Rätt och fel
Niclaz Erlingmark, 25 år.
Du och en vän ser olika på något ni upplevt tillsammans. Ord står mot ord, uppfattning mot uppfattning, minne mot minne. I diskussion försöker du noggrant beskriva din synvinkel av händelsen, göra din uppfattning rättvisa. I vissa stunder närmar du dig, verkar nå henne, i andra inte alls. Du hoppar fram och tillbaka mellan orden, i minnet, väljer synonym, ordföljd, ton, rätt lägen, anpassar dig, ger liknande exempel. Från det ibland suddiga, ibland klarare minnet av långa sekunder, korta timmar, olika vinklar och tidigare analyser försöker du återskapa och förenkla till något som kan fungera tillräckligt bra för att ge henne en rättvis bild av vad du menar.
Skulle du själv anse dig lyckas betyder det såklart inte att du har gjort det. Kanske lyssnade hon inte ens, väntade bara på sin tur. Kanske var hon för säker på sin sak, kanske rädd för att behöva acceptera något obehagligt. Kanske håller hon inte med. Lyckades hon förstå dig bra idag kan hon ändå ha glömt det mesta eller ändrat sig imorgon. Sällan kan vi ju heller gå tillbaka i tiden, få chansen att lägga fram bevis som stärker vår teori, och ändå kan vi människor ägna timtal åt tjafs om de mest triviala saker som snart också glöms bort.
Många gånger är det här frustrerande orättvist tycker jag - varför kämpar vi? Det finns ingen rätt väg, inga rätta ord eller handlingar. Den som anses som världens finaste människa av den ene kan ses som det motsatta av någon annan. Rätt eller fel är i slutändan bara en åsikt, och om jag så skulle ha gjort rätt hela livet kommer omvärlden inte hålla med. Jag skulle dö som andra, glömmas bort som andra. I fall då jag - om jag nu var sådan - hoppats få upprättelse kommer jag kanske inte ha ägnats en tanke. Sådant kan jag personligen leva med, liksom att vara ersättlig, bli missförstådd, anklagad för enligt mig fel saker, avskydd för att jag i välmening säger något svårt att ta eller indirekt sätter press på människor för att jag lever som jag gör. Bara till att acceptera...
Svårare är när det kommer till att inte kunna påverka, vara maktlös. Jag hatar det, lyckas inte acceptera att exempelvis dåren förblir dåre - jag vill helt enkelt inte ge upp henne även när jag kanske borde. Det finns mängder av fall då man tar skit, besvikelse och själv bryts ned bara för att man tror sig se något litet tändsticksljus i det mörka slutet av den enorma tunneln man inte vill ignorera. Ibland önskar jag att man i hopplösa fall där det är uppfattning mot uppfattning i sakfrågor som ovan kunde gå till rättegång, med en jury, karaktärsvittnen och numrerade bevis för att öka chansen att den så kallade sanningen kommer fram. I vissa fall är jag ganska övertygad om att jag hade fått rätt. Allt för ofta i de fall jag bryr mig mest om är det dock att få just rätt jag vill allra minst.
