Mitt dagliga spel
Sandra Lantz . Studerande av Naturvetenskapsprogrammet på Jensen Södra, och cheerleader.
När jag hör klick-ljudet i SL’s stora silvriga spärr, tar jag på mig mina osynliga döm-glasögon och kopplar på mitt dagliga "jag tror alltid det värsta om alla jag ser-tänkesätt". Detta har blivit en morgonrutin jag smått skäms över, men samtidigt ser fram emot varenda gång jag kliver utanför min dörr.
Mitt dagliga spel har sakta med säkert glidit över till ett missbruk. Jag låter min fantasi skena iväg som en brunstig noshörning på Afrikas savann, när jag försöker avkryptera de människorna som sitter i min närhet. Allting spelar roll och tas med i min missbruk-statestik. Vad har de för kläder? Vad verkar de jobba med? Vilken mobil? Ju fler frågor jag läser av, ju mer säker blir jag. Jag sitter som en TV-hallåa och avläser mina trafikant-vänner från topp till tå, då de ovetande människorna agerar min teleprompter på morgonkvistarna. Av de jag kommer fram till delar jag in folket i klasser och fack. Mestadels av denna lek är inbillning, men ett väldigt roligt tidsfördriv.
Just denna morgon blev annorlunda. Döm-glasögonen var på och mitt tankesätt var på topp, men när jag slog mig ner i det blåmönstrade tunnelbanesätet så slog det mig. Vad i själva fan tänker folk om mig? Vad tror dem att jag är för människa? Där sitter jag och småskrattar åt att någon har baby-kräk på tröjan eller hårda och synliga bröstvårtor. Jag dömer tom någon för att de har på sig tröjan ut och in. Jag är inte i själva verket bättre jag heller, och mina funderingar ledde helt enkelt fram till att jag måste vara en psykiskt rubbad 17-åring med för mycket fritid.
Det som avbröt mina frustrationstankar var en kvävd fnissning av den ca 18-åriga killen i sätet bredvid mig. Jag ser att han småsneglar på mannen bredvid honom, men han ser honom inte i ögonen. - Han kollar ned i mannens urringning. När jag insåg vad killen log åt så kunde jag inte göra annat än att spegla killens beteende och drog till med ett leende jag med. Där sitter en lika psykisk tonåring som mig själv, och ler åt blygt framtittande bröstvårtor på en man.
Så där satt vi, jag och killen. Samlade data om folk runt omkring oss och gissade hejvilt. Men man får göra det. Jag kommer att följa mina rutiner men fortfarande ställer jag frågan, vad tror de andra dömar-psykfallen om mig?
