Vi vill flytta ihop - men kan inte enas om vart

Chatt med Eva den 12 maj

RELATIONER

Catrin säger: Jag har haft sällskap med en 30-årig kille i tre år nu och vi har pratat om att flytta ihop i snart två år. Men min pojkvän till inte kompromissa och tänka sig att bo någon annanstans än i den by han alltid har bott i. Jag vill inte bo där eftersom jag inte har någonting där som lockar. Själv är jag beredd på att flytta 3 mil för hans skull men han är inte beredd att flytta 1 mil för min skull. Hur löser man sådant? Hur får jag honom att släppa tryggheten där han bor idag och våga chansa på ett gemensamt liv med mig?

Eva Rusz säger: Vill ni bo tillsammans så måste båda vara beredda att ge och ta! Ett maktkrig leder ingenstans. Kan det inte finnas en möjlighet för dig att åtminstone pröva att bo i hans by? de kanske inte alls är så förfärligt som du tror just nu? Om en person släpper taget så kan det ibland leda till att den andre gör det också! Annars får ni väl lotta om vilken by ni skall bo i eller kompromissa och bo 1 år i den andres by osv. Det kan ju bli bra båda alternativen! Kanske den andre, dvs du eller han, släppa efter på ngt annat om ngn av er "ger sig"? Pröva, livet är för kort för att man redan på planeringsstadiet skall fastna!

Linen säger: Hej! jag är 34 år och singel sen oktober förra året då min dåvarande pojkvän plötsligt bara gjorde slut. Jag älskade han och har så svårt och glömma han.Vi har kontakt via msn på datorn och han skriver ofta om hur fin jag e och vacker bla bla. Tjatar på mig att jag ska gå ut och träffa män varför håller han på så? och varför hör han jämt av sig? mvh linen

Eva Rusz säger: Ja det verkar ju lite konstigt. Vad vill du själv? Jag tycker du skall känna efter hur dina känslor är kring honom och försöka bortse ifrån vad han gör eller säger du ska göra! Du kan ju alltid fråga honom vad han menar?

josef säger: Jag tror att min fru är otrogen, men jag frågar henne rakt ut för jag vill liksom inte veta. Det skulle göra för ont. Andra säger att det är bättre att veta men jag känner inte så. Något råd åt mig?

Eva Rusz säger: Frågan är om du vill veta eller ej. Du har ju redan ont av det? Tänk om du tror fel? Då går mkt energi åt till att tänka på det. Och om det värsta tänkbara skulle vara sant, så kan ju det i sig bli ngt ni kan bearbeta och kanske till och med komma över? Känn efter en stund vad du känner skulle vara bäst för dig.

Apan säger: Hej. En tjejkompis till mig har blåmärken på armarna och benen, hon hävdar att hon tagit blodprov och ramlat men jag tror henne inte... vad ska jag göra? Kan jag göra något? Jag tror att det kan ha med hennes pojkvän att göra.

Eva Rusz säger: Jag tycker du skall fråga din vän igen och berätta om vad du tänker om märkena! Om hon ändå förnekar det du tror, så får du avvakta och tro på henne även om det givetvis inte kommer att kännas bra.

anonym säger: Hur länge ska en mamma orka vara tonårsmamma? Min dotter är snart 40 men uppför sig som en 18-åring?

Eva Rusz säger: Det är nog du som får bestämma om du vill se henne som icke ansvarig eller ej! Försök släpp loss henne även om du tycker hon kanske gör dumma saker, det är svårt att uppfostra en 40åring. Om du slutar att engagera dig så får hon lov att ta itu med sina egna problem. Pröva och se vad som då kan ske!

Richard säger: Min tjej som jag älskar och har 2 barn med gjorde slut med mig i oktober. Jag har svårt att acceptera att familjen spruckit. Vill inte vara nån "deltidspappa". Jag vill ha dom runt mig hela tiden. Kan säga att jag bor i en studentlgh nu och kan därför inte ha barnen hos mig. Så jag måste dit när jag ska träffa dom och då rivs såren upp igen. Det blev inte lättare när jag fick reda på att hon träffat en ny nu i fredags. Har svårt att åka och träffa dom nu... Har du nåt tips?

Eva Rusz säger: Du kan ta emot dina barn även om du bor "smått". Det är svårt och ledsamt att skiljas men du kan alltid hitta på egna saker med barnen även utanför din lägenhet. Dessutom kanske du inte kommer att alltid bo i en studentlya, kanske du redan nu skall söka efter annat boende? Dessvärre innebär en skilsmässa att man inte alltid har barnen hos sig och detta är svår process och omställning. Försök skaffa dig nya vänner eller hobby så du kan sysselsätta dig då dina barn inte är hos dig. Sitter du hemma och mår dåligt så kommer du att må ännu sämre!

vu säger: Jag är en änkling som har svårt att träffa en ny kvinna. Min fru har varit död i sex år. Varje gång jag träffar någon så dyker hon liksom upp och jag blir helt blockad. Vad kan jag göra? Jag tror inte att hon hade velar att jag skulle förbli ensam.

Eva Rusz säger: Nej din fru hade nog velat att du skulle få möta ngn annan. Du kan inte jämföra de du träffar med din fru. Försök håll isär dem och fortsätt tänk goda tankar om din fru, att hon vill at du ska ha det bra fast hon inte finns fysiskt vid din sida numera.

anonym säger: Hej! Vi är småbarnsföräldrar (1 och 3 år) som kommit in i en riktig kris. Vi är trötta, utarbetade och har inget tålamod med varandra eller barnen. Vi har kommit in i en ond cirkel med tjurerier, bråk, gnat och ilska och vet inte hur vi ska kunna bryta detta bara att vi vill ändra på det. Vi har liksom inte orken att ta tag i situationen. Har du några bra tips på hur vi ska börja?

Eva Rusz säger: Jag tycker att ni skall först se till att båda får egen tid, och då får den andre titta till barnen 100 procent en eftermiddag/kväll. Sen tycker jag ni skall skaffa en barnvakt; sätt upp lappar i affären, intervjua flera så ni hittar ngn som verkar pålitlig, och ge er själva lyxen att en kväll i veckan gå hemifrån och gör ngt tillsammans, bio, äta ute, promenera, simma eller det ni tycker skulle vara kul! Skippa det dåliga samvetet om att ni inte skulle bry er om barnen, mår ni bra mår också barnen bra!

Baraslumpen säger: Jag är förvirrad i terapidjungeln. Vad är det för skillnad mellan kognitiv terapi och kognitiv BETEENDEterapi?

Eva Rusz säger: I USA är det samma sak men i europa har vi en viss liten skillnad. de som är beteendeterapeuter har aningen mer träning i specifika fobier typ, blodskräck, spindelfobi, osv. Men jag själv som är kognitiv psykoterapeut vet hur man behandlar dessa specifika fobier men har inte tränat så mycket på det. Inom den kognitiva terapin ingår alltid träning i att öndra tankar, känslor, beteenden och inre bilder.

Hannah säger: Min kille behandlar mej precis hur han vill... för han vet att jag accepterar allt eftersom jag älskar han så mycket... Men jag mår dåligt över det. Vad ska man göra om man tror att sin kille är otrogen? Ska man fråga honom rakt ut eller? Jag är helt säker på att han skulle svara nej... men hur får man reda på det??

Eva Rusz säger: För det första är det inte kärlek att du står ut med vilken behandling som helst! Det är att göra sig själv maktlös och hjälplös! Om du tror din kille är otrogen skall du givetvis fråga honom om detta. Sätt tydliga gränser, vad du inte gillar att han gör mot dig och beröm honom om det finns saker han gör du som gillar!

Julia säger: Min kompis har varit olyckligt kär i, och trånat efter en kille, ca. 8 år! Hon har haft andra under tiden, men alltid haft honom som den stora kärleken. Hennes känslor är inte besvarade så som han agerar? dvs allt sker på hans villkor. Osunt tycker jag, att hon är beredd vänta på honom i all evighet. Vad säger man till henne??

Eva Rusz säger: Säg att 8 år är en väldigt lång tid och fråga henne hur många år till hon är beredd att offra för att få ingenting eller snuttar från en man - är hon beredd 8 år till?

Eller så får du be henne fundera på vad hon kan göra för att ställa krav på honom, alltsa öva sig att vara tydlig med vad hon själv vill istället för att sitta villigt och bara vänta på att han kanske dyker upp?

pigvomit säger: Jag är svartsjuk. inte aggressivt, men intensivt. Jag blir galen av tanken att min sambo skulle vara med någon annan, även fast jag inte har skäl att misstänka det. Jag har kanske inte vart så trogen själv i mina dagar, fast då mot tidigare flickvänner, och med dom tjejerna har jag inte känt samma svartsjuka... jag älskar min söta flicka, men hon blir tokig på mig så fort hon ska gå ut på krogen och jag börjar med mitt gnäll... Tips tack?

Eva Rusz säger: Öva dig att sätta STOPP då dina tankar börjar bli till ORD! Skriv en lapp du alltid har i fickan där du får påminna dig om hur du kan lita på din tjej. Du kan ta ett ansvar för ditt beteende innan det är för sent!

No säger: Jag har varit tillsammans med min pojkvän i snart 3 år nu. Under första tiden av vårt förhållande kan man säga att han behandlade mig som skit. Men under senaste året har han förändrats totalt. Nu när han är superduper söt, gullig, underbar så känner han att jag är "kall" mot honom och inte visar känslor så som jag brukade göra förr då han va annorlunda. Jag kan nog hålla med om att det är sant men jag förstår inte vad som är fel på mig nu när han är allt vad jag alltid önskat att ska vara så är det jag som är skitstöveln. Vad kan detta bero på?

Eva Rusz säger: det verkar som om du har "vant” dig vid att tro att kärlek skall innebära annat än goda och behagliga känslor? Först har du övat på att sitta och ta emot obehag sen fortsätter du själv med att skapa obehag!?? Fast du riktar det mot honom nu! Du får försöka öva dig i att ta emot hans "snälla" beteende, slappna av, tänk positiva tankar om honom. Försök njuta och säg till dig själv "han menar att han gillar mig” osv

Moderator säger: Nu måste vi tyvärr sluta för idag men Eva chattar igen nästa vecka.

Eva Rusz säger: Hej alla som chattat och velat chatta! Ta det bara lugnt så brukar det mesta ordna sig!

Kram Eva