Vågar du bli gammal?

Om 20 år är jag där. Om tjugo år går jag in genom den gnistrande pärleporten, rakt in i Äldreomsorgen. Äldrevården. Om jag är rädd? Om jag gruvar mig? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag kommer att gå in där genom den lysande porten med mina två söner i släptåg. De är 30 och 40 år, men vet ännu inte om det här. De vet ingenting. Men jag vet.

Jag vet att hela det politiska upplägget är att jag ska bo kvar i min lägenhet på Söder tills jag inte längre vet vad mina kroppsdelar heter.

Och vad jag själv heter.

Och när jag har säckat ihop. När jag sitter där utan minne och med de fläckiga läsglasögonen upp och ner, så är det mina ovetande söner som ska ta över. Som ska fixa det. Som ska brottas med en byråkrati och ett förmyndarsamhälle, där de måste be om lov. Där de måste ”ansöka” om allt.

Mat och städ. Dusch och promenader. Klä på och klä av.

Ja, grabbarna måste ansöka om en ”ledsagare”, för att jag ska dra iväg till demensyogan och rullstolsdansen. Så tro inte att Äldrevården handlar om oss 60+. Fel, fel. Den handlar om dig. Du som är 30+ och 40+.

Så häng med på den här resan in bland blöjor, psyko-farmaka, matlådor och rullstolar.

Så du vet vad som väntar dig.