Sverige släppte in hatet

Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen och ändå fortsätta röra dig framåt.

Jimmie Åkesson citerade Sylvester Stallones boxarhjälte Rocky Balboa och drömde om att en dag kunna titulera sig riksdagsman.

På den punkten gav historien honom rätt.

Det vore förljuget att säga att Sverigedemokraterna inte har fått en hel del stryk genom åren, men i natt gick Åkessons dröm i uppfyllelse.

Svenska folket har talat och 5,7 procent har släppt in Åkesson och 19 av hans partikamrater i maktens centrum.

Sverige har återigen fått ett främlingsfientligt parti i riksdagen.

Den här gången är det inte en greve och en skivbolagsdirektör som staplat ölbackar och skrålat sig till politisk framgång i folkparkerna.

– Sverigedemokraterna är till skillnad från Ny demokrati ett djupt ideologiskt parti, som hunnit bygga upp en mycket effektiv organisation, säger Marie Demker, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet.

Det har gått 8 260 dagar sedan de sju männen träffades i en lägenhet i Stockholm.

Det var den 6 februari 1988 och de samlades för att officiellt hålla årsmöte för dåvarande Sverigepartiet.

Men i själva verket bildade de ett nytt parti – Sverigedemokraterna.

Grundarna var en löst sammansatt grupp av skinheads, småkriminella och mer eller mindre ljusskygga äldre herrar med ett förflutet i den nazistiska rörelsen.

Partiets första språkrör blev Leif Zeilon, numera Ericsson.

Han hade tidigare varit med och grundat BSS (Bevara Sverige Svenskt) som under 1980-talet var en av landets mest högljudda rasistiska organisationer.

I kretsen kring Zeilon fanns bland andra Gösta Bergquist, nazist sedan 1940-talet, och Niels Mandell, ledare för Nordiska rikspartiets våldsamma aktionsgrupp.

BSS spred bland annat ett flygblad med budskapet:

”Om fyra år finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som ­diktator och en neger som utrikes­minister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Under sitt första år fick Sverigedemokraterna 1 118 röster i riksdagsvalet, slagna av Kalle Anka-partiet med drygt 400 röster.

Men röstsiffrorna sågs inte som ett fiasko.

I den hetsiga flyktingdebatt som tog fart i slutet av 1980-talet vädrade partiet någonstans morgonluft.

Ett år efter starten övertog den 24-årige före detta nynazisten Anders Klarström ordförandeklubban.

För en kedjerökande Robert Aschberg förklarade han sin syn på invandrare i TV?3-programmet ”Diskutabelt”.

– De är ett hot mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter på sikt. Invandrare har ett hetsigare temperament, sa Klarström.

Samtidigt försökte den unge partiordföranden redan då att tona ner SD:s kopplingar till nazismen.

Men han lyckades dåligt.

1989 publicerade partiorganet Sverige-Kuriren en historik över den nazistiska Lindholmrörelsen och när skinnskallen Mikael Jonasson sköts till döds samma år använde sig SD av händelsen i propagandasyfte.

Partiet delade ut en dödsruna över Jonasson i flygbladsform. Bladet var prytt med samma symbol som nazisterna i Tyskland använde för att hedra stupade SS-soldater.

Fram till 2006 använde Sverigedemokraterna en symbol lånad från den engelska nazistorganisationen National Front. En flammande flagga i en knuten näve med texten ”Sverigedemokraterna – för ett svenskt Sverige”.

Inför valet 2006 byttes logotypen ut till en blåsippa.

Bytet illustrerar mycket väl det renhållningsarbete som krävts för att Sverigedemokraterna skulle hamna där de nu är.

I dag gör SD:s riksdagsledamöter allt för att slippa tala om sin smutsiga historik. Företrädarna menar att det bara är illasinnade journalister som vill ta fokus från partiets nuvarande politik.

– Det är en vrångbild som skapats och cementerats och det är klart att det har bromsat vår utveckling även om det var länge sedan, säger Jimmie Åkesson.

Men det är inte bara i partiets absoluta barndom som nazismen gör sig påmind.

De första tio åren kantades av händelser som gjorde att Sverigedemokraterna klassades som en extrem organisation på den yttersta högerkanten.

  1992 bildades ungdomsförbundet SDU. Förste ordförande blev Robert Vesterlund som senare drev den nazistiska hemsidan Info 14.

 1993 kom tre skinnskallar till ett politiskt möte där Gudrun Schyman skulle tala. Polisen fattade misstankar mot dem och påträffade en skarpladdad handgranat. Två av skinnskallarna var organiserade sverigedemokrater.

 1996 gjorde SD-medlemmen Tina Hallgren Bengtsson Hitlerhälsning och höll tal om bokbål iklädd nazistuniform, koppel och ridstövlar.

Den 14-åriga flickan och hennes kamrat är på väg hem från tunnelbanestationen i Stockholmsförorten Rissne.

Det är den 28 februari 2000.

Klockan närmar sig midnatt.

Ett gäng unga killar har trakasserat tjejerna på tunnelbanan. Nu följer de efter på avstånd.

Bara ett par hundra meter från 14-åringens hem kommer de ifatt henne.

De drar in henne i ett parkeringshus och våldtar henne fyra gånger.

Det fruktansvärda övergreppet skakar Sverige och rädslan sprids bland andra unga tjejer.

Sverigedemokraterna tar tillfället i akt.

I en kampanj som uppmärksammas i bland annat SVT distribuerar SD ut flygblad med de misstänkta gärningsmännens identitet.

I tv-programmet ”Fittja Paradiso” håller programledaren Janne Josefsson upp partiets affisch:

”14-åriga svenskor gruppvåldtas av invandrargäng, men regeringen är upptagen med att bekämpa rasismen.”

Det är precis vad Sverigedemokraterna behöver.

Stödet för partiet har fram till då aldrig varit större.

Året därpå ställer Sverigedemokraterna upp i kyrkovalet och trots ett starkt motstånd från de etablerade partierna lyckas de få två mandat i Kyrkomötet, främst på grund av det låga valdeltagandet.

Vid riksdagsvalet 2002 fick partiet 76?000 röster, en fyrdubbling sedan föregående val.

Men det var på kommunnivå som man rönte störst framgångar: 49 kommunala mandat på 29 orter runt om i landet.

Men det var oerfarna ledamöter som nu skulle börja fatta politiska beslut och flera tvingades avgå när de skyltat offentligt med sina extrema åsikter.

Ett av de mest uppmärksammade avhoppen var när Björn Lennartsson, invald i kommunfullmäktige i Askersund, ringde lokalradion och skrek grova ­rasistiska slagord.

I Kristinehamn tvingades Göran Hagberg lämna partiet sedan han skickat brev med antisemitiska budskap till olika myndigheter.

Han var bland annat kritisk mot att skolbarn fick åka på studiebesök till Auschwitz och skrev:

”Gaskamrarna i Auschwitz som visas upp för turister och skolbarn byggdes efter kriget precis som den amerikanarna byggde i Dachau”.

Det var åsikter som skar sig med SD:s nyputsade fasad och Hagberg fick sluta.

Bäst har Sverigedemokraterna lyckats i södra Sverige. Där har stödet vuxit fram till en mer trogen väljarbas.

I Landskrona fick de 22 procent av rösterna vid förra valet.

2006 blev året då SD på allvar gjorde avtryck i rikspolitiken. Med en valbudget på 10 miljoner kronor drev de en omfattande kampanj.

Partiet nådde inte fyraprocents­spärren, utan stannade på 2,93 procent.

Det räckte dock till att erhålla statligt partistöd vilket bättrade på ekonomin ytterligare.

Enligt flera valundersökningar ökar stödet främst bland lågutbildade och inom arbetarklassen, något som partiet i dag har förstått att anpassa sin politik efter.

Från att ha varit ett konservativt parti på den yttersta högerkanten har SD format sig mer och mer åt vänster i de frågor som inte rör invandringspolitiken.

På partidagarna i Ljungbyhed förra året antogs en helt ny linje i arbetsmarknadsfrågor.

I dag talar Jimmie Åkesson om att höja a-kassan. Samtidigt värnar partiet den svenska modellen med ett starkt fackligt inflytande och medbestämmanderätt.

Men har partiets ideologi förändrats på djupet eller är det bara en polerad yta?

– Det är en allvarligt menad förändring och en mer slipad retorik. När det gäller invandrare pratar man mer om dålig integration och betonar kulturkollisionen. Omstruktureringen görs för att komma

i takt med väljarna och tiden, säger statsvetaren Anders Lannerstedt.

Sverigedemokraterna har lyckats svetsa samman den nya ideologin med sin kallhamrade syn på invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Det är den frågan som har trummats allra hårdast på torgmöten under årets valrörelse.

Invandrare som ett hot mot Sverige. Mot välfärden. Mot tryggheten. Mot julafton. Mot skolan. Mot gemensamma badhus. Mot … ja det mesta.

Och det är i den frågan Jimmie Åkesson nu tänker ta ton i Sveriges riksdag.

Jimmie Åkesson, som själv kallat sig för etnisk skåning, visste tidigt att valet 2010 skulle gå bra:

– Det här är ett kvitto på att det finns ett stöd för vår politik, säger han.

När tårögda sverigedemokrater firade det historiska valresultatet i natt grät många svenskar med invandrar­bakgrund av sorg, i synnerhet muslimer.

Islam är SD:s främsta slagpåse.

Det är mot muslimer som partiets retorik ekar mest av dess hatiska historia.

I en debattartikel i Aftonbladet förra året skrev Jimmie Åkesson att muslimer är det största hotet mot Sverige.

– Jag är väldigt orolig för hur vi ska hantera en växande muslimsk population i Sverige. Den omfattande muslimska invandringen har bevisligen lett till ­etniska enklaver, sociala problem, och kriminalitet, säger Jimmie Åkesson.

I den reklamfilm som visats i censurerad form på TV?4 ställs kvinnor i burka mot en svensk pensionär med rullator.

Pengarna räcker inte till båda.

Riksdagsledamoten Kenth Ekeroth säger till Aftonbladet att han befarar att Sverige kommer att drabbas av inbördeskrig i framtiden om inte islamiseringen stoppas:

– Västvärlden har mött islam på slagfältet många gånger genom historiens lopp. Det är samma strid nu.

Under partikongressen i Ljungbyhed gick han ännu längre i sitt tal om att muslimerna måste stoppas.

– Svenskar kommer att tvångskonverteras och leva som dhimmis, andra klassens medborgare, under förnedrande apartheidlagar eller dödas.

I går röstades Kenth Ekeroths hat in i Sveriges riksdag.

Källa: Expo och Sverigedemokraterna