För 19 sedan gav hon politiken lyster

NYHETER

STOCKHOLM.

Mona Sahlin stod ensam.

Utfrågningen var över och programledarna Anna Hedenmo och Mats Knutson lutade sig mot varandra och diskuterade något. Sahlin sträckte sig över det lila plastbordet och räckte Knutson handen.

Han såg den inte.

Hon sa något och då såg han upp mot henne och tog hennes hand.

Sedan rusade tidningsfotograferna och journalisterna in för att ställa fler frågor. En socialdemokrat i publiken gav Sahlin ett fång med röda rosor.

Hade hon bestått provet? Skulle hennes förtroendesiffror sjunka mot nya bottennivåer eller kravla sig upp mot anständigare lägen?

Snart skulle svaret levereras i tittarnas betyg, opinionsinstitutens mätningar och kommentatorernas omdömen.

Hon stod stilla i fotoblixtarnas stroboskopiska smatter, en medelålders kvinna i mörkgrå dräkt, röd blus och röda pumps.

I påannonsen för utfrågningen sa en myndig stämma att för Mona Sahlin gäller det nu att vinna eller försvinna.

Mitt i programmet framfördes en sång där hon sades vara en belastning för sitt parti men en hjälp till motståndaren.

Annat var det i valrörelsen 1991. Då rådde Sahlinfeber. Hon var repliksnabb och rolig. Hon gav politiken lyster. Socialdemokraterna hade aldrig haft en valaffisch med samma genomslag som den på Mona Sahlin.

Folk rev ner affischerna och tog hem dem.

Man brukar säga att en vecka är lång tid i politiken.

Vad är då 19 år?

Hennes tal brukade vara entusiastiska och roliga, hon var en magnet i talarstolen.

För knappt två veckor sedan, när Sahlin höll valupptakt i Tantolunden i Stockholm, brydde sig LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin inte ens om att komma.

Sahlins självförtroende gentemot journalister tycktes då, 1991, obegränsat. ”Nu får du sluta tjata”, avbröt hon en tv-reporter.

I går försökte hon klara Hedenmos och Knutsons förhör. Rut– och rotavdrag. Skatter. Ungdomsarbetslöshet. Bensinpriser.

Sedan svarade hon på samma frågor hon nyss besvarat. Sedan svarade hon på frågor om frågorna. Sedan svarade hon på frågor om sin reaktion på frågorna.

– Det var roligt, sa hon.

Det har knappt gått en dag utan att hon fått höra att hon är ytlig, okunnig, inte lyckats med ditt och misslyckats med datt. Samt att knappt någon har förtroende för henne.

Bara en fråga var riktigt intressant. Det var den sista. Och den fick vi inget riktigt svar på, för den går nog inte att besvara. Den löd:

Var hämtar du kraft?