”Min ex-man friade till mig”

Johanna, 36, blev lämnad av sin make – nu har de återförenats och gift om sig

Johanna Fryk trivdes som singel när hon plötsligt stötte på sin ex-man på stan och blev kär på nytt.
Foto: Sara Ringström
Johanna Fryk trivdes som singel när hon plötsligt stötte på sin ex-man på stan och blev kär på nytt.
RELATIONER
Reaktionerna från nära och kära var många och varierande när Johanna Fryk berättade att hon skulle gifta sig med Anders igen.
Foto: Sara Ringström
Reaktionerna från nära och kära var många och varierande när Johanna Fryk berättade att hon skulle gifta sig med Anders igen.

”Strax efter att jag och Anders blev tillsammans blev jag sjuk. Jag fick en otäck whiplashskada, men framför allt utvecklade jag fibromyalgi. Det är en muskelsjukdom som orsakar ständig smärta och utmattning. Sjukdomen gjorde mig svag och deprimerad och jag hade ingen kraft att spela något spel med Anders. Jag sa till honom: ’Jag orkar inte dejta, antingen får vi satsa på det här, eller så struntar vi i det.’

Så vi förlovade oss efter ett halvår och flyttade ihop och gifte oss efter ytterligare sex månader, 23 år gamla.

På grund av min sjukdom och tack vare att Anders är så omhändertagande, levde vi sedan i symbios. Men efter några år hamnade Anders i en djup kris. Han kände att han inte ­bara kunde leva för att ta hand om mig.

En dag i augusti för sex år sedan kom han hem och sa: ’Johanna, jag älskar dig inte längre.’

Jag trodde att jag skulle dö.

Jag trillade ihop på golvet, han kom efter. Men jag sa bara: ’Du har ingen rätt att trösta mig.’

Jag förstod ingenting. Visserligen hade jag märkt under sommaren att han inte var som vanligt. Men när jag hade anmärkt på det hade han bara svarat att han inte visste hur han skulle förklara. Med de orden trodde jag att han var inne i en 30-årskris. Inte att han hade slutat älska mig.

Det kändes obegripligt hur han bara kunde ge upp allt det fina som vi hade haft tillsammans.

Den hösten grät jag hinkvis.

Anders, på sitt håll, bröt med allt och alla. Han var i en sådan personlig kris att han inte klarade av att vara med någon närstående. Det innebar att jag kunde träffa alla våra gemensamma vänner och få sällskap och stöd i min sorg, utan att behöva stöta på Anders. Det var skönt för mig.

När skilsmässopapperen anlände vid Lucia vägrade jag att skriva på. Ända tills en person i min närhet sa i februari: Varför ska du hålla fast vid en man som inte vill ha dig? Hon hade rätt, jag kunde inte tvinga Anders att vara gift med mig. Han måste ju vilja själv.

Med den insikten kunde jag börja glömma honom. Jag lyckades till och med förlåta och under våren var det som om mina känslor för honom var försvunna. Jag trivdes bra som singel, och började läsa till officer i Frälsningsarmén. Efter ett tag flyttade jag till Gotland för att göra praktik.

Men så en dag, medan jag var på besök i Stockholm, stötte jag på Anders på stan. Vi gick hem till mig och fikade och pratade och pratade och pratade.

Åh, vilken fin kille det där är, men det får han väl vara, vi är ju ändå skilda, tänkte jag då. I efterhand har jag fått veta att han hade motsvarande tankar om mig.

Strax därefter, när jag var tillbaka på Gotland, var det Alla hjärtans dag. Den dagen hängde en blomma på min ytterdörr. Där fanns också ett kort, där det stod: ’Jag tänker på dig, Anders.’

Åh, vad betyder det här? undrade jag och fick pirr i hela kroppen.

Sedan gick vi och tänkte och tänkte, var och en på sitt håll.

Så en dag skrev Anders ett sms till mig: ’Just nu är jag på stan.’

Och…? Varför skriver han en så vardaglig grej till mig? undrade jag. Vad är nu detta? Senare på kvällen sms:ade jag: 'Är du ­vaken?’

Det var han. Och under de kommande sex timmarna pratade vi non stop, gick igenom vad som hade varit jobbigt i vår relation och bestämde oss för att bli ihop igen.

Morgonen därpå lyste jag starkare än solen. Det här var en söndag. Det skulle dröja ända till fredagen innan vi träffades. Dagarna däremellan kändes oändliga.

När vi sedan sågs kändes det jättekonstigt, för det var så naturligt, men ändå helt nytt. Skulle vi pussas, eller hålla i hand?

Första kyssen var lite konstig men sedan var det bara: Just det, det var ju så där fantastiskt det kändes.

I början försökte vi gå försiktigt fram. Men det varade inte länge, för en dryg månad senare friade Anders till mig, igen. Han hade till och med själv smitt ringar hos en kompis som har en guldsmedja.

Jag ville gifta mig igen, absolut, fast kanske inte så snabbt. Men jag visste att jag ville så jag sa ja, jag är inte den som är feg av mig.

Det låter säkert märkligt att vi båda hittade tillbaka till varandra. Anders var ju ändå killen som hade slitit hjärtat ur kroppen på mig nästan två år tidigare. Men under de år som vi hade varit ifrån varandra hade vi gått i terapi och jobbat med oss själva. Anders hade insett att problemet inte bara var att jag hade varit beroende av honom. Saker som hade hänt i hans förflutna hade gjort att han inte hade kunnat se till sina egna behov.

När jag berättade för min familj att jag och Anders hade blivit tillsammans igen fick jag blandade reaktioner. Mamma visste inte vad hon skulle säga. Pappa blev rörd.

Och mina syskon, de tyckte att jag var helt knäpp i huvudet. De, precis som mina kompisar, undrade hur jag kunde ta tillbaka en kille som hade sårat mig så. De undrade hur jag kunde lita på att han inte skulle göra det igen.

Deras frågor var helt klart befogade. Och jag kunde ställa samma frågor till mig själv. Men kärleken är en sådan otroligt stor kraft, mycket större än förståndet. Och jag var tvungen att förlåta Anders, annars skulle vårt förhållande ätas upp. Jag tror faktiskt på att människor kan få en andra och till och med en tredje chans.

2005, ett år efter att vi hade förlovat oss, gifte vi oss för andra gången. Vårt första bröllop hade ägt rum med 120 gäster och pompa och ståt. Nu bjöd vi bara våra tio närmaste vänner. Vi firade tillsammans med dem på Gotland, eftersom det var där jag hade befunnit mig när Anders och jag hade blivit ihop igen.

Vi har lärt oss mycket av vår kris. Liksom av parterapin som vi gick i efter att vi blev tillsammans för andra gången. Anders och jag har insett att vi är två personer som är attraherade av varandra, men att våra egna problem har stått i vägen för oss. Nu vet vi hur viktigt det är att det finns plats för bådas behov och att bägge ska kunna säga: ’Jag känner’ och ’Jag upplever’.

Naturligtvis kan jag bli galen på honom ibland också. Men jag är väldigt kär i min man, det är så och det är fantastiskt.”

FAKTA

Familjerådgivaren säger:

Går det att hitta tillbaka till varandra efter en separation? Vi frågade Freddy Bylund, familjerådgivare vid Svenska kyrkan i Upplands Väsby och Sollentuna:

– Många gånger beror en separation på att parterna har egna outredda problem.

I stället för att ta itu med dem projicerar man dem på varandra. Då blir det missförstånd, konflikter och så småningom kan det bli svårt att stanna kvar. I sådana situationer är det lätt hänt att bli kär i någon annan som plötsligt dyker upp och får en att känna sig sedd. Men problemen finns ju kvar. När allt åter känns trist är det lätt att fly vidare till nästa, och nästa. På så sätt slipper man möta sig själv och ta ansvar. Är man däremot beredd att se sina egna svårigheter (till exempel ­genom att gå i terapi) blir förutsättningarna för en bra relation bättre. Då blir det också lättare att stanna kvar, eller hitta tillbaka till varandra igen. Förlåtelse och försoning är också är viktiga begrepp i sammanhanget.

Johanna Fryk

Ålder: 36 år.

Familj: Maken Anders och sonen Gideon.

Bor: I Umeå.

Gör: Arbetar på Frälsningsarmén.

Minna Tunberger