”Jag känner mig alltid otrygg”

Mamma Shakria och maken Abdu berättar om sin vardag - och förhoppningarna inför framtiden

Foto: MARTIN VON KROGH
NYHETER

Vad är ditt största glädjeämne i livet just nu?

Abdu: Shakria, Fatima, Sarah och Muska. Jag menar att tillbringa tid med familjen. Det betyder allt för mig.

Shakria: Leka med barnen och att hjälpa andra.

Känner du dig otrygg? Hur påverkar rädslan hur du lever ditt liv?

Shakria: Jag känner mig alltid otrygg när jag åker hemifrån. Det känns som att jag kommer att dö för mitt land.

Abdu: Jag känner mig inte trygg. På arbetet. På resor.

Hur är det att sköta vardagsbestyren, t ex handla mat?

Shakria: Jag går och handlar som vanligt. Ibland går jag till fots till marknaden.

Vilket är ditt drömjobb?

Shakria: Att få jobba som journalist och lärare.

Abdu: Att få bli parlamentariker (han kandiderade i sista valet men blev inte vald).

Vad säger ni till barnen om framtiden?

Shakria: Jag vill att de ska få välja utbildning och karriär och att jag inte tillåter tvångsäktenskap. Dessutom hoppas jag att de utbilda sig, bli ansvarsfulla medborgare och framför allt goda människor.

Har du tillgång till läkarvård?

I stort sett. Men om det behövs någon avancerad behandling eller operation, så kan man tvingas åka utomlands.

Vad är den största utmaningen för Afghanistans kvinnor?

Shakria: Det är traditionerna. Det är på grund av dem som många kvinnor är analfabeter. Det är deras fel att det förekommer barnäktenskap och tvångsäktenskap. Det är de som ligger bakom kvinnovåld. Det beror inte på religion. Traditionerna är högst upp på rangskalan.

Vad gör du helst när du vill roa dig? När hade du riktigt kul senast?

Abdu: Vi tittar på TV. Mest nyheter.

Shakria: Jag såg filmen Queen Elizabeth II. Det är den enda jag kan komma ihåg.

Vem städar och lagar mat hemma?

Shakria: Vi skulle inte hinna själva, så det gör vårt tjänstefolk.

Kan kvinnor och män klara samma jobb?

Shakria: Jag kämpar för jämlikhet mellan könen.

Vad oroar dig mest just nu?

Shakria: Det är vår mörka historia, att den ska komma tillbaka.Tre decennier som gått förlorade. Den svåraste tiden för landet. Kulturen och människors attityder måste förändras. Jag önskar att jag hade samma rättigheter som min mamma hade när hon var lika gammal som jag. Det råder brist på säkerhet och enighet bland folket, det finns ingen respekt. Vi måste få tillbaka de goda traditionerna och göra oss av med de dåliga.

Abdu: Jag är orolig varje gång någon av mina tankbilar åker iväg, för det är väldigt farligt på vägarna. Och naturligtvis oroar jag mig för min familjs säkerhet.

Vad är det viktigaste för att det ska bli bättre i Afghanistan?

Shakria: Ekonomisk tillväxt. Det är det viktigaste. Så att de fattiga kan få sina basala mänskliga behov tillgodosedda. Då är jag säker på att många saker skulle ändras i Afghanistan. Folket vill ha förändringar. Vi är ett land som är rikt på naturtillgångar. Om vi får en bättre ekonomi så innebär det arbetstillfällen åt folket. Det skulle ha en positiv inverkan på landet.

Har du förlorat någon nära anhörig under kriget? Hur?

Shakria: Jag förlorade min son och dotter under inbördeskriget. Men jag är inte den enda mamman som har förlorat sina barn. De var nyfödda tvillingar och vi hade inte tillgång till varken läkare eller mediciner. Det var kriget som dödade dem. Jag saknar dem fortfarande. De förstfödda barnen är alltid något speciellt. Jag kan fortfarande se deras ansikten. Min svärfar blev kidnappad av en av krigsherrarna. De torterade honom innan de anföll min man. Jag såg det från fönstret. Men jag kan inte prata om det. Det är för svårt att prata om det. Han klarade sig. Men vi såg döden i vitögat varje dag. Det känns som jag har dött flera gånger, det är därför jag inte är rädd för att dö. Men jag önskar att jag kunde sudda ut alla dessa minnen.

Hur har kriget påverkat familjen?

Shakria: Mina döttrar tvingas bo i England.

Har du det bättre eller sämre nu än under talibanstyret?

Shakria: Det har blivit bättre. För 12 år sedan kunde jag inte gå på gatan för att jag var kvinna. För 15 år sedan fanns det ingenstans i Kabul där det inte fanns beväpnade gäng som sköt på varandra. Det förekom stölder och rån.

I dag är det människor i uniform som bär vapen. Men då förekom det alla möjliga attacker och våldtäkt.

Det är därför jag inte vill bo i det fina huset vi har – jag har upplevt allför många hemskheter där. Huset har totalförstörts men vi har byggt upp det igen. Men varje gång jag åker dit kommer jag ihåg kriget och fattigdomen. Allt! Huset blev fixat men min själ är inte fixad.

Senast lästa bok?

Shakria: Ingen tid.

När var du på bio senast, vad såg du?

Shakria: När jag var liten gick jag på bio.

Vad drömmer du om inför framtiden?

Shakria: Jag har en dröm för mitt folk och mitt land. Att vi ska respektera varandra. Det vore positivt. Och jämlikhet. Ett samhälle utan diskriminering. Ett samhälle utan våld. Ett land utan krig.

Urban Hamid