Klassåterträffen – pina eller party?

"Ångestfyllt – det känns som att tiden stått still"

1/7
RELATIONER

FALKENBERG

Juni — ”Den blomstertid nu kommer”, examenstårta och pusskalas. Det är tio år sedan Aftonbladets reporter Maria Karlsson gick ut nian.

Vad har hänt med klassens coola killar, nördiga plugghästar och tuffa brudar?

18.00

Så är det dags. Återförening med 9A. En klump i magen av nervositet. Tack gode gud för Rebecca som jag känt i en evighet. Vi tittar i den gamla skolkatalogen och skrattar när vi ser oss själva.

– Kolla in mitt blåa hår, säger Rebecca. Och min snygga batiktröja. Haha, jag ser ju inte klok ut.

Själv har jag lyckats få dubbelhaka på bilden och ser ut att vara gravid (så var inte fallet). Hanne har kaxiga svarta punkspikes och en stenhård min och Sofie har sin nyinköpta neongula klänning.

Jag var ingen cool brud precis, snarare tvärtom. Sjöng i kör, spelade teater och hade knappt smakat på sprit. Dessutom var jag rätt ”pluggig”. Inga höga poäng på tuffhetsskalan alltså. Jag är rädd för att festen i?kväll ska få mig att känna precis likadant igen. För liten, för töntig. För fel.

18.55

Vår bilresa till Grand i Falkenberg går fort. Lite för fort. Om jag hade fått välja skulle vi ha stannat i bilen resten av kvällen och pratat om Rebeccas nya bok och planerat hennes bröllop.

– Dags att ta tjuren vid hornen, säger Rebecca och stiger ur bilen. Jag är tveksam, att träffa min gamla klass känns verkligen dubbelt. Vi som aldrig hade någon vidare sammanhållning och inte ens kom iväg på någon avslutningsresa. Undrar hur det blir i?kväll? Är de tuffa grabbarna fortfarande tuffa eller har rollerna förändrats på tio år?

19.00

Utanför Grand står en hel drös med människor. Den första jag känner igen är min gamla kompis Hanne, spikesbruden. Nu är hon höggravid i åttonde månaden och ser inte så farlig ut. Det blir ett kärt återseende när vi konstaterar att vi faktiskt inte setts på typ?? tio år.

Inne på Grand serveras välkomstdrink. Jag inser snabbt att många av mina gamla skolkompisar har försett sig med betydligt mer än EN fördrink innan de kom till festen.

Alla kramas. Även de som mig veterligen aldrig har bytt mer än två meningar omfamnar varandra. Nu låter det: ”Nämen hej, gud vad kul att se dig igen. Vad gör du nu för tiden? Det var inte igår minsann.” Sedan skålas och kramas det igen.

19.45

Fler och fler droppar in. Gänget med ”de coola tjejerna” har haft en egen liten förfest och kommer in i grupp. Mina gamla klasskompisar Patrik och Ronnie berättar att de har blivit pappor.

Hur är det möjligt? De var ju små gossar när jag såg dem sist. Hur kan de ha hunnit med det? Men de är inte ensamma om att ha fått barn. En tjej har till och med stannat hemma från festen för att hon ska få barn vilken minut som helst.

Oj vad vuxna alla är. Och jag som fortfarande bor i kollektiv med mina tjejkompisar, jobbar som vikarie och har min pojkvän på distans i Tyskland.

Jag skulle kunna få panik och fly fältet, men inser att jag inte vill byta. Jag gillar mitt liv med mysiga vintjejkvällar, galna jobb-uppdrag (!) och jag älskar minpojkvän, och allt jag får uppleva varje gång vi träffas.

Dessutom pratar jag med Johannes Linder och Jenny Persson från 9C som även de har varit nervösa för kvällen. Det gör det hela lite lättare.

– Det är ångestfyllt att komma tillbaka, säger Johannes. Känns som om tiden stått still.

Min magoro dämpar sig mer och mer och när det är dags att sitta ner för att äta är den nästan borta.

20.15

Det ska serveras buffé har jag hört. Lite mat och dryck brukar alltid göra mig på bra humör. Tyvärr lyckas vårt bord vara placerat längst bort och vi får så klart vänta till sist.

21.45

När vi väl fått mat försvinner den i ett nafs. Det skålas och skrålas. På något sätt kommer gammal klasstämning tillbaka. ”9D är den bästa klassen, tjalalala!” Tio år är som bortblåsta och jag känner hur jag än en gång faktiskt kan tänka mig att dra snabbt därifrån. Min klass, 9A, sjunger dock inga ”bästa klassen”-sånger.

Antagligen för att vi aldrig var en särskilt bra klass och bråkade ganska mycket. Det förvånar mig alltså inte att bara 11 personer av 28 har kommit på festen. Jag får mig en pratstund med Jonas som jag faktiskt sällan har haft ett riktigt samtal med.

– Jag tycker att det är jättekul att träffa alla igen, säger Jonas.

– Vissa gamla kompisar har jag kontakt med men de flesta har jag inte sett på väldigt länge.

Det är trevligt att prata med Jonas och vi avhandlar både jobbsökande och hans flytt till Göteborg tillsammans med flickvännen.

22.00

Precis när jag trodde att stämningen skulle bli lite mer avslappnad, drar dansbandet ”Rhodos” i?gång.

Jag som längtade efter nostalgimusik som hederliga ”Mr Vain”! Men dansband är kvällens melodi och jag som varken kan bugga eller ta en foxtrot får vackert hänga i baren.

22.15

Dansbandet har svårt att fylla dansgolvet. Men även folk som gick ut för 20 år sedan firar i kväll, så några par kasar runt.

Jag undviker smidigt att bli uppbjuden genom att hålla mig bakom fotograf Davids stora kameror.

23.00

Jag har lyckats byta några ord med de flesta.

Hört mig själv upprepade gånger fråga om jobb och familjesituation och berättat om min egen.

Bättre än så här blir det inte tänker jag och Rebecca instämmer. Vi beslutar oss för att tänka på refrängen.

23.30

Sofie och jag byter nummer och lovar att försöka ses snart igen.

– Det är faktiskt inte så långt till Ängelholm, påpekar hon och tittar på mig under sin nyklippta snygga lugg.

– Nej, det stämmer bra. Jag lovar att komma och hälsa på i sommar. Om du bjuder på strandfika.

Väl inne i bilen sätter fotograf-David på lite härlig Johnny Cash.

– Fy fan vad bra, säger Rebecca. Det var det bästa ikväll (skratt). Farväl Falkenberg!

När bilen rullar ut ur Falkenberg är magontet som bortblåst och ångesten känns konstigt nog redan långt borta.

Tänk vad skönt att minnet är kort ibland.

Maria Karlsson