”Man blir aldrig för gammal för att luffa”

Lars-Olof, 71, har varit i ett 50-tal länder

1 av 6 | Foto: PRIVAT
Mongoliet 2004 ”En jurta med parabolantenn – vilken blandning av nytt och gammalt! Eftersom ström är en bristvara använder de flesta sitt vindkraftverk eller sin dieselgenerator bara för att driva tv och karaokemaskin. Hästen är mitt fortskaffningsmedel.”
RESA

När Lars-Olov Larsson, 71, ­reser är det inte några pen­sio­närs­buss­resor som gäller.

Han är en backpacker och reser som vilken ungdom som helst.

– Jag tycker att det är tjusigt med vandrarhem, säger han.

Fick du aldrig chansen att ryggsäcks­luffa när du var ung? Det är inte för sent. Gör som Lars-Olov Larsson – han åker ut med sin ryggsäck tre gånger om året ungefär.

– Jag har arbetat 15 år för FN i olika länder. Det är grunden till resandet.

Sedan han pensionerats har han fortsatt att resa. ­Genom hela Asien, ett antal europeiska forna Sovjetstater, flera afrikanska länder där han har arbetat, Mellanamerika, södra USA, Mexiko, Kuba ?

Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Sammanlagt har han varit i ett 50-tal länder.

Den senaste resan gick till Goa i Indien. Därifrån skulle han ha åkt vidare söder­ut med tåg till Kerala. Men när han körde motorcykel till stationen för att köpa en tågbiljett, blev han prejad av vägen av en lastbil.

– Jag hade bara shorts och tröja, så det blev skrubbsår och mycket blod. Som tur var hade jag hjälm.

På sjukhuset togs han emot av två läkare och sjuksköterskor, som ­lade in honom för obser­vation.

– En fantastisk service. Fem kronor kostade det för ett dygn.

Efter detta avbröt han resan.

Vanligtvis är hans resor betydligt trevligare. Hans favorit är Belize i Mellan­amerika. Där var han i tre veckor och snorklade, dök och gick i grottor tillsammans med amerikanska ungdomar.

– Landet har allt att erbjuda, inkakulturen, djungeln, världens bästa hav utan­för kusten ? Det är ett land jag skulle önska att alla fick komma till.

Att resa med ryggsäck och vara pensionär är inte något problem. Men han reser inte med de andra seniorerna.

– Jag ser dem, men jag söker normalt inte kontakt med dem. De flesta åker på grupp- och charterresor och det är inget för mig. Sedan väljer de oftast ett annat boende än jag.

Själv väljer han nämligen att bo på billiga vandrarhem med ungdomarna, som han lär känna och får som tillfälliga ressällskap.

– Jag tycker att det är detta som är det roliga. Ungdomarna är pålästa, mycket mer än jag. De kör ofta med tre fyra guideböcker. Och på natten kan man byta erfarenheter över en öl.

Själv hinner han sällan förbereda sig så väl. Normalt har han tre, fyra dagar på sig att fixa visum, ordna en första hotellnatt och hitta en guidebok.

– Jag har en intresselista över olika länder. Sedan åker jag med mycket kort varsel när jag hittar billiga biljetter.

Nästa resa har han lagt ned mer tid på. Han vill åka till Burma i ­november. Hittills har han dock inte lyckats få visum.

– Men jag ska dit. I värsta fall blir det en gruppresa från England.

Han tror inte att äldre människor normalt reser som han gör.

– Alla mina gamla kollegor från FN är precis lika fascinerade av resandet som jag, men de vågar inte. Så är det för många: de vill men vågar inte åka som backpackers.

Drivkraften då, efter 50 länder?

– Äventyrslusta. Det är samma sak när man åker ut för FN. Det är inte idea­lism så mycket som chansen att kombi­nera arbete med möjligheten att få se andra länder.

Lars-Olov Larsson reser alltid ensam som backpacker. Hans hustru är lätt handikappad och kan inte följa med.

– Hon gillar heller ­inte skumpiga bussar. Vi reser i?stället tillsammans i Europa och tar in på vanliga hotell.

Är hon aldrig rädd när du är ute på dina månadslånga ensamresor?

– Hon vet inte vad jag är med om förrän jag kommer hem. Och naturligtvis finns det internetkaféer som jag använder för att hålla kontakten. Då vet hon att jag lever.

Tre bästa länderna för seniorer med ryggsäck

Lars-Olovs fem bästa tips

Bo Svernström