Familjen återvände efter kriget

Flyktingfamiljen Muhammed, som vi besökte igår, bor hopträngd i en tio kvadratmeter stor hydda, utan vatten, el eller värme. De gör allt för att kunna överleva under den hänsynslösa Kabulvintern.

Bara en halvtimmes bilväg därifrån i en annan del av Kabul existerar en helt annan värld. Här finns hus som påminner om mindre slott, villor, affärer, skolor. Här finns elektricitet, rinnande vatten och allt man behöver för att kunna leva ett drägligt och behagligt liv. Här bor Habib Soufizara med sin hustru och fyra barn.

Bortgift vid 14

Här är inte frågan hur man ska överleva den iskalla natten. Eller hur man ska få någonting att äta nästa dag. Här är frågan hur man ska få ihop pengar till hyran eller hur man ska kunna förse barnen med en god utbildning. Det betyder inte att deras liv är lättsamt.

Habib, 40 år och hans fru Souheila, 28 år har fyra barn. De har varit gifta i 14 år. Hennes äldste son, Samiullah är lika gammal nu som hon var när hon födde honom. Det innebär att hon bara var cirka 14 när hon blev bortgift. Det är inget ovanligt öde i Afghanistan. Trots att bägge makarna arbetar, är det med nöd och näppe de får det att gå ihop. De hyr en liten lägenhet på två rum och delar kök med hyresvärdens familj. Toaletten ligger utanför i en separat byggnad. De drömmer om att kunna köpa ett hus någon gång och att barnen ska få läsa vidare.

Bjuds att sitta på madrasser

För att komma hem till familjen Soufizara har vi fått krypköra på smala och krokiga vägar i utkanten av Kabul.

Sista biten åker vi längs med en liten bäck på en icke asfalterad stig. Marken har förvandlats till en hal lersörja. Det är trångt på vägen och vi åker oroväckande nära slänten som sluttar ner mot vattenfåran.

Habib tar emot oss utanför sitt hem. Med ett vänligt leende och ett fast handslag hälsar han oss välkommen. Han går före och visar oss vägen. Han är klädd i mörka byxor och har en blåspräcklig stickad tröja. Hans smala och allvarliga ansikte pryds av en mustasch. Värdigt för han oss in på en liten karg innergård, omgärdad av gråa betongmurar. Dörren öppnas och avslöjar en mörk och kall hall. Vi tar sedvanligt av oss skorna och ställer dem på golvet innan vi går in i vardagsrummet där vi bjuds att sitta på golvet på tjocka madrasser.

Te med kardemumma

Golvet täcks av en stor persisk matta i rött med krusiduller på. Rummet domineras av en vedeldad järnkamin. Så här under vintern kretsar livet kring den. Här värms det syrliga teet smaksatt med kardemumma. Härifrån strömmar värmen in i detta rum som det enda som håller eldar i under vintern. I ena hörnet står ett lågt bord med en liten TV. På hyllan under står ett ställ med ett tjugotal CD-skivor.

När vi har satt oss ner kommer Souheila, klädd i en röd stickad tröja och en slags knälång klänning och under den ett par mörka långbyxor – på huvudet har hon en mörk sjal.

– Välkommen till vårt enkla hem, säger hon och går ut och hämtar en bricka med gula saftiga apelsiner som hon lägger upp på små fat som hon ställer framför varje gäst. Hennes barn ansluter sig ett efter ett och sätter sig runt henne. Det tycks råda en nästan kamratlig anda mellan henne och hennes barn. Hon ler hela tiden och då då hörs hennes klingande skratt. Det är mest hon som talar. Habib instämmer ibland nickande eller med några enstaka ord.

Lämnade Kabul under kriget

Familjen återvände till Kabul från Teheran för cirka fem år sedan. De lämnade Kabul för runt 14 år sedan när inbördeskriget bröt ut.

– Vi var tvungna att lämna alla våra ägodelar och fick fly undan kriget på natten till Teheran. Vi förlorade allting, berättar Souheila.

De levde ett bra liv där men kände att det var dags återvända hem när stridigheterna var över. Souheila hade tur och fick jobb som städerska på en utländsk organisation.

– Det är svårt att klara sig. Det är svårt på vintern för då måste vi köpa ved så det går mycket pengar, berättar hon. Hon arbetar från klockan 7:30 på morgonen till 16:00 söndag till torsdag. Men hennes andra jobb tar vid när hon kommer hem – det är hon som har hand och städning och matlagning. Så det blir inte så mycket tid över för något annat. Däremot turas hon och Habib om att handla.

Målare och kock

Han jobbar som målare men får bara arbete fem månader per år. Det går bara att hitta målarjobb under den varmare årstiden. Därför drygar han ut sin inkomst med att jobba som kock.

Bägge två när samma dröm: att deras barn ska få möjlighet att läsa vidare och att de en dag ska få flytta in i sitt eget hus. En önskan som även familjen Muhammed delar. Skillnaden är att familjen Soufizara kanske kan förverkliga den, även om det ter sig i närmaste som en omöjlighet med tanke på deras låga inkomster och huspriser som påminner om de svenska. Men de vågar ändå hoppas och är fast beslutna att kämpa vidare.