En rikshaförares vardag

RESA

Enligt aerodynamikens alla lagar så kan inte humlan flyga. Ändå gör den det. När jag träffar rikshaförare Amit i Calcutta är det just historien om humlan jag tänker på. Där de flesta människor skulle kasta in handduken och ge upp så kämpar han vidare. Mot alla odds så överlever han.

   Amit tvingades som så många andra till Calcutta i början av 70-talet på grund av försörjningsbristen i regionen Bihar. Nu har 30 år gått. Tre decennium där han med benkraft fört fram en riksha på Calcuttas gator. 30 år där han varje natt sovit på gatan. 30 år där han överlevt på ett mål mat om dagen.

   Amit och jag lärde känna varandra då jag tillbringade en månad i staden. Han syntes ofta till på Sudder street där de flesta vandrarhemmen ligger. Han berättade om sin vardag. Jag om min.

   ”De flesta dör unga”, sade denne 55-åring som är en av de absolut äldsta inom yrkeskåren. Kanske inte så konstigt att ingen blir gammal med tanke på att deras yrkesdag spänner över 14 - 18 timmar, sju dagar i veckan. Tre gånger om året beger han sig till hembyn, 25 timmars tågresa bort, för att hälsa på familjen i en vecka. Däremellan försöker han varje månad skicka de eventuella pengar han tjänat ihop hem till frun. När han lyckats spara ytterligare 150 kronor, avslöjar han, skall han fara hem. Han beräknar ha fått ihop pengarna om sex veckor.

På natten när jag ligger vaken under den rostiga takfläkten på mitt hotellrum tänker jag på förmånen att födas i Sverige. Fast samtidigt måste jag erkänna att Amit och hans kollegor utstrålar en livsglädje och framförallt kamratskap som jag saknar i Sverige.

   Dagen efter då jag och Amit tar en kopp chai slår sig en kollega ned brevid oss. Han berättar om den förestående monsunen som skall slå till mot Calcutta nästa månad.

   ”En politiker beslöt att ta bort brunnslocken på alla gator ett år för att regnvattnet skulle rinna bort fortare...tio av våra kollegor försvann ned i brunnshålen. Försvann. Drunknade!”

   Vi sitter tysta.

Jag bryter tystnaden med en artikel jag läst i The Statesman dagen innan. Den handlade om blodgivare. Jag berättar att jag lämnar blod hemma i Sverige. Amit och hans kollega medger att de också gör det, för pengarnas skull.

   ”Får ni också bara lämna fyra gånger per år?”, frågar jag.

   ”Fyra gånger per år! Jag lämnade fyra gånger på tre veckor förra månaden!”, svarar Amit.

   ”Är inte det hälsovådligt?” Jag inser det fåniga i min fråga, om saker och ting är hälsovådliga spelar mindre roll då man lever på gränsen till svält. Hälsoomtanke är ett lyxproblem för oss välnärda västerlänningar.

Efter några minuter slår sig en tredje rikshaförare ned hos oss. Han avslöjar att en kollega till dem avlidit under natten. Då jag undrar dödsorsaken ser de uppriktigt förvånade ut. Amit säger att kollegan med all säkerhet dött en naturlig död, han var nämligen rätt gammal. Han var 42 år. Själv är jag sju år yngre och har precis börjat pensionspara.

MÅNADENS RESEBERÄTTELSE (mars 2004)

Kjell Dahlin