Den perfekta personligheten

Tänk om allt vore lika enkelt i verkliga livet som på Lunarstorm.
  Tänk om man kunde välja favoritmusik, attityd, intressen, till och med personlighet, i små rullgardinsmenyer, och designa allt med några htlm-koder och ett redigerat och retuscherat foto, och sedan ha hela identiteten färdigsnickrad - perfekt för omvärlden att enkelt bilda sig en uppfattning om, utan konstiga, avvikande karaktärsdrag – bara en snygg, färdigpaketerad person-produkt.
  En av anledningarna till communitiesarnas extrema popularitet är att de är en sorts enklare, bekvämare varianter av verkligheten. Här kan man framställa sig precis som man önskar; man plockar fram och förstärker det man tycker om och visar inte det man inte gillar.
  På kulturcommunities är jag intellektuell film noir-älskare, på musikerstinna myspace framhäver jag mina hårdrockssidor. Det är ju bara olika versioner av sanningen, säger jag lugnt.

Men är det egentligen inte skrämmande mycket som i dokusåpornas värld? De som castar dokusåporna ger deltagarna rådet att bibehålla samma profil genom hela serien; det blir lättare för tittarna att tycka om dem då. Precis som på internet och precis som i verkligheten - man ska inte vara för komplex för det blir lättare för omvärlden att bilda sig en uppfattning och tycka om en om man är en sammansatt enhet.
  Musiksmaken ska matcha klädsmak, intressen och attityd. Man blir lite som en kändis, eller ett varumärke, som man marknadsför.

Tänk på kändisarna; de har sällan mer än ett fåtal karaktärsdrag de är kända för. Big-brother-Linda är lågintelligent, Avril Lavigne är rebellisk, Mikael Persbrandt är tuff, Carola är kristen.
  Det är bekvämast så, när de inte är för mångsidiga och svårtolkade. Vi tycker om att välja sida, att dela upp världen i svart och vitt, det är så mycket enklare än verkliga, mångfacetterade, oberäkneliga människor. Men med lunarstorm och myspace så skalar vi bort oss själva; vi väljer och sållar bort bland karaktärsdragen och stilarna – indiepoppare, hårdrockare eller stureplanare?
  Tidningar och teve lär oss att ytan ska säga allt om oss, omvärlden ska bara behöva titta på oss för att säga vilka vi är och se om vi är intressanta för den. Är det inte sjukt att tvingas förlita sig på sin yta?
  En dag är kanske personligheten värd lika lite som den är i Big Brother.