Eva: Tankarna och känslorna får man alltid leva med

Att förlora ett barn påverkar allt

RELATIONER

EVAS FÖRKLARING: Förlusten av ett barn är det värsta en förälder kan uppleva. Sorgen är lika påtaglig oavsett om barnet dött innan, under eller efter förlossningen. För föräldrarna är graviditeten en process som startar redan på ”drömstadiet”. Den innefattar framtidsbilder och förväntningar – hela livet skulle ju förändras då barnet kom!

Om en graviditet inte slutar lyckligt påverkas både mannen och kvinnan fysiskt och psykiskt. Plötsligt ändras framtiden samtidigt som kropp och själ fortfarande är inställda på barnet. Det är en oerhört stark traumatisk upplevelse som ger påverkan på allt.

För släkt och vänner kan det uppfattas som konstigt att Peter och Elisabeth ser den döda dottern som en person. Men vårdpersonal vet numera hur viktigt det är för föräldrarna att få sörja för att kunna gå vidare. I Sverige kan vi idag ha begravningsceremonier för för tidigt födda foster, det hade vi inte för tio år sen.

Jag har själv, i mitt tidigare arbete som barnpsykiatrisk chef, sett hur föräldrar som mist sitt ofödda barn negligerats och blivit illa behandlade i vården.

Det ofödda barnet räknades inte som en person och därför bemöttes inte familjen med respekt. Den inställningen gav familjen ett nästan större trauma än att barnet hade dött.

EVAS LÖSNING: Varje familj har rätt att vidta de handlingar den tycker känns bäst. Att fotografera eller spara vissa saker kan vara ett sunt sätt att sörja, just för att man sedan ska kunna gå vidare.

Sorgen kan man med tiden komma över, men minnet efter personen man mist och de tankar och känslor som då fanns kommer man alltid leva med. En del människor kan uttrycka det som att de har ett inre rum, där de ibland kan gå in och hänge sig åt sorgen.

Men att de också har lärt sig att stänga dörren till rummet och fokusera på nuet.

Det är inte ovanligt att slitningar uppstår mellan föräldrar som förlorat ett barn eftersom de sörjer olika. Den ena gråter och går in i sig själv, medan den andre blir arbetsnarkoman. Otakten i sorgearbetet kan i vissa fall leda till att makar går skilda vägar. Men i sådana fall önskar jag att man kunde se splittringen som ett svar på en traumatisk händelse istället för en lösning på den.

Om man efter något år fortfarande inte fått livet att fungera igen bör man söka hjälp.

Och för de flesta går livet vidare efter ett par år – fast man inte trodde det var möjligt.

4 råd till den som sörjer