Miljoner kan dö av torkan

Tvåårige Abdilfatah har korsat en öken. Det tog 32 dagar. Med benen fastklamrade vid sin mammas höft.

När han nu för sin hand framför ansiktet skakar han av ansträngning och måste sänka armen. Den blir hängande och flugorna får sitta kvar. I ögonen och i näsan.

Torkan och solen åt upp Abdilfatahs kropp inifrån. Kvar är bara ett skelett och hud som blivit för stor.

I går gick han in i chock. Då trodde läkarna att det var över. Att ännu ett litet runt hål skulle grävas.

Men med dropp och sondmatning stabiliserades tillståndet igen.

– Vi hoppas att han kommer att bli bättre, men vi vet inte. Han svävar mellan liv och död, säger en sköterska i det provisoriska sjukhuset.

Det var nu allt skulle vara bra, eller åtminstone så mycket bättre än innan.

’Flydde för att få hjälp’

Så tänkte Abdilfatahs mamma, Ido Jaylani. Om vi bara kommer fram till Kenya har vi vunnit livet tillbaka. Då, när vi inte längre behöver leva på vissna löv.

Hur långt har de gått?

Hon vet inte. Men från den by hon kommer från i Somalia är det drygt 40 mil till Dadaab, om man drar ett rakt streck på kartan.

– Jag flydde från torkan och kriget för att få hjälp här. Jag visste att det finns människor som ger oss mat, säger hon.

Men hennes pojkes mage minns inte längre vad den ska göra med mat.

All föda rinner rakt igenom kroppen. Blir en blöt fläck på marken som hon täcker över med lite sand.

Enligt Läkare utan gränser är drygt en tredjedel av alla barn som anländer från Somalia till lägret i Dadaab akut undernärda och/eller uttorkade.

Många av dem är döende.

Lika många har dött på vägen.

Varje kväll tornar mörka moln upp sig i horisonten.

Varje morgon är de borta.

Bara ljusgrå skyar är kvar när temperaturen stiger upp mot 40 grader. En dag i augusti förra året regnade det. Dessförinnan är det ingen som riktigt minns.

När vi lämnade Dadaab i torsdags fick vi rapporter om att det till sist hade kommit en skur, men att det var som att hälla en droppe vatten i en sandlåda.

Den extrema torkan klamrar sig med jämna mellanrum fast vid Afrikas horn. Den smakar svagt av metall och klistrar sig fast överallt som osynligt damm.

Cyklerna har förtätats och klimatforskarnas larmrapporter är entydiga. Afrika är ett av de hårdast drabbade områdena av den globala uppvärmningen.

Flera regnperioder har uteblivit än någonsin tidigare.

Torkan dödar miljoner. Två miljoner den här gången, befarar FN.

Avstånden för stora

Hårdast drabbat är Somalia, vars befolkning till stora delar är nomader, vana att flytta för att kunna leva av vad naturen ger.

Men nu har naturen övergått från att ge till att ta. Avstånden för att hitta mat och vatten är för stora. Då återstår bara den sista långa vandringen.

Få tror att de någonsin ska återse sina hemtrakter.

– Vi flydde från torkan, svälten och kriget, säger Ido Jaylani.

Med de tre orden talar hon för alla flyktingar vi möter. Torkan, svälten och kriget. I dem ryms sjukdomar, förföljelse, tortyr och våldtäkter.

Somalia har i 20 års tid varit ett laglöst land. Skakat av ett inbördeskrig som ingen riktigt förstår. Ur ett uråldrigt klansystem reser sig krigsherrar som kontrollerar stora landområden. De lever på kaoset i krigets spår.

I södra Somalia mot gränsen till Kenya styr al-Shabab, av många säkerhetstjänster ansedd som en av världens farligaste terrororganisationer.

De har vägrat att släppa igenom FN:s hjälpsändningar med mat och vatten till de värst drabbade delarna av landet. Många som försöker fly stoppas på vägen.

Till Dadaab kommer flyktingarna som silhuetter i soluppgången genom den låga och uttorkade vegetationen.

Lågmälda grupper av människor som bär sina liv i filtar på huvudet.

Vandringen sker nattetid. Efter solnedgången går det att sätta ner fotsulorna i sanden utan att bränna sönder dem.

Utanför det största av Dadaabs tre läger, Dagahaley, samlas de flesta nyanlända.

– Det kommer mellan 500 och 1 500 personer hit varje dag, säger David Owaldo som arbetar för FN:s flyktingorgan UNHCR.

De tre lägren, Ifo, Hagadeera och Dagahaley är sedan länge överfulla. De byggdes i början av 1990-talet när kriget i Somalia startade och de första flyktingströmmarna vällde in över gränsen.

Lägren är anpassade för 90 000 personer. I dag bor där omkring 470 000.

– Jag har arbetat här i 12 år. Det här är den absolut värsta situationen vi någonsin sett, säger David Owaldo.

Han försöker att organisera kaoset. Prioritera. Det måste göras.

Alla får inte plats. Han säger vem som får komma in och vem som får stanna utanför.

– Det kan kännas grymt eftersom alla här är människor i svår nöd, men vi måste göra så. Först de som är allra sjukast. Vissa kollapsar framför mina ögon, säger han.

12,2 kilo mat. Det är vad hjälporganisationerna erbjuder i akut hjälp för två personer de första 21 dagarna i lägret.

– Det är tillräckligt för att överleva. Det är energirik mat, salt och olja, berättar David Owaldo.

Men för många flyktingar dröjer det innan de ens blir registrerade. För dem finns det ingen mat att tillgå.

Bosättningarna i Dadaab är en svällande och okontrollerbar organism. Tusentals nyanlända blir inte insläppta eftersom det saknas plats i lägren. De tvingas betrakta hjälpen från sidan och leva under förhållanden som inte ens går att beskriva som enkla.

Samtidigt står ett helt nytt läger, Ifo 2, färdigställt och tomt några kilometer bort.

– Där finns det bostäder, rinnande vatten och sanitetsprodukter, säger David Owaldo.

Han beskriver sin frustration. Känslan av vanmakt.

– Ifo 2 har kostat mer än tio miljoner dollar att bygga, men Kenyas regering har vägrat att öppna portarna av rädsla att det ska locka ännu fler flyktingar.

– Kenya är ett fattigt land. Vi behöver mer hjälp från omvärlden för att klara att hantera den här katastrofen. Vi tar vårt ansvar, men vi klarar inte att bära hela bördan, säger David Owaldo.

De sista raderna skriver jag hemma i Sverige.

Hur var det där nere, frågar de flesta.

Varje gång dyker samma tanke upp i huvudet – märkligt ibland hur minnet klamrar sig fast och vägrar släppa taget om detaljer.

Jag ser framför mig högen av skor alldeles innanför grinden till lägret. Begagnade skor som är tröttnade på. Skänkta till välgörenhet.

Skänkta, säger vi, som om det vore en uppoffring.

Ett par sticker ut i mängden. De är gula, av mocka och har en grön krokodil på sidan. De ser alldeles nya ut.

Lacoste, tänker du. För det är ju vad en grön krokodil på ett par skor betyder. Sådant är viktigt här.

Min hjärna hinner göra samma reflektion när jag står där och tittar på skohögen.

Lacoste.

Bakom mig knäar en liten flicka av utmattning.

Hon hann inte bita upp sin mjölkförpackning.