En tant på stan är bara i vägen

Eleganta kvinnor står redo med parfymprover på Åhléns parfymavdelning. Blickarna som når mig är svala. Jag är van att mötas av ett varmt ”hej”, men med käpp och grått hår är jag ointressant som kund. Ingen erbjuder mig råd.

Jag är ingen intressant kund

Jag frågar efter Paris Hiltons parfym till barnbarnet. ”Här borta.” Leendet saknas. Jag är en smutsfläck i deras blänkande varuhus. ”Vad hette den, sa du?” frågar jag osäkert. “Can-can”, säger hon, vänder ryggen till och går.

Äntligen tittar folk på mig

Stödd på käppen går jag ner mot trapporna i Kungsträdgården. Vid ett par på en bänk stannar jag upp, kroppen väger tungt mot käppen. Och då far den ur min hand. Jag vinglar och vacklar, ostadig. ”Oj!” En ung tjej flyger upp, hugger tag i käppen och räcker den till mig.

Äntligen tittar folk på mig, även om blickarna är oroliga. En vinglig tant är inte en osynlig tant.

Skynda på, skynda på

Trafiken är tät och övergångsställena skapade för dem som kan ta sig över gatan på cirka tio sekunder.

Jag stannar upp halvvägs, tvekar. Några bilar börja tuta. En bil kryper långsamt och hotfullt närmare, tvingar mig att skynda på. Jag vänder mig om, stirrar på den manlige föraren. Min älskade mormor fladdrar förbi i tanken. Har du bråttom, din jävel? Han vänder bort blicken, trummar otåligt med fingrarna på ratten.

Kan man offra en människa för 30 sekunder?

Jag tänker mig att mitt skelett är ömtåligt. Ett fall för mig innebär ett blåmärke. För alla de åldringar som är drabbade av benskörhet innebär det veckor, månader av lidande.

Jag sätter försiktigt ena foten framför den andra i stentrappan.

Kostymklädda herrar suckar och pustar bakom mig för att det går långsamt.

En man i 40-årsåldern möter mig från andra hållet i trappan. ”Ur vägen”, säger hans kroppsspråk. Våra blickar möts. Omilt föser han mig åt sidan. Jag vacklar till, återfår balansen. Ilskan kommer som en sprängflod. Jag vill skrika rätt ut. Är det värt att offra en människa för att vinna 30 sekunder?

Är det så svårt att vara lite ädel?

”Ursäkta, skulle en gammal dam kunna få gå före?” De tre killarna längst fram i kön stirrar på mig innan de demonstrativt vänder ryggen till vid glasskiosken. Jag har god lust att snärta till dem med käppen. Är det så svårt att vara lite ädel mot en tant med käpp?

Efter lång väntan kommer jag fram till kassan. Jag beställer och låtsas ha svårt att höra priset. Frågar om två gånger: ”Ursäkta, jag hör inte.” Flickan i kiosken upprepar, med samma varma leende: ”Det blir 20 kronor, tack.” Jag fumlar fram plånboken. Betalar med småmynt. ”En ... och femtio ... två ... och femtio ...” Hon ler. Trots att kön ringlar lång. Personerna bakom mig hummar och byter fot. Flickan hjälper mig att räkna.

Till slut har vi fått ihop 20 kronor. ”Vad bra, nu fick jag växel”, säger hon rart. Jag blir varm inombords, vill krama henne för att så snälla människor finns.

Här ser ni ett ufo...

Musik dånar ur högtalarna på en uteservering. Unga killar skålar och sippar drinkar. Nyfikna blickar når mig när jag slår mig ner vid ett bord. Jag är ett ufo. Känslan gör mig irriterad. Skulle inte en pensionär kunna sätta sig på en servering som alla andra?

Det är beställning vid baren som gäller. Trängseln framme vid kassan är livlig. En ung servitris går förbi. ”Ursäkta, skulle jag kunna få ett glas vatten?” säger jag. ”Javisst”, säger hon. Trettio sekunder senare sitter jag med ett stort glas vatten i handen. Jag dricker några klunkar och försöker se obesvärad ut.

Min lilla tant kan fanimig sätta sig var hon vill.