Glädjen ligger i att det inte är som hemma

Staffan Heimerson har bott utomlands större delen av sitt liv

1 av 6
Posteringen i Islamabad varade bara några månader.
RESA

En skön hösteftermiddag satt jag på goda vänners terrass i franska Languedoc, mellan Avignon och Nimes. Där livet är som bäst.

Deras villa var gedigen och provencalskt målad i terrakotta. Solen lyste. Den glittrade i poolen. Luften var mättad med rosmarin. Lammsteken smälte i våra magar och två flaskor Côtes de Rhône hade gjort oss sympatiskt lummiga.

Det var då värdinnan sa: "Vad gör jag här?"

Det var inte så dumt som det lät. Hon hade kommit in i ett introspektivt tillstånd. Det hon tänkte är nyttigt att höra för alla de hundratusentals svenskar (främst fyrtiotalisterna) som när drömmen att flytta utomlands - till solen.

Värdinnan tillade: "Jag längtar hem."

Ja, varför inte? Hemma har hon en villa i en svensk storstad och sommarstuga på en ö i en svensk skärgård, barn, barnbarn och gamla arbetskompisar.

"Där är jag en av dem", förklarade hon. "Där kan jag slappna av på ett annat sätt."

Så långt hängde jag med. Men sedan stegrade jag mig. Hon sa: "Jag fattar varenda nyans i språket. Jag kan de outtalade koderna."

"Jag tycker precis tvärtom", sa jag. "Jag måste l ä r a mig språket steg för steg. Det är det som ger kicken. Och jag kan inte koderna - men jag gör så gott jag kan. Det är det som är så jävla kul."

Det är klart att jag babblar utifrån en privilegierad situation: jag har bott utomlands praktiskt taget hela mitt liv, förankrad i en yrkesroll och med pengarna framkörda från Bladet eller radion.

Men det är min ärliga åsikt, att glädjen ligger i att det i n t e är som hemma.

De häpet höjda ögonbrynen. Dina egna, när världen öppnar nya horisonter. Andras höjda ögonbryn, när de betraktar tabbarna du gör.

Oj då, i Prag börjar de jobba på ministerierna redan klockan sju på morronen, hur kommer det sig? (Svar: Sedvana från Habsburgtiden, kejsaren var morgontidig.)

Och hoppsan, i Beirut hanterar du inte ditt uppehållstillstånd själv med myndigheterna. Du använder en "galopini", som står i köer och med hjälp av små mutor ser till att du får alla stämplar som krävs.

Och i Washington inser du snabbt att du ska komma tidigt till kalasen - för med dess hårt arbetande politiska karriärister slutar kalasen alltid före klockan tio.

Och i Sydney lär du dig vid kvällarnas eviga utomhus-barbies, grillfesterna, att det inte är väluppfostrat att söka sig in i värdparets villa när man behöver gå på toa. Det finns en dunny, ett utedass bortom grillen. (Hur vet man det? Det är ju inget som står i Lonely Planet.)

Och i Italien får svensken som den snitsare han är och beställer "un latte per favor", i n t e den kaffe med mjölk som han hoppas på utan bara latte, som betyder mjölk.

Klarar du det beror det på att du kan koderna. Gör du fel är det faktisk skit samma (fast det naturligtvis hade smakat godare om man fått kaffe till mjölken). Mer än en generation har gått sedan någon på allvar tyckte det var viktigt att göra rätt. Det är inte längre så att den utlänning som flyttar till England förmodas bli mera engelsk än engelsmännen. I vår globaliserade värld är det ett statistiskt faktum att 200 miljoner människor bor i ett annat land än det i vilket de föddes. Många platser har tappat sin nationella identitet och blivit hybrider. Det gäller Kalifornien och Marbella, franska rivieran, London och Manhattan. Platserna är hybrider och vi människor blir därefter.

Vi suger upp en vana här, ett oskick där, vi svänger oss med fraser, svordomar och könsuttryck inte bara på engelska utan också kinesiska, swahili och spanglish.

Ingemar Johansson, mästerboxaren, uttryckte det väl, när jag en gång på åttiotalet intervjuade honom i Florida, där han bott något decennium och nu bestämt sig för att bryta upp och pröva på Kalifornien.

"Du är inte helt ung, Ingo", sa jag, "är det inte svårt när du rotat dig här?"

Ingo svarade: "Jag har mina rötter, där jag har mina fötter."

Jag reste någon gång på åttiotalet med det svenska kungaparet på statsbesök i det konstiga landet Saudiarabien. Vi journalister drillades av UD om konsten att föra sig i ett traditionsbundet beduinland. Det underströks i läroboken vi tilldelades, att det vore ytterst oartigt att visa skosulan för sina arabiska värdar; inga ben i kors, alltså, löd förmaningen.

Det är klart att man i rimlig grad ska ta seden dit man kommer. (I en berömd felsägning sa filmmogulen Sam Goldwyn: "When in Rome do like the Romanians.") Men man ska veta, att helt smälter man inte in. Om du är svensk och lever ett helt liv i Tokyo kan du ändå aldrig buga som en japan.

Vad skulle hänt om jag i tältet i öknen utanför Riad med den saudiska kungafamiljen hade glömt mig?

Krigsförklaring? Knappast.

Jag bor nu sedan tre år i Provence och gör fortfarande ofta fel. I morse stod jag vid snabbköpets ostdisk och velade och kunde inte välja. Skulle jag ta en Cantal eller en getost från Korsika? Jag tittade på Cantalen. Sexton månaders lagring. Hur smakar den då? Jag förföll till min nedärvda svenska vana och sa: "Får jag smaka en skiva, tack." Ostexpeditens häpenhet var stor. Hon fann sig: "Så gör vi inte i Frankrike." (Jag förmodar att alla infödingar kan smaken på alla de 447 vanligaste ostarna.)

Hade jag gjort bort mig? Ja. Men inte bortom det bärbaras gräns. Det är likadant varje gång jag hälsar på kvinnor på franskt vis: är det på vänstra eller högra kinden jag börjar, är det två eller tre pussar som gäller? (Rätt svar: höger, tre.)

Ingenstans är det lättare än i Kina. Kinesen struntar fullkomligt i om du vid frukosten äter rulltårtan före hönsfötterna eller tvärtom.

Nej, förresten, ännu lättare är det i Wien. Där ingår det i infödingarnas beteende, att genast - i banken, på bilverkstaden eller hos herrfrisören - höja fingret, när du begått ett etikettsbrott och de använder det mest wienska av alla uttryck: "Das macht man nicht!" Så gör man inte.

Finns det något sätt att gardera sig mera än att läsa på UD:s alla manualer? Nej. Learning by error är den framkomliga metoden - både när du ska registrera om bilen i ett u-land, i Spanien köpa vin till rabatterat pris och när du i Tyskland en lång helg måste gå hungrig därför att lagen föreskriver att varje matvaruaffär håller stängt.

Och då kanske man längtar tillbaka till Sverige. Det är värt att notera, att de allra flesta utvandrare - oavsett vilket land de kommit från och vilket land de hamnat i - i sina livs slutkapitel återvänder till spelplanens ruta: start.

Det finns för många starka skäl, till exempel att det senast inlärda språket är det man tappar först, när åldrandet sätter in. Men de flesta säger bara det uppenbara, att de längtar efter den svenska sommaren och att de vill se sina barnbarn.

Jag mumlar med - men i djupet av hjärtat ångrar jag i det ögonblicket att jag inte i stället flyttade till Santa Fe.

Jag hade chansen. Genom decennierna hade mina personalchefer välvilligt beskrivit mig som vårt en-mans zigenarläger. En dag var det slut. Jag fick pension och skulle leva utan deras ordergivning och bostadsbidrag. Min oäkta hustru och jag var i den privilegierade situationen att kunna bosätta oss var som helst i världen.

Vi var i Australien när gonggongen gick för sista ronden. "Nej, inte stanna i Australien", sa vi oss. "Trevligt, ja, och laidback. Men det är för långt bort. Klockan är alltid fel."

Det fick bli Europa. Vi hade i alla år bott i stora städer så vi ville välja att bo på landet som omväxling. Men var? Englands Lake District? Frestande. Men inte med det vädret. Grekland? För grälsjukt. Vi gjorde tummen ner för Spanien. För fult! Bebyggelsen längs kusterna är förskräcklig. Det är som ingen vill se det bli färdigt. Italien rök också. Vårt intryck var att det är vanskligt att handla egendom där. Det finns ett lur-moment. Och det är alltid 27 kusiner som säljer. Och en av dem säger stopp i sista ögonblicket.

Genom resonemang och uteslutningsmetod blev vårt val det mest banala av alla. Sydfrankrike. Provence. Det goda vädret. Den goda maten. Inte vid havet på Rivieran; den verkar övergiven och avfolkad med stängda fönsterluckor tre årstider av fyra. Nej, upp i bergen en bit.

Gott val. Jag gnäller inte. Men efter tre-fyra år kryper det i kroppen efter något nytt. En plats där jag inte kan koderna. Där jag måste bjuda till för att tids nog känna mig hemma.

Santa Fé dök upp i mitt minne och mitt sinne. New Mexicos ökenland, de röda bergen, husen i soltorkat tegel.

Indianer och vita.

Tema: Flytta till solen

Staffan Heimerson (resa@aftonbladet.se)