Kärleken kom med flaskpost

Ken hittade Ingers brev i vattnet för sex år sedan – nu är de gifta

1 av 3 | Foto: Hans Runesson
fullträff. Flaskposten som Inger skickade iväg i Göteborg kom helt rätt. I dag är hon och Ken, som hittade brevet, gifta.
RELATIONER

När Ken Andersson fick se en papperslapp instoppad i en flaska som guppade i vattenbrynet blev han nyfiken. Där stod telefonnumret till en främmande kvinna som sökte en vän.

I dag har Ken och Inger varit ett par i sex år.

De sitter med eftermiddagsfikat i vardagsrummet. Kaffe i glas och lite kanelbullar. Perkulatorbryggaren står på bordet. Ken bryter av halva bullen och ger till Inger.

– Ska jag ha så mycket? säger hon.

Enplansvillan ligger mitt i Vilhelm Moberg-land: Eriksmåla, Småland. Skog och rödmålade stugor. Glasbruk. Det är tre kilometer till Utvandrarkristinas Duvemåla. I björkdungen bakom knuten exercerade Raskens.

Hit flyttade Ken och Inger från Göteborg i fjol. Bägge sökte lugnet och naturen.

Flyttade med barnen

Då, för sex år sedan, hade Inger just lämnat Småland bakom sig.

Hon var nyskild med sina två barn Julia och Hampus och ville prova på ett nytt liv. Väninnan i Göteborg avgjorde den nya destinationen.

Inger trivdes med tillvaron och fick nytt jobb som undersköterska i stan. Ett parhus på Hisingen blev perfekt hem för hennes lilla familj.

Promenerade längs kajen

Fem kilometer därifrån bodde Ken, som då varit sjukpensionär sedan några år på grund av en allvarlig arbetsplatsolycka i hamnen. Efter att ha jobbat som mekaniker på varven och sjöman sedan 16-års åldern vägrade han ge upp för skadorna i händer, hälar och knän, där senorna slitits av i en containerhiss.

Dagarna ägnades åt milslånga promenader längs älvstranden med hundarna Rambo och Zorro. Där hittade han drivved som blev till tavlor med bohuslänska havsmotiv.

Den sagolika historien började en vacker junidag samma sommar. Inger hade gett sig in till stan för en mysig picknick tillsammans med dottern Julia.

De slog sig ner på en solig plats vid en av Göteborgs kanaler. Efter en stund blev Julia rastlös. Inger föreslog att hon skulle slänga i en flaskpost i vattnet. Hon fick lust att göra samma sak. Ytterligare en flaska åkte i plurret.

En vecka senare stannade Ken upp vid Norra älvstranden under Älvsborgsbron. Rambo hade fått tag på en flaska som låg och guppade i vattnet. När Ken skulle slänga tillbaka flaskan fick han syn på ett papper inuti. Nyfikenheten växte. Han petade ut lappen med en pinne och läste:

”Hej. Försöker att nå en ny vän. Jag heter Inger, är 40 år, och bor i Göteborg. Det går bra att ringa mig. Snälla ring”. (Numret är utelämnat i artikeln).

– Tänk att flaskan tagit sig genom kanalerna och över den hårt trafikerade älven. Det var ödet, säger Ken.

– Det är helt fantastiskt, men det har vi nog inte fattat förrän senare, säger Inger.

Ken ringde upp

Efter några dagar ringde Ken upp, mest som en rolig grej. Varken han eller Inger var egentligen ute efter en partner. Men det första samtalet varade över fem timmar och bägge förstod att de var lika och hade lätt att öppna sig för varandra.

Hösten kom och gick. Trots upprepade överenskommelser om möten kom annat emellan. Men telefonsamtalen blev fler och längre. I januari kom Ken på besök för första gången. Allt stämde:

– Det var som om jag känt Ken hur länge som helst och barnen bönade att Ken skulle stanna. Han fick åka hem och hämta sina hundar som de genast förälskade sig i, säger Inger.

– Sen blev jag liksom bara kvar, säger Ken, och ser ganska nöjd ut.

Flyttade till Småland

Att de båda passar ihop råder det inget tvivel om. Berättelsen böljar fram mellan dem. Inger tar vid där Ken avslutar.

Efter några år hade båda fått nog av storstaden. Villorna utanför Göteborg var för dyra och när Ingers bror erbjöd dem att köpa huset i Eriksmåla fanns inga tveksamheter.

På en byrå i vardagsrummet står en modell av fartyget Ostindiefararen. Den och tatueringarna på Kens armar är det enda som påminner om hans liv i en hamnstad och till havs.

Själv påpekar han att tillvaron i stugan påminner om friheten på havet. Han längtar inte tillbaka.

När reslustan faller på tar de husbilen och beger sig ut i Sverige. Förra sommaren gick färden till Helsingborg där Julia pluggar till sjökapten. Ken försäkrar att han inte tvingat fram yrkesvalet.

Hampus är 21 och frilansar som datakonsult. Han bor kvar i Göteborg.

De har ett särskilt fint minne av en av kvällarna under helsingborgsbesöket. Inför fullsatt uteservering på restaurang Viking tog Ken mikrofonen från trubaduren som underhöll:

– Jag sa ”Nu sitter här så mycket folk att du inte kan säga nej”. Sedan friade jag till Inger, säger han.

– Jag sa ”ja”, sedan började jag gråta. Damen som satt vid vårt bord började också gråta. Alla klappade om oss och önskade oss lycka till, skrattar Inger.

Gifte sig i höstas

Enligt Ken var frieriet oplanerat och slumpmässigt. Precis som allt annat i deras snart sjuåriga historia. Bröllopet hölls i september i Algutsboda kyrka. Natten spenderades på hotell Amigo i Emmaboda. De nygifta hade fullt upp att utforska bröllopssvitens bubbelpool:

– Jag var rädd att vi skulle väcka hela hotellet som vi skrattade, säger Ken.

– Bröllopet var det roligaste jag varit med om. ”Detta måste vi göra om” var det första jag sa, säger Inger.

För framtiden finns inga andra planer än att köra på som hittills. Det lär inte bli några problem. Prestigelöshet är bara förnamnet.

Som när de skulle handla mat tillsammans inför en av de första gemensamma middagarna:

– Vi fick se en kålrot och tänkte ”rotmos” precis samtidigt. Det var knappast romantiskt men middagen blev kanongod, säger Inger.