De är besvikna på svenskarna

Familjen Ullah bor granne med svenska basen: ”De har inte gjort något för oss”

1/19
NYHETER

MAZAR-I-SHARIF. Familjen Ullah bor bara 100 meter från den svenska basen i Afghanistan. Men för pappa Hamid, mamma Zahra och de sju barnen har den svenska närvaron inte förändrat något.

– Vi lever våra egna liv. De kan stanna eller åka, det spelar inte oss någon roll, säger pappa Hamid.

I åtta år var Hamid Ullah, 50, en mujaheddin och stred mot de sovjetiska styrkorna som invaderade Afghanistan 1979.

Som genom ett mirakel överlevde han de många åren av våldsamma strider. Ett kraftigt ärr på vänster arm påminner om det blodiga kriget.

Granne med basen

Nu lever han ett stillsamt liv med sin fru Zahra, 45, och sina sju hemmavarande barn. Två döttrar har redan gift sig och lämnat det gemensamma hemmet i byn Prozhai-I.

Byn är närmsta granne med den svensk/finska basen Northern Light.

Varje dag ser han de svenska pansarfordonen passera längs de höga stängslen med murarna av sandsäckar. Men den här gången känns det annorlunda för den pensionerade krigaren.

– De här styrkorna vill inte ta vårt land som ryssarna, de är här för att hjälpa oss. Inbjudna av vår regering, säger Hamid.

”Vill inte vara med”

Sitt vapen har han lämnat in till myndigheterna i ett utbytesprogram för några år sedan. Nu arbetar han som materialförvaltare på den lokala skolan. Han är också byäldste och ansvarig för de 260 familjernas kontakter med olika myndigheter.

Frun Zahra är hemma med barnen. Som i många afghanska hem är mammans roll i familjen mycket traditionell.

Att visa sig med utländska journalister, i synnerhet manliga, är helt otänkbart.

– Jag har inget emot det men hon smet i väg till grannen. Hon vill själv inte vara med, säger Hamid.

Helt oavsett de traditionella könsrollerna i landet ger Hamid ett mycket vänligt intryck som en kärleksfull far. Han kramar och pussar på sina barn, som ständigt klänger på honom och tar honom i handen. Sonen Merullah, 6, är blind och söker hela tiden kontakt med sina händer.

Byggde huset själv

Yngsta dottern Omaria, 7, går i första klass. Av de sju barnen är de flesta analfabeter.

– Jag kan både läsa och skriva. Jag kan också hantera en dator. Jag ska studera till att bli doktor, säger äldste sonen Najibullah, 19.

Hans största intresse är boxning, och så fort han får en möjlighet tränar han på gårdsplanen utanför familjens hus.

Det traditionella afghanska huset, av lera och dynga, byggde pappa Hamid med sina egna händer. Det har tre rum, ett gästrum och två sovrum där familjen sover tillsammans. De har en tv och på gården en tandori-ugn där de bakar sitt eget bröd.

– Vi är en medelfamilj skulle jag väl säga, inte fattiga men inte heller rika. Vi kan till exempel inte äta frukt varje dag, vi äter mest bröd och ris. Kött kanske vi har någon gång i veckan, säger Hamid.

Besviken på svenskarna

När det gäller ISAF-styrkorna verkar han lite vacklande i sin åsikt. I ena stunden säger han att de inte gör någon skillnad alls och att de lika gärna kan åka hem. I andra stunden säger han att talibanerna skulle ta över området direkt om de åkte hem.

När det gäller sina närmsta grannar, svenskarna, som bor hundra meter bort bakom tiotals meter av taggtråd och sandsäckar, är han besviken.

– De har inte gjort något för oss, inte byggt bron de lovade, inte ordnat brunnen. Vi har inte fått hjälp med något av det vi bett om, säger han.

– Jo förresten, den finns en sak som är bra. Många här i byn har fått jobb på basen. Som städare, vakter eller byggarbetare.

FAKTA

familjen Ullah

Pappa: Hamid Ullah, 50, materialförvaltare och byäldste i Prozhai-I.

Mamma: Zahra, 45,

Söner: Najibullah, 19, Hezatullah, 16, Wahidullah, 14, Atiqullah, 12, Cotfullah, 10 Merulla, 6,

Döttrar: Omaira, 7, Och två döttar som gift sig och lämnat familjen.

Bor: I ett lerhus om tre rum och kök.

Tjänar: Cirka 1 000 kronor i månaden.