Benke – fånge i äldrevården

Han är en son.

Han är en son som viftar med tre papperslappar där han har klottrat ner en massa telefonnummer.

Det är numren till Ann-Kristine, Margareta, Marietta, Madeleine, Åsa, Anja och Åsa.

Men det här är ingen lista till vilka brudar som helst.

Det här är telefonnumren till biståndshandläggare och enhetschefer och förvaltningschefer.

Till läkare och sjuksköterskor.

Till hemtjänsten och vårdcentralen.

Till akutmottagningen och sjukhem.

”Det här är som att slåss mot fantomer”, säger Mikael Moberg, 50.

Den här pappa-son-historien fick en rivstart i juli 2008. Det var Micke Mobergs första dag på semestern och klockan var fyra på eftermiddagen. Han var i full färd med att stuva båten, när telefonen ringde.

Det var hemtjänsten.

”Din farsa är på väg till SÖS”, sa en ung pojkes röst.

Jag träffar musikern och mångsysslaren Mikael Moberg

i hans inspelningsstudio i Örby, söder om Stockholm. Där är vadderade dörrar, avancerad inspelningsutrustning, nylagda golv och två skällande hundar.

Micke Moberg börjar med att berätta att han aldrig har levt med sin pappa Bengt. En tidig skilsmässa gjorde att de aldrig lärde känna varandra.

De har aldrig varit varandra nära.

Men när hemtjänsten ringde i somras, så var det ju inte mycket att snacka om. Det var bara att kasta sig i bilen och ”dåna iväg” till akuten på Södersjukhuset.

”Han är ju min farsa”, säger Micke.

Men vad Mikael Moberg inte visste, den gången han kryssade sig igenom Stockholmstrafiken, var att han samtidigt körde rakt in i Äldreomsorgen.

Rakt in i en byråkratisk villervalla. Ett sammelsurium av avklippta trådar, där det inte fanns någon nåd.

Och där Mickes överlevnadsstrategi blev att samla på sig alla de där telefonnumren.

Tre timmar.

Så lång tid tog det innan Micke hittade sin pappa, 85, i en säng på SÖS. Sedan tog det några timmar till, innan han fick ihop alla pusselbitar.

Innan han förstod vad som hänt.

Men först en bakgrund:

Mickes pappa Bengt är en så kallad ”kvarboende”. Det betyder att han uppfyller det politiska målet att bo kvar hemma så länge som möjligt. Att han bor kvar i sin kvart på Söder i Stockholm. Att han bor kvar där i smutsen och dunklet, fastän han varken kan städa, laga mat eller tvätta sig själv.

Kommunens hemtjänst tittar till honom en gång per dag och ställer fram en matlåda.

Det är det hela.

Och det har väl fungerat.

Det fungerade i alla fall ända tills i somras. Mickes pappa fick en urinvägsinfektion och råkade lägga sig på en kateter. ”Pisset gick ut i farsans kropp och upp i hjärnan och han fick både en urinförgiftning och en blodförgiftning.”

Men det förstod inte hemtjänsten. Bengt låg och yrade i de smutsiga lakanen i 24–72 timmar innan någon fattade att det var akut.

Att Mickes pappa höll på att dö.

Efter tre dagar ringde telefonen.

Den här gången fick Micke

Moberg veta att hans pappa var ”medicinskt färdigbehandlad” och det betydde att han måste lämna Södersjukhuset.

Ögonaböj.

År efter år har antalet platser minskat på sjukhusen och aldrig tidigare har genomströmningen av äldre varit så snabb som nu. Egentligen ska de gamla ta igen sig på ett så kallat ”korttidsboende”, men där ligger de som väntar på ett ”särskilt boende”.

Micke stod handfallen.

För var skulle hans pappa ta vägen? ”Farsan hade ju blivit sallad. Borta. Han visste ju inte vad han hette.”

Men det löste sig. I alla fall för ett tag. Bengt fick en sängplats på rehab på Dalens sjukhus. Tre dagar i en ren säng. Tre himmelska dagar som utökades till fem.

Så var det slut.

Han måste bort från Dalen också.

Men åt vilket håll?

Och det är nu som musikern och mångsysslaren Mikael Moberg, förstår att han har ett problem.

Och att det är han som ”äger” hela det jättelika problemet.

Hans pappa är gammal och sjuk.

Hans pappa har ont och kan inte stå.

Hans pappa är förvirrad, ibland minns han ingenting.

Han kan inte sköta sin medicinering.

Han kan inte tvätta sig.

Han vet inte var han bor.

Han kan inte ringa ett samtal.

Han klarar sig inte själv.

Och Micke Moberg vet ännu inte att två tredjedelar av vården av de äldre sköts av deras barn. Av tiotusentals döttrar och söner.

Och nu har Micke blivit en av dom.

Han är en son som håller i alla trådar.

Han hänger i telefonkö från klockan åtta. ”De har inga telefontider. De säger bara att du kan börja ringa klockan åtta och då håller man ju på och ringer hela dagen.”

Han jagar ansvariga. ”De ringer aldrig upp.”

Han är sambandscentral mellan kommun och landsting. ”Jag kopplas runt eller så är det är upptaget.”

Han stoppas av ordet sekretess.

”Avdelning 52 på Dalens sjukhus kan inte tala med avdelning 82. De skyller på sekretessen och det är fan i mig värre än James Bond.”

Vad som helst.

Micke vill inte att hans sjuka pappa ska hem till kvarten på Söder. Han vill att hans pappa ska få komma till ett ”särskilt boende”. ”En plats där han slipper vara ensam. Där han får hjälp med att bädda och där han kan sitta i en sal med några andra människor”.

”Farsan måste för fan ha någonstans att bo”, ryter han plötsligt. ”En människa ska väl inte behöva dö för att slippa bo kvar hemma.”

Men det är precis vad en gammal man på Söder i Stockholm måste göra.

Det ”särskilda boendet” i Sverige har minskat med drygt 23 100 platser sedan 2000.

”En biståndshandläggare bestämmer över liv och död”, säger Mikael Moberg med en trött stämma. ”En biståndshandläggare bestämmer över ditt liv.”

Enligt socialtjänstlagen så har du rätt till ett så kallat ”äldreboende”. Ett boende med mat, vård, städ och där du kan få hjälp med dusch och mediciner.

Där det finns personal dygnet runt och där du slipper vara ensam.

Men det här är inget du fattar beslut om själv.

Först måste du ”ansöka”.

Du måste alltid ”ansöka” hos kommunen eller stadsdelen för att få en plats i ett ”äldreboende”.

Du bestämmer inte själv.

Du bestämmer ingenting själv.

Det är kommunens eller stadsdelens biståndshandläggare som beslutar.

Och det här är vad som hände när Micke fick till ett möte med en biståndshandläggare.

Första budet:

Biståndshandläggaren föreslog att Micke Moberg skulle ta med sig sin pappa på

semestern. ”Jag kunde för fan inte ta farsan i båten. Han var ju sjuk. Helt borta.”

Andra budet:

Micke föreslog ett ”korttidsboende”.

Biståndshandläggaren: ”Vi har inte en chans att få in honom någonstans.”

Tredje budet:

Micke föreslog ett ”äldreboende”.

Biståndshandläggaren: ”Då måste han vara så sjuk att han har passning 24 timmar.”

Slutbudet:

Mickes pappa kördes hem till ettan på Söder och hemtjänsten utökades från en till fyra gånger per dag.

En vanlig lösning, går det att läsa i en av Socialstyrelsens många rapporter. När det inte finns plats på ett ”korttidsboende” så skickas de äldre hem. Och då ökar trycket på hemtjänsten och primärvården.

Och på såna som Micke Moberg.

Han är förbannad. Han känner sig maktlös.

Och han är orolig.

Vad ska nu hända?

”Farsan är ju zinko”, säger han. ”Ska han sitta där med sig själv som enda sällskap hela dagarna? Han förlorar ju sitt människovärde. Ingen byter hans sängkläder och ingen tvättar honom. Kläderna har vuxit fast på hans kropp.”

I socialtjänstlagen lyfter man också fram respekten för de äldres oberoende, självbestämmande och integritet. Men Micke har ju sett att den där respekten för självbestämmande har vänts till något annat.

Till en lukt av ”piss och bajs”.

Micke: ”Hemtjänsten säger att farsan inte vill bli tvättad. Att han vägrar. Men farsan säger ju nej, därför att han inte vill ställa till besvär. Han vill ju att den där unga tjejen ska slippa. Och när han säger nej, så blir det inget. Hemtjänsten struntar i honom. Och det kallas att ha respekt för farsans integritet. Att han ska sitta där och lukta.”

SOS.

Akuten på Södersjukhuset.

En sväng på Dalen.

Och så hem till det smutsiga kyffet på Söder igen. Enligt Micke, så är det inte bara hans pappa som ringer till SOS när han blir ensam och rädd. Hundratals gamlingar i Stockholm slår numret till larmcentralen när de blir oroliga.

När det blir för jävligt.

”Farsan har väl gjort 5-6 vändor sedan i somras.”

Micke Moberg fortsätter: ”För fjorton dagar sedan ringde de från avdelning 82 på Dalens sjukhus och sa: Du, din farsa har legat här i fem dar.”

Och i måndags ringde det halv elva på kvällen. En ung flicka från hemtjänsten sa: ”Hej, din pappa är borta.”

Det visade sig att flickan hade varit hos Bengt redan vid sjutiden på kvällen. Han var borta redan då. Hon hade letat överallt i den lilla ettan, men ingen Bengt.

”Varför ringer du först nu”, frågade Mikael Moberg.

”Vi har ingen telefon”, svarade flickan.

”Men det står ju en fast telefon på farsans bord. Varför ringde du inte på den?”

”Jag såg den inte. Jag var ensam.”

Och det var det här samtalet som fick Micke Moberg att bestämma sig.

”Jag måste få in farsan någonstans”, säger han.

Bengts dörr står öppen.

Den står alltid öppen.

Och där sitter han.

Bengt, 85.

Mannen som är huvudpersonen i det här nutidsdramat. Mannen som ringer SOS när han blir för ensam.

Han sitter där i motljus i den svarta läderfåtöljen.

Ett brusande vitt skägg och mager som en sticka.

En sliten grå tröja och mysbyxor.

Han bor i ett rum och kök.

En torkad blomma på en byrå. Skitiga fönster, gardiner på trekvart. Ja, det är som hela lyan är överdraget av ett lager grått.

Dunkelgrått. Smutsgrått.

Det är fläckar på golvet.

Jag ser ett tjockt lager damm under sängen och tänker att där har då ingen dammsugare dragit fram. I alla fall inte det här året.

Och det är som om Micke

Moberg kan läsa mina tankar.

”Pappa betalar för städning, men ingen städar”, säger han och viftar med de tre papperslapparna som har förändrat hans liv. ”Fan i helvete”, säger han. ”Nu måste jag ta tag i det också.”

Men Bengt är glad.

Han blev jätteglad när vi störtade in och bröt sönder hans ensamhet. Han satt ju bara där i motljuset och gjorde ingenting. Jo, han väntade på hemtjänsten. Han väntade på en matlåda.

Och nu börjar han fråga. ”Vad är ni för ena?”

Han skrattar. Han berättar.

Han berättar om sin yngste son som råkade ut för en bilolycka och som har målat alla tavlor som hänger längs väggarna.

Han pratar om sin exfru, Mickes mamma. ”Maj-Britt? Hette hon det?”

Han gråter. Han skrattar.

Ibland är han förvirrad. Ibland är han skarp som en örn.

Det går inte att missta sig. Han är en före detta svararvare. En man med auktoritet.

Åh, nej. Nu häver sig gubben upp ur fåtöljen och ska visa att han kan klara sig själv. Att han visst fan kan gå.

Han tar stöd i dörrkarmar, stolar och bord och han hoppar, struttar, stapplar.

Vinglar.

Hur länge vi stannade kvar där hos Bengt?

En halvtimme högst.

Och när vi reste oss för att gå, började Mickes pappa att gråta.

En känsla av overklighet griper tag i oss, när vi står i hissen.

Vad var det som vi nyss hade varit med om?

Förstod vi det?

Förstod vi det till fullo?

Och så här sa Mikael Moberg innan vi skiljdes: ”Jag vet att farsan lider och är olycklig, men jag vill ändå inte kasta skit på någon.

Alla i det här systemet gör så gott de kan. Problemet är att vi alla är lika maktlösa”.

Han fortsätter: ”Farsan har jobbat i hela sitt liv och inte legat någon till last. Det är lågt av Sverige, att inte ta bättre hand om den generation, som har byggt välfärdeni det här landet.”