Familjen bor på en leråker

NYHETER

För familjen Muhammed spelar det ingen roll vem som sitter vid makten i Afghanistan, för de tillhör de fattigaste bland de fattiga i landet.

De var fattiga när talibanerna tog makten. De är fattiga nu.

– Vi fick flytta omkring då. Det är likadant nu. Vi behöver någonstans att bo, säger Din Muhammed, 56 år gammal.

Foto: MARTIN VON KROGH

Sedan snart ett år tillbaka bor familjen, som består av åtta personer mellan fem och 90 år, i ett flyktingläger i Chari Qanbar i den nordöstra delen av Kabul. Här lever de tillsammans med ett hundratal andra familjer. Lägret ligger på statlig mark, och ägs av det afghanska försvarsministeriet.

Som att åka på en leråker

Innan vi hittar fram har vi kuskat runt i utkanterna av Kabul, på asfalterade vägar med hål stora som blomrabatter. Snön som föll dagen innan har förvandlats till snöslask. När vi svänger in på den lilla vägstump som leder fram till platsen där Din Muhammed bor med sin familj, är det som att åka på en leråker. Chauffören vågar inte fortsätta med sin Toyota utan stannar halvvägs. Vi får fortsätta de sista 200 metrarna till fots. Leran suger tag i kängorna, och fötterna känns tunga som bly. Det gäller att hitta en lämplig takt. Går man för sakta fastar man i leran. Går man för fort riskerar skorna att dras ner i gyttjan, eller så kan man trilla omkull. På natten förvandlas marken till en nästan cementhård skorpa av is.

Matta och filt mot kylan

När inbördeskriget bröt ut i början på 1990-talet flydde familjen från Mazar-e-Sherif till Pakistan för att slippa kriget. Där bodde de i ett flyktingläger ända till i början av förra året, då den pakistanska polisen kom och förstörde lägret och körde bort alla flyktingarna. Återigen fick de fly, men den här gången hamnade de i Kabul.

Alla i familjen är fåordiga, och vill inte så gärna prata om det förflutna. Men det räcker med en blick på deras fårade och härjade ansikten, så förstår man vilket lidande de gått igenom.

Din ser mycket äldre ut än sina 56 år med sitt vildvuxna vita skägg, klädd i en lång rock och en skinnmössa på huvudet. Det gör hans hustru Rokhsna, 45, också. Barnafödandet, alla hårda sysslor: matlagning, klädtvättning i iskallt vatten; brist på mat, brist på sömn och naturligtvis det faktum att hon tvingas sova på den iskalla marken med bara en matta och en filt som isolering, har satt sina spår.

Värsta vintern

Rokhsna pekar upp mot taket, som består av någon slags tygpresenning, och utbrister: På natten fryser bostaden till is!

Temperaturväxlingar på mellan 15-16 minusgrader på natten och flera plusgrader på dagen för med sig att snön och isen tinar, för att sedan frysa på nytt när solen går ner. Vädret följer sitt eviga kretslopp. Detta är den värsta vintern i mannaminne.

– Myndigheterna bryr sig inte om min familj, säger Din.

Familjen lever på mat som skänks av lokala köpmän, privata välgörenhetsorganisationer och staten. Men det finns inga skolor eller vårdcentraler i närheten. Familjen har fått medicin, men den gick ut 2005.

Måste flytta till våren

Dins syster blev 45 år gammal och dog hemma i hyddan för cirka två veckor sedan. Det var kylan som tog henne, berättar han. Vintern är alltid svårast för då kan varken Din eller hans son Parda arbeta. Pappan säljer lök och andra grönsaker och hans son arbetar som bärare. Då kan de tjäna omkring 15 kronor per dag.

I vår måste de packa sina knyten och bylten igen – polisen har förvarnat dem om att alla familjer måste lämna lägret. Vart ska de ta vägen? Och vad kan försvarsministeriet tänkas använda denna leråker till? Ska man bygga ett shoppingcenter? Ska man bygga lyxbostäder? Så är det att vara fattig i Afghanistan idag.

Familjen Muhammed

Namn: Din Muhammed, 56.

Yrke: Grönsakssäljare

Namn: Rokhsna, 45 (gift med Din).

Yrke: Hemmafru

Namn: Qima, 90 (Dins mamma).

Barn: Asisfa, 13, Subna, 5 - och dessutom 3 andra barn.

Parda (äldste sonen) nygift bor i tältet bredvid.

Ålder: 20 år

Yrke: bärare

Namn: Fahrzaneh (gift med Parda).

Ålder: 17 år

Yrke: Hemmafru

Inkomst: 300 dollar (uppskattad).