmörkret och baxa mig till en toalett.

Från framsätet säger Jan: ”De flesta vill inte någon annanstans. Det egna hemmet är tryggt. Och de kan bo kvar hemma tack vare hemtjänsten och vi”.



Louise, 72, strålar i en rullstol.

Hela huset strålar av lampor, änglar, tavlor och blommor. Och i en sjukhussäng innanför vardagsrummet ligger Hans, 75. Han har en demenssjukdom. Han kan inte tala och inte röra sig, men förstår allt som sägs.

Nu har han legat i det där rummet i två år. Det är dropp, morfin, salvor och mediciner. Det är kateter, sondmatning, lyfta och vända.

Louise kan inte sköta sin man. ”Jag är för dålig. Jag kan inte ta bort droppet och spola rent”.

Så därför är det fullt drag i huset. Knappt en lugn stund. Under ett dygn är det nitton personer som kommer och går. Hemtjänsten fem gånger och så distriktsköterskan.

Och nu är det dags för nattpatrullen.

Annelie och Jan försvinner in i Hans rum. Plasthandskarna på och så deras röster. ”Då drar vi”. ”Är det skönt så här?”

Och jag frågar Louise om Hans kanske skulle ha det bättre någon annan stans. På ett sjukhem till exempel.

”Inte”, svarar hon. ”Inte ska han någon annanstans”.



Höglandsnäs. Öjebyn. Grundvik, Rismyrliden och Lillsöder.

Forden spinner i mörkret.

Vi stannar vid röda och gula trähus. En lampa lyser. En handikappramp glittrar i snön.

Ibland är det bara att byta en kateter. Eller att hjälpa någon till en toalett. Eller att puffa en kudde och sätta på nattmusik. Att dra någon till rätta och göra det ”skönt”. Att ge något att dricka.

Att byta ”torrt”.



Ibland är det ”tillsyn”. Och då går det undan. Jan Sandström var bara inne en och en halv minut hos Gerda. ”Hon snarkade”, förklarar han när han kom tillbaka till bilen. ”Det är bra när man hör att de snarkar. Då vet man att de sover gott och man kan gå med en gång”.

Pippi Långstrump i fönstret.

Pippi Långstrump tryckt på örngottet.

Hos Börje, 79, är det inget smyga och vara tyst. Där tänds lamporna och han ber Annelie hämta en av hans dagböcker i köket. Så blir det högläsning vid sängkanten om hans tid på barnhemmet i Stockholm. Där han och de andra barnen blev slagna och inlåsta. Hur de ropade på hjälp, men ingen hörde.

Nu är det mildare tag.

Börje har en cp-skada. Annelie och Jan lyfter försiktigt hans krokiga kropp och säger: ”Nu kör vi upp sängen din.” ”Ska du vända dig lite grann?”



I planet mot Stockholm försöker jag förstå vad som hände i de välskötta husen i snön.

Vad jag varit med om.

Jag ser hur Annelie och Jan står på varsin sida om sjukhussängarna. Koncentrerade. Lugna.

Totalt fokus på Kjell, Hans, Börje och Impy.

Och så deras röster. Deras låga röster: ”Så där, tillbaka på rygg”. ”Ligg du bra så där?”



Men det som fick mig att förstå, att här handlar det om änglar, det var när Jan Sandström, 36, vände sig mot mig och sa: ”Med tanke på lönen, så är det här ett tveksamt jobb. Jag är en utbildad processtekniker och skulle kunna tjäna hundratusen kronor mer i pappersindustrin”.

Han fortsatte:

”Men jag får inte samma tillbaka från en maskin. Här får jag bekräftelse på att jag är en bra människa”.

SENASTE NYTT

Nyheter

Visa fler
Om Aftonbladet