Därför turistar jag i förtryckarstater

Vad vet du om ditt resmål? Spelar det någon roll om det är en vidrig regim som förtrycker sitt folk, eller är det strunt samma så länge drinkarna är goda?

Handen på hjärtat – vill du verkligen veta?

Nu är det hög tid att boka vinterresan men har man betalat 25000 kronor för att koppla av i Thailand i jul vill man inte ligga på hotellet och mardrömma om de burmesiska slavarbetare som byggde det.

Om det är rätt att turista i odemokratiska länder är en fråga som har stötts och blötts länge.
 

På 70-talet hudflängdes transportbasen Hans Ericson för att ha semestrat i det Francostyrda Spanien och Hoola Bandoola Band sjöng ”ni borde veta, att turisternas pengar är som honung i förtryckarnas mun!”

I vintras flammade debatten upp igen när det egyptiska folket gjorde uppror och diktaturdilemmat började diskuteras på nytt.

Själv turistar jag ofta i förtryckarstater och tycker att det är rätt.

Isolering leder aldrig till något gott utan tvärtom stärks en diktator ännu mer och kan spela på rädsla och okunskap hos befolkningen.

Det mest extrema exemplet är Nordkorea, världens mest slutna land. Invånarna indoktrineras redan som småbarn av tecknade barnprogram där snälla djur i stridsvagnar har ihjäl elaka djur.

Symboliken är glasklar även för en tvååring – Nordkorea är de flitiga bävrarna och USA ormen. Sedan fortsätter hjärntvätten om den farliga omvärlden hela livet. Bara ett fåtal turister släpps in varje år under strikt kontroll men i en sådan bunker till land kan varje liten skymt av utlänningar vara små glimtar som någon gång kanske byggs ihop till en mer normal mosaik. Så här ser vi ut, vi är vanliga människor vi också, vi är inga ormar.

Man behöver dock inte vara chockturist för att få brottas med sitt samvete, charterkatalogerna är fulla av vänliga länder där batongerna viner.

Nära hälften av vinterresmålen ligger i odemokratiska länder, även om det sminkas över i reklamen. Medan Apollo beskriver Kuba som ett land där livet levs ”i takt till salsarytmer och det är alltid nära till ett skratt”, vittnar svenska utrikesdepartementet om en enpartistat som trakasserar oliktänkande och dömer ungdomar som inte anses vara lojala mot regimen för ”farlighet” till långa fängelsestraff.

I katalogerna är Vietnam ett land där alla ler, trots att till och med Vitryssland ligger bättre till på demokratiindex (2,94 respektive 3,34 på en skala mellan 1 och 10).

Researrangörerna svär sig fria. De lägger sig inte i politik, de säljer en semesterdröm och där är image allt. Så länge Vietnam har varmt väder och vackra stränder fortsätter flygen att gå.

Minsk däremot kommer aldrig att bli en turistpärla men det beror inte på Europas sista diktator Lukasjenko – det finns inget hav.

Hur ska man då göra när sollängtan skavar mot samvetet?

Människorättsorganisationer uppmanar alla att läsa på och ställa frågor till researrangören, till exempel ”Kan ni garantera att hotellet inte är byggt av slavarbetare?”

Då slipper man få en besk smak i munnen när man sitter med sin paraplydrink på en lyxig resort.

Eller som kungen, tro att envåldshärskaren i Brunei är en hygglig prick.