”När jag återvände till barnhemmet såg jag Annie – och blev blixtkär”

Mark fann sin stora kärlek när han sökte sina rötter i Indien

1 av 5 | Foto: Per Hanstorp
Annie och Mark kunde knappt tala med varandra när de först möttes. Ändå blev det tal om giftermål, nästan direkt.
RELATIONER

Mark reste till Indien för att få se barnhemmet där han bott – och få veta mer om det land han föddes i. Men mötte sitt livs stora kärlek.

– När jag såg Annie i barnhemmets kök föll jag direkt, säger han.

Annie och Mark har precis öppnat ett pensionat i Varkala och det är därifrån de vintertid driver sin nystartade resebyrå med inriktning på Indien. Sommarhalvåret tänker de bo kvar i Sverige.

– Vi har så roligt ihop att vi beslöt oss för att starta ett företag tillsammans så att vi kan ses mer. På köpet har vi fått möjligheten att leva både i Sverige och i Indien, berättar Mark och Annie Lomnäs när Aftonbladet besöker honom och hans fru Annie i Varkala på Indiens sydkust.

Mark var bara två och ett halvt år när han adopterades från Indien av paret Solveig och Erling Lomnäs. Nästan trettio år senare bestämde han sig för att resa tillbaka till Indien – han ville veta mer om sina rötter. Några barndomsminnen från Indien hade han inte, men han ville se barnhemmet därifrån han hade adopterats, ett nunnekloster, och kanske få veta mer om sin historia.

Kontrasten mellan Sverige och Indien är stor. Därför tillbringade han de första dagarna på turist-orten Kovalam för att bada och acklimatisera sig innan han i nyuppsydda kläder i tunt och svalt tyg tog tåget till barnhemmet i Coimbatore.

I köket på barnhemmet stod Annie Varghese. Hon förstod direkt att det inte var någon vanlig indisk man som kom gående fram mot barnhemmet.

– Ingen indier skulle gå så stolt gatan fram i kläder uppsydda i underklädestyg, skrattar hon.

Blev kär i Annie

Mark hade planerat att stanna bara några dagar i Coimbatore för att sedan resa vidare, men när han klev in i köket och såg Annie, som jobbade där, blev han bokstavligt talat fast.

– Hon hade otroligt vackra ögon och utstrålade starkt att hon var en person som vet vad hon vill. Dessutom var det något med stämningen, atmosfären som höll mig kvar, berättar Mark.

Vistelsen på barnhemmet förlängdes till en och en halv månad. Och varenda kväll tillbringade han med flickorna i köket.

Strax innan han skulle resa avslöjade han sina känslor för den blyga Annie. Och blev minst sagt överrumplad när hon sa till honom att komma tillbaka – om fem år. Då för att gifta sig.

– Annie kunde nästan ingen engelska, så vi hade knappt talat med varandra. Och så börjar hon med att prata om giftermål, säger Mark.

Men för Annie fanns inga alternativ, att ha en pojkvän eller en flickvän är inte vanligt i Indien, särskilt inte i fattiga landsortsfamiljer som Annies. Det är allt eller inget som gäller. Annars skulle hon dra skam över både sig själv och familjen.

Men eftersom hon bara var sjutton år ville hon inte gifta sig före sin äldre syster som stod först på tur. Då skulle folk tänka att det var fel på systern, vilket skulle försämra hennes chanser till giftermål. Men på fem år borde hon ju hinna, tänkte Annie.

De bestämde sig för att hålla kontakten, men Annie var nervös för vad familjen skulle säga om hennes nye vän. Samtidigt visste hon inte om hon kunde lita på att Mark menade allvar.

Men hos Mark fanns ingen tvekan – Annies ögon och starka utstrålning gjorde valet lätt.

De första månaderna efter att han hade rest tillbaka till Sverige höll de kontakten hemlig, men till slut tog Annie mod till sig och berättade för sin familj om Mark. Hon fick hjälp av en av nunnorna på barnhemmet som hade träffat Mark och som kunde gå i god för att han var seriös.

Familjen var skeptisk. De hade svårt att tänka sig att en man från andra sidan jordklotet skulle mena allvar och viftade bort hela historien. Inte ens när de efter ett år fick höra att Mark skulle komma tillbaka trodde de att det var sant.

– Gissa om familjen kom snabbt på fötter den dagen han kom marscherande ute på vägen, säger Annie i dag tio år senare.

Under året som passerat hade Mark funderat mycket på vad det innebar att gifta sig med en indisk flicka. Han insåg att det var ett stort ansvar att ta, men det kunde inte hålla honom tillbaka. Dessutom fick han stöd av sin pappa, som tyckte att han skulle följa sitt hjärta.

– Däremot hade jag hoppats på att få ta med Annie till Sverige innan vi gifte oss, så att hon skulle förstå vad hon gav sig in på, berättar han.

Familjen sa nej

Men familjen sa tvärnej. Om han skulle ta Annie med sig, så fick det vara som hans äkta fru.

Mark tänkte att det var nu eller aldrig, några fem år ville han inte vänta, så bröllop fick det bli. Trots att Annies äldre syster surade. Hon är dock gift i dag, och allt är förlåtet.

Men eftersom Annies familj var katolsk blev Mark tvungen att först konvertera. Först efter en månads bibelstudier och ett snöpligt dop vid ett handfat i kyrkoentrén var han redo för ett indiskt-katolskt bröllop med 250 snabbinkallade gäster. Ett maratonbröllop, skulle det visa sig.

– Det började med att vi i full mundering, kostym och bröllopssari fick stå i nästan 40-gradig värme och vänta på prästen utanför kyrkan.

Efter vigseln skulle brudparet fotograferas med alla bröllopsgäster, en efter en, medan festen pågick. Proceduren tog så lång tid att när de väl var klara hade så gott som alla bröllopsgästerna gått hem. Nästan all mat var slut, till och med bröllopstårtan.

– Men jag har åtminstone en bild av när jag skär i den, ler Mark.

Men gifta blev de i alla fall. I dag har det gått tio år sedan den dagen, och nästan hela den tiden har de bott i Sverige.

Mark försörjer sig som frilansande musiker och Annie som vårdbiträde i hemtjänsten.

En del kulturkrockar har det blivit genom åren, men det mesta är sådant som Annie och Mark skrattar åt när de berättar, till exempel om Annies inställning till att passa tider.

I Indien går det ständigt nya bussar och avtalade möten kan utan förvarning skjutas upp eller ställas in om något annat kommer emellan.

– Jag fick tjata en hel del i början, minns Mark.

– Men det svåraste för mig har nog varit mörkret; den första vintern ville jag bara sova, säger Annie.

Att prata med Annie och Mark känns som att prata med vilket svenskt par som helst, en känsla som förstås förstärks av Annies närmast perfekta svenska. Hon berättar att hon trivs i Sverige och att hon där funnit en frihet som inte är möjlig för en kvinna i Indien. I Sverige har hon sina vänner och hon bestämmer själv när hon ska träffa dem.

– I Indien är kvinnor inte lika fria. Jag skulle inte palla att leva så.

Livet i Sverige är friare

Samtidigt längtar hon till Indien när hon är i Sverige och när hon är i Indien till det friare livet i Sverige. Att fördela halva tiden på vardera sidan jordklotet är ett sätt att försöka få ut det bästa av två världar.

Vad som händer när de så småningom skaffar barn får framtiden utvisa.

För också Mark uppskattar Indien, även om hans resor i landet gjort klart för honom att han är svensk i själ och hjärta.

– Här i Indien är det legitimt att ta det lugnt. I Sverige ska man hela tiden bevisa att man är kreativ, säger han när vi sitter utanför pensionatet, tar en soda och betraktar det indiska vardagslivet vid vägkanten.

Så går en äldre man förbi med vad som ser ut att vara minst hundra kastruller i ett paket på huvudet.

När vi gör stora ögon påminner Annie oss om sitt ursprung:

– Äsch, det där är väl ingenting. Det är bara aluminium, hur lätt som helst!