Livet är för kort för att slösas bort på idioter
Niclaz Erlingmark, 25 år, bor i Uppsala.
Ämnet intelligens och dess syskon har länge intresserat mig. Folk har så olika uppfattningar av vad som gör en människa värd att benämnas intelligent, smart, och det är ju dessutom ett stort tabu att upphöja sig själv för att vara det, och därmed till viss del att diskutera.
I folkmun betyder “smart” oftast “kunnig” eller “utbildad”, verkar det som, ungefär som “djup” åtminstone bland yngre mest bara är “komplicerad”, allmänt svår och krånglig.
Diskuteras ämnet är det lätt att det blir hetsigt verkar det som - ingen människa vill ju ses som dum. De flesta verkar dessutom ha något att luta sig tillbaka mot, om det såväl är att de har ett bra jobb, fina betyg, universitetspoäng, anser sig kloka eller tycker sig förstå hur de själva tänker.
Definitionerna av vad det betyder att vara smart är väl för övrigt troligen lika många som personerna som anser sig underskattade i ämnet.
Oavsett betydelse så försöker vi ju bedöma det, särskilja den ene från den andre. Vi kan göra IQ-test och dylikt, vi tar intryck av förmågor i tal, skrift, inlärning, förutseende, problemlösning, där vissa egenskaper generellt anses bättre än andra.
Vi gör experiment som pekar mot att den som kan uttrycka sig klart när hon väcks i sömnen är mer intelligent än den som inte klarar det, att den som har snabba reflexer när något oväntat sker är smart, att de som lärde sig prata tidigt blir de mest intelligenta som äldre.
Det blir ju inte som att exempelvis bedöma hur fort en människa springer då man helt enkelt ber henne kuta iväg och tar tid eftersom det är en mer konkret förmåga.
För vissa verkar det ju dock fungera ungefär så. En klokare bedömare behöver bara se hur snabbt försökskaninen springer när han ber henne sätta fart, medan den dummare måste se henne följa mallen och löpa på en viss bana under vissa förutsättningar för att våga tro på det, gärna också höra vad andra tycker först.
Enligt hur jag ser det bör en smart person förstå hur lite hon vet, hur lite hon kan förstå, hur liten hon är men hur mycket det finns att lära sig, att utforska och förstå bättre.
Den som tror sig veta är den störste idioten. Att begränsa sig är dödssynden i och med att man kan lära sig av så gott som allt och alla, och det bör man försöka göra också. Sanningar, rätt och fel är ord, åsikter, begrepp.
Som en följd av detta har jag försökt att aldrig förkasta saker som idiotiska, strunta i att lyssna eller bry mig bara för att jag förmodligen inte kommer lära mig något.
Säger en person något till mig som jag egentligen kanske anser ointelligent, vill jag ändå försöka förstå varför, vad hon menar och hur hon kommit dit, lägga värde till perspektivet, lära mig av det - även om jag kanske inte tar det till mig.
Vissa saker bedömer man ju vettigare eller mer träffsäkert än andra, oavsett livsfilosofi.
Det där blir definitivt svårare med åren. En enligt mig klok, kristen äldre man sa för några år sedan till mig att livet är alldeles för kort för att slösas bort på idioter - är det uppenbart en dåre som vill ha svar på sitt mail så finns det ingen poäng i att skriva något.
Jag förvånades och hoppades då att jag aldrig skulle hamna där, och så tänker jag fortfarande. Det var dock inte det fina att göra - tänk om alla resonerade så? - vilket gjorde mig både besviken på honom samtidigt som jag respekterade att han kunde erkänna en sådan sak.
Idag tror jag nog tyvärr att jag börjar förstå resonemanget allt bättre. Dåren förblir dåre, visst, det håller jag med om, men jag är också en dåre och det är så där det funkar.
Det är bara att acceptera, lära sig att försöka stå emot att dras med, för att behålla den givande nyfikenheten.
