Nyheter

”Jag är ingen stålman”

Sven Otto Littorin avgår

Sven Otto Littorin (M) avgår som arbetsmarknadsminister.

Enligt ministern är orsaken en långdragen vårdnadstvist med exfrun.

– Det är bara att erkänna att jag är ingen stålman, säger Littorin med gråten i halsen.

Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår på grund av en långdragen vårdnadstvist med exfrun.
Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin avgår på grund av en långdragen vårdnadstvist med exfrun.Foto: Urban Andersson

Moderaterna kallade till pressträff i Wisby hotells vinterträdgård tidigt på onsdagsmorgonen. Trots att den utlysts med kort varsel var lokalen full av folk.

Avgår omedelbart

Sven Otto Littorin inledde presskonferensen med att säga att han precis meddelat statsminister Fredrik Reinfeldt att han vill bli entledigad med omedelbar verkan Anledningen bakom avgången är hans tre barn.

– Det finns tre skäl till det och de heter Emma, Gustav och Arvid. De är mina barn och de har fått betala priset för min offentlighet, säger han med sprucken röst.

För högt pris

Littorin har tidigare berättat för Aftonbladet om vårdnadstvisten han är indragen i med sin exfru. Nu berättar han för de samlade journalisterna att han parallellt med sitt politiska uppdrag haft det väldigt jobbigt privat.

Han säger sig inte längre vara beredd att betala priset för sin karriär.

– Barnen är värda mer än mitt jobb, min karriär och allting.

Dottern ringdes upp

Det är uppenbart att han också är mycket bitter över mediernas agerande, både av vårdnadstvisten och i andra sammanhang.

Som exempel nämner han hur hans dotter blivit uppringd av en reporter som frågade om hon visste att han låg på hjärtintensiven.

– Hur tror ni att det känns när min 16-åriga dotter av en journalist får ett besked som hon tolkar som att jag ligger döende på sjukhus? Jag var och är totalt maktlös i den situationen. Och jag som pappa kan i det trycket inte ens skydda mina barn. Och det kändes och känns för jävligt.

Inte beredd att betala

Han säger också att hans 8-årige son inte kunde komma hem när hemmet var belägrat av journalister.

– Jag kan inte längre låta detta fortgå utanför mitt hus. Jag har nått min gräns, jag är inte längre beredd att betala det här priset – för barnens skull, för min familjs skull, för min fästmös skull men också för min egen skull.

Littorin förklarar att han försökt vara öppen och tillgänglig inför medierna och velat visa att man som politiker kan vara tillgänglig, positiv och utåtriktad trots att man hanterar svåra frågor och jobbar mycket.

– Det har lett till att jag har fått hela mitt och min familjs privatliv uthängt, mina barn uppringda med personliga frågor, min egen heder och vandel ifrågasatt.

Trött på att ifrågasättas

Slutligen säger Littorin att han är trött på att läsa att han är en dålig pappa när han försöker att göra allt för sina barn.

– Jag är ingen stålman. Jag är jag, med mina fel och brister. Utan övermänskliga krafter men med gränser och här sätter jag min gräns, sa Sven-Otto Littorin och avslutade presskonferensen utan att svara på några frågor.

FAKTA

Sven Otto Littorin

Partitillhörighet: Moderata Samlingspartiet

Utbildning: Företagsekonomi och nationalekonomi, Lunds universitet.

Befattningar: Arbetsmarknadsminister, Partisekreterare i Moderaterna, Politiskt sakkunnig och stabschef hos skatteminister Bo Lundgren på finansdepartementet.

Arbeten: Senior Partner och grundare till venture catalyst-företaget Momentor AB, Senior Vice President på Kreab/Strategy XXI.

Littorins avsked – ord för ord

Klockan halvnio i morse satte sig Sven-Otto Littorin vid podiet i vinterträdgården på Wisby hotell. Under den drygt sex minuter långa presskonferensen bröts hans röst flera gånger av gråt.

Här är arbetmarknadsministerns avsked.

"Jag har bett er komma hit i dag för att jag precis har meddelat statsministern att jag begär mitt entledigande som statsråd av privata skäl med omedelbar verkan.

Det finns tre skäl till det och de heter Emma, Gustav och Arvid. Det är mina barn och de har fått betala priset för min offentlighet.

För mig är mina barn värda mer än mitt jobb, min karriär, mer än något annat. De senaste 8 åren har varit de roligaste mest spännande och mest intensiva i mitt liv.

När jag tog över som partisekreterare 2002 hade Moderaterna gjort sitt sämsta val sedan 70-talet. När jag lämnade över hade vi gjort det bästa valet sen 1928 och vi kunde dessutom bilda majoritetsregering med våra vänner Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna.

Sedan dess har jag haft den otroliga förmånen att få jobba med några av den här tidens kanske viktigaste politiska frågor. Jag har fått arbeta med vägen till full sysselsättning och hur vi skapar förutsättningar för att fler ska ha ett arbete att gå till, en lön att leva på, en arbetsgemenskap att känna trygghet i, en framtid att kunna påverka.

Jag är så oerhört stolt och glad över att ha fått vara med på den här resan tillsammans med Fredrik och alla mina vänner i regeringen och tillsammans med mina arbetskamrater på arbetsmarknadsdepartementet.

Men parallellt med detta tunga politiska arbete har jag också haft en oerhört jobbig tid privat. Det är nu snart fem år sedan jag och min dåvarande fru separerade och sedan två år har vi varit inblandade i ganska uppslitande tvister om underhåll och vårdnad.

Och efter att i går förmiddag ännu en gång ha suttit i tingsrätten i en av dessa tvister har jag fattat det här beslutet att jag inte längre kan låta detta fortgå utanför mitt hus. Jag har nått min gräns, jag är inte längre beredd att betala det här priset – för barnens skull, för min familjs skull, för min fästmös skull men också för min egen skull.

Jag kan ge några exempel på vad jag menar: vid ett av de här tvistetillfällena ringde tre olika journalister min 14-årige son på hans mobiltelefon på skolan för att få en kommentar. Vid ett annat tillfälle kunde min då 8-årige son inte komma hem för att vårt hem var belägrat av journalister som ville ha en kommentar till, en bild till. Vid ytterligare ett tillfälle blev min 16-åriga dotter uppringd av en journalist som undrade hur det kändes att hennes pappa låg på hjärtintensiven på S:t Görans sjukhus.

Jag var inte utskriven då, när den journalisten ringde och jag hade av naturliga skäl inte haft möjlighet att ringa henne.

Hur tror ni att det känns när min 16-åriga dotter av en journalist får ett besked som hon tolkar som att jag ligger döende på sjukhus? Eller när min 8-årige son inte kan komma hem till sin pappa för att hemmet är belägrat?

Jag var och är totalt maktlös i den situationen. Och jag, som pappa, kan i det trycket inte ens skydda mina barn. Och det kändes och känns för jävligt.

Med det mediatrycket, inte bara i de besvärliga frågor som jag har haft att hantera i jobbet, utan ett minst lika stort tryck i de allra mest privata delarna av mitt och min familjs liv så är det bara att erkänna att jag är ingen stålman. Och jag är inte heller någon snövit, jag har naturligtvis gjort saker som jag ångrar, som jag inte är stolt över. Jag har gått igenom djupa depressioner och jag har tagit professionell hjälp för att ta mig ur dem. Det finns många olika skäl till att jag fattat det här beslutet, och ett av dem är att när det står klart att tvisten med min fru kommer fortsätta och därmed det mediala trycket på annat än politiken kommer att fortgå då orkar inte jag längre.

Det här är ett beslut som jag kommit fram till under en längre tid, och jag har funderat igenom vad jag klarar och vad jag kan förvänta mig av mina nära och kära att de klarar. Jag har alltid försökt att vara både öppen och tillgänglig med min person. Jag har försökt visa att trots att man hanterar svåra frågor och jobbar mycket kan man ändå vara tillgänglig positiv och utåtriktad. Jag har rest över hela landet, jag har svarat på medias frågor och försökt göra det så rakt och tydligt som möjligt.

Det har lett till att jag har fått hela mitt och min familjs privatliv uthängt, mina barn uppringda med personliga frågor, min egen heder och vandel ifrågasatt.

Gränsen för vad som i det mediala Sverige är personligt och vad som är privat har under de senaste åren suddats ut på ett sätt som gör att jag själv inte orkar, men också gör tycker jag att man kan vara allvarligt oroad för möjligheten att rekrytera människor till framtida politiska förtroendeuppdrag.

Mina barn och min fästmö är inte offentliga personer, de har inte valt detta, jag klarar inte längre av att läsa att jag är en dålig pappa när jag försöker göra allt för mina barn. Jag klarar inte längre av att läsa på debattsidor och i kvällspressen att jag behandlar min flickvän som en kattunge för att jag visar henne min kärlek. Vill man ha stålmän i politiken får man nog titta någon annanstans.

Jag är ingen stålman. Jag är jag. Med mina fel och brister, och utan övermänskliga krafter, men med gränser och här sätter jag min gräns."