Iraks enda hårdrockare

Reportaget om heavy metal-bandet Acrassicauda var tänkt att bli ett kort tv-inslag som en uppföljning på en bra story i amerikanska Vice magazine.

Filmaren Eddy Moretti och en reporter lyckades ta sig in i krigets Bagdad med tv-utrustning och en ambition att träffa Iraks enda heavy metal-band. Det var 2003 och Saddam Hussein hade precis störtats.

Beredda att dö för heavy metal

Filmarna visste att de gav sig in i en krigszon, men det kaos som mötte dem hade de inte kunnat förutse. Inte heller hur engagerade de skulle bli i bandmedlemmarnas vardag i det sönderfallande Bagdad.

– De var coola killar och vi började bry oss om dem. Kriget förvärrades men vi höll kontakten. Vi fortsatte att dokumentera hur deras situation blev allt sämre, säger Eddy Moretti.

Filmarna kom nära bandet och lyckades fånga både frustration och ögonblick av hopp när medlemmarna vid ett fåtal tillfällen fick möjlighet att spela ihop. Det här var killar som hade lärt sig engelska genom att titta på amerikanska filmer. De levde för musiken som var deras enda möjlighet att känna frihet. De älskade heavy metal och var beredda att dö för att visa det.

– Om jag inte hade trummorna så skulle jag mörda någon. Vi är fängslade här och den enda gången jag får ut vreden är när jag slår på mina trummor, säger Marwan, trummis i bandet.

Drömmer om att headbanga

Medan skottsalvorna ekade mellan de sönderbombade husen gjorde bandmedlemmarna allt för att hävda sin rätt att repa sin musik och klä sig hur de ville. De hade svårt att spela tillsammans utan att bli upptäckta. Konserter var en dröm som inte gick att uppfylla.

– I Bagdad kan man bli skjuten för att man har på sig en Iron Maiden-tröja. Bara det här skägget ger mig problem, säger basisten Firas i dokumentären.

Firas drömmer om att få ha långt hår och kunna headbanga utan att bli gripen för det. I Irak är all hårdrock förbjuden. Man kan hamna i fängelse för att spela amerikaniserad musik. Heavy metal, som anses vara djävulsdyrkan, är direkt farligt att syssla med.

”Det var skrämmande”

När tv-teamet besökte bandet för andra gången i september 2006 rasade kriget och hundratals människor dödades varje vecka i självmordsbomber och terrorattacker.

– Det var en av de blodigaste perioderna. Det var så mycket död. I filmen syns inga döda kroppar, men de finns där. Det var skrämmande, säger filmaren Eddy Moretti.

Medlemmarna i bandet var nedstämda och uppgivna när teamet kom tillbaka. Många av deras vänner hade flytt eller försvunnit och killarna såg ingen framtid i Bagdad. Deras replokal med alla instrument hade sprängts i ett bombattentat. Men övertygelsen om musiken hade inte försvunnit.

– Heavy metal kunde inte existera i Irak. Det ändrade vi på och vi tänker inte sluta nu, säger Firas när teamet möter honom i Bagdad.

Kort efter det blev situationen ohållbar. En efter en flydde bandmedlemmarna landet.

– Ingen annan skulle kunna leva med döden så som vi gör i Irak. När du har nått den här nivån av hopplöshet så lever du för ögonblicket. Du tänker inte på när du ska dö, säger Firas i dokumentären.

Blandade känslor

Filmaren Eddy Moretti får starka känslor när han ser dokumentären i dag, men är glad över att ha genomfört projektet.

– Det är kanske första gången tittarna kommer så här nära unga irakier som kan berätta om sin situation. Det är inte så ofta det händer. Det är tyvärr lätt att se personer som inte talar samma språk som främlingar. Där kan filmen göra skillnad, säger han.

Bandmedlemmarna flydde, splittrades, men höll i sin gemensamma kärlek till musiken. En sista konsert i Damaskus, i Syrien, blev den första utanför Irak. Och där hade Acrassicaudas resa bara börjat.