Hittade tillbaka till varandra – efter 32 år

Nu gifter sig Anders, 53, och Helen, 50

1 av 2 | Foto: Anders Deros
Anders Henning och Helen Werner var ett par under fem år i tonåren. 32 år senare kontaktade Helen Anders och båda upptäckte att tonårskärleken inte rostat sönder.
RELATIONER

De hade nu inte varit kära, förlovade, inte planerat sitt bröllop om de inte hade gjort slut för 32 år sedan.

Anders Hennings och Helen Werner träffades igen för snart två år sedan och insåg, nästan omedelbart, att det är sant att gammal kärlek aldrig rostar.

– Det är helt fantastiskt och jag tycker inte att Anders förändrats så mycket sedan tonåren, säger Helen.

De sitter i sitt vardagsrum i det lilla parhuset i Floda utanför Göteborg och berättar om vad som hände och hur det blev.

En svart, och litet vit, kattunge far som en kanonkula över möbler och golv.

De två är en märklig blandning av vuxenhet, mognad och tonårskärlek. De lyser om dem men de flamsar inte, de har båda lärt av livet men är barnsligt förtjusta över att finnas till för varandra.

De var tillsammans under fem år i tonåren. Helen var 14 år, Anders 17, när de började den 11 juni 1970.

– Det var ju under ovanligt lång tid för tonåringar och det tog inte slut på något dramatiskt sätt. Snarare rann det bara ut i sanden.

– Jag vet inte riktigt varför. Antagligen växte vi bara i från varandra. Det var absolut ingen dramatik för då skulle jag ha kommit ihåg varför det tog slut, säger Helen.

Anders fick tillbaka en konfirmationsring som han fått av sin farmor och som Helen burit under hela deras tid tillsammans.

– Nu bär jag samma ring igen, säger hon och visar en tunn, liten guldring med AH snirkligt ingraverat.

– Den var försvunnen under många år men så hittade jag den plötsligt i en kartong när Helen flyttat hit, säger Anders.

Bjöd upp

Det var Helen som tog initiativet redan första gången de blev ett par.

– Jag hade spanat på Anders länge men visste inte hur jag skulle göra. Sedan på sista skoldansen när Anders gick ut nian, då visste jag att det var min absolut sista chans.

– Efter att ha uppträtt som go-go-danserska, det var väldigt oskyldigt, tillsammans med några andra tjejer gick jag direkt fram till honom och bjöd upp honom. Jag var jättenervös. Det är stor skillnad mellan 14 och 17 år i den åldern, säger Helen.

De dansade resten av kvällen och sedan var de ett par.

– Det blev så automatiskt även om det inte var alldeles självklart, säger Anders.

Helen följde snart med Anders hem, togs emot med öppna armar.

– Hans föräldrar blev min familj eftersom mina föräldrar skiljdes. Det var rätt ovanligt på den tiden.

– Nu har hans mamma Gun och jag blivit jättekompisar, säger Helen.

Bildade familjer

Den unga kärleken höll i sig även när Anders gjorde lumpen i Sollefteå.

– Vi hade en flygbiljett och en tågbiljett hem i månaden. Jag förfalskade tågbiljetter, jag till och med tjuvåkte för att komma hem varje helg.

Tågresan tog tolv timmar, säger Anders.

– Jag grät floder varenda söndagskväll när han klev på tåget, säger Helen.

Ändå, det tog slut.

Helen gifte sig, flyttade från Hisingen till Stenungsund, fick tre döttrar; Sandra, nu 24, Rebecca, 21, och Nathalie, 18.

Anders blev också kär, flyttade ihop och fick barnen Pontus, nu 21 och Malin, 18.

– Vi har alltså två barn som är lika gamla, säger Helen.

Mejl till jobbet

Våren 2005 satt hon hemma i Stenungsund och letade efter en vägbeskrivning på internet. Hon ville åka på en kattuställning i ishallen i Lerum.

– Hur det nu än kom sig hamnade jag på Lerums BK:s hemsida och ser till min stora förvåning, att Anders sitter i styrelsen.

– Jag såg att hans mejl-adressen gick till jobbet och därför vågade jag skriva ett brev till honom. Det skulle jag aldrig gjort om adressen uppenbart gått hem till honom, säger Helen.

Hon berättade om att hon fanns, om sitt liv och hur det utvecklat sig, att hon levde singel i Stenungsund sedan flera år, att det skulle vara kul om han svarade men ställde inget krav på svar.

– Jag vet inte om jag hade någon baktanke. Det kanske jag hade, säger Helen.

Anders, relativt nybliven singel själv, gjorde det, svarade.

– Jag skrev, att jag skulle ringa.

Det gjorde han och det blev ett långt samtal. Det första av flera, det första av många och långa.

– Vi kunde sitta i timmar i telefonen, säger Anders.

– Jag blev så glad över att Anders inte tappat bort sin förmåga att tala om känslor. Han är nog den enda man jag träffat som inte spelar en roll utan verkligen är sig själv.

– Och han har kvar sina vackra ögon, säger Helen.

”Städade som en galning”

De bestämde att de skulle träffas en fredagskväll. Under telefonsamtalens gång kom de fram till att det var väl lika bra, att de planerade för en hel helg om de nu stod ut med varandra. Det blev den 20 maj 2005.

– Herregud, så nervös jag var när jag körde mot Floda. Och ju närmare jag kom, desto värre blev det, säger Helen.

– Jag var inte klok. Jag städade som en galning, sa till barnen att de inte fick vara hemma, sa till kompisar att det var besöksförbud över helgen, säger Anders och skrattar.

Helen ringde från parkeringsplatsen, sa att hon var framme och Anders gick ut. De hälsade, kramades och visste att det var alldeles rätt, att det skulle bli bra.

– Första natten satt vi uppe till klockan 7 på morgonen och pratade.

Förlovade sig i våras

Ingen av dem ångrar att de inte höll ihop från tonåren, att de inte levt hela vuxenlivet med varandra.

– Nej, vi har pratat om det och kommit fram till att det troligen inte skulle ha fungerat. Att vi i dag skulle ha varit skilda och bittra istället kära och glada.

– Vi har också pratat om hur det skulle ha blivit om vi sprungit på varandra ”på stan”. Om vi känt det samma, om resultatet hade blivit så här bra.

– Vi är inte säkra på det. Det kanske hade blivit för abrupt. Nu fick vi känna in oss, säger Helen.

De förlovade sig i Goa, Indien, den 11 mars i år. Sedan satte sig Anders i Helens knä och friade:

– Jag har aldrig varit gift men tänkte, att nu känns det rätt och hon ska ju inte behöva fatta alla beslut, säger Anders.

De gifter sig på trettondagsaftonen, åker till Goa på bröllopsresa.

– Och det är av 100 procent kärlek, säger Helen.

Per-Iwar Sohlström